Kindpusshelvetet

Efter några år i Frankrike har acklimatisering varit såpass stark att jag börjar tycker att det där med att kramas - att häva sig i famnen på ytligt bekanta eller att att få en oönskad kalufs rätt i ansiktet av någon som inte har vett att vända kinden till - känns ganska barbariskt. Dessvärre finns det inget bra mellanting som fångar upp mellan kramen och fransmännens kindpussande, för den kvinna som i Frankrike sträcker ut en hand för att hälsa anses mycket märkig, kall och (ve och fasa) okvinnlig! En gång sträckte jag fram handen vid en presentation och min motpart i hälsningsprocessen tittade förvånat på min hand och tog den misstänksamt och försiktigt som om den var en hundbajspåse.

Men det börjar bli väl hysteriskt med kindpussandet i Frankrike. Jag vet att kindpussandet har ökat eftersom mina svärföräldrar berättat att på deras tid kindpussade man minsann bara sina vänner. Idag är man allas vän. Överallt och hela tiden är det någon som ska fram och kindpussa en. Vid en vänskaplig presentation "Hej Françoise och Cécile, detta är min kompis Anna-Karin" och så är man igång: Puss,puss, puss och puss, puss, puss. Jo, för det är tre kindpussar i mitt Sydfrankrike, och ännu sydligare är det fyra:pusspusspusspusspuuuhhh.

Varje dag när jag kommer till jobbet kommer kollegorna springande, puss puss puss och puss puss puss. Jag tycker mycket om mina kollegor men jag hade föredragit att ropa hej och inte tvinga dem att avsluta det de gör, resa sig upp och komma mig till mötes bara för att jag är lite sen. Ett par gånger i veckan kommer två städerskor förbi vårt kontor. Heeeeeej, puss puss puss och puss puss puss. Jag har ingen aning om var de bor, vad de gör när de inte är på jobbet, men jag känner väl till att de har lena kinder, vilken parfym de använder och vad de ätit till frukost...

Allt det här kan man dock leva med, leva gott med dessutom, men de verkliga problemen börjar vid mellanstora bjudningar. Kommer du först har du guldläge. Du slår dig ner i soffan och väntar på att gästerna (läs kindpussarna) ska komma till dig. Är du däremot en av de i mitten anländande går det an, men du tvingas gå runt i en ring och pussa var och en tre gånger och presentera dig. Eftersom alla väntar på sin tur och vet att de snart kommer att behöva avbryta sin pågående aktivitet inom kort så tystnar alla samtal och du blir föremål för allas uppmärksamhet. Lite pinsamt och nervöst. Pusspusspusspusspusspuss.... Kommer du sist av alla är det outhärdligt. Medan du går runt och kindpussar alla hinner drinken börja och sluta, folk sätter sig till rätta och hittar trevliga samtalspartners och engagerande ämnen. Om inte middagen redan har tagit vid när du slutligen är klar hamnar du garanterat i nagot hörn med en liten ihopsnörpt pussmun och med guldfiskarna som ända rimlig samtalspartner. Fram för handskakningen!

Våra vänner silverfiskarna

I helgen såg jag två silverfiskar hemma hos oss. Äckliga och silvriga kommer de släpandes fram på golvet med sina vidriga nyheter "det är skitsmutsigt hos er"...."and we love it". Vid sidan av spindlar är silverfiskar det som får mig att känna störst avsmak för naturen, det som får mig att längta efter kall, torr, grå betong. I vårt fuktiga, varma sydfranska klimat trivs däremot silverfiskarna utmärkt, och har man dessutom fullt upp med en ettåring och inte hinner dammsuga stup i kvarten är man sannerligen populär.

Förfasad över min upptäckt ställde jag mig med knytnävarna på höfterna framför Jean-Yves (i ett tappert försök att se ut som Kajsa Kavat). När jag skulle förklara vad jag sett rådde dessvärre en viss språkförbistring och vi fick gå till internet för att reda ut det hela. Han tryckte upp en larvliknande figur stor som en hundvalp framför näsan på mig. Man såg horn, spindelliknande, håriga ben och varenda por på varensen. "Var det en sådan här du såg?". "Jag vet inte riktigt säkert" svarade jag, "jag tittade inte så NÄRA!". Efter en stund med wikipedia kom vi däremot fram till att det var just så där som en silverfisk såg ut på (ur)nära håll. Jag hade just börjat glömma vårt städproblem när Jean-Yves efter en stund glatt utropar "Men silverfiskar är ju jättebra!, de äter ju damm!". Jag förklarade att det var just därför det var så vidrigt att de bodde hos oss. Att det betydde att vi var smutsiga och äckliga och aldrig städade. Jean-Yves gav sig inte utan hävdade att silverfiskarna kommer att äta upp allt damm och sedan flytta till någon annan äckelfamilj. Det hela var i själva verket så bra att han nu har lanserat lösningen att totalt lämna vårt öde i käftarna på våra nya vänner silverfiskarna.

Min franska graviditet

Jag tittar på den lilla stickan om och om igen. Jodå, två blå streck lyser klart sida vid sida och jag är definitivt gravid. Jag dansar ut på gatan och känner mig bäst i världen. Det är bara det att jag inte befinner mig på en gata, utan på en ”rue” i södra Frankrike där jag är bosatt sedan bara ett år. Plötsligt stannar jag upp och tänker ”jaha, och vad gör jag nu då, vad är nästa steg? Och vad heter egentligen gravid på franska?”

Garvid heter ”enceinte” får jag snart veta, men det är ju så mycket annat man ska sätta sig in i när man blir gravid utomlands. För att stilla min första oro tänker jag på en bok jag nyligen läst där författarens mamma flyttade från Sverige i sjunde månaden och födde sitt barn i Paris på trettiotalet, samt på min egen svärmor som hoppade på båten till USA med en ettåring och en två månaders baby i bagaget i början av sextiotalet. Här är jag, över trettio år gammal, i början av 2000-talet, med Frankrikes prisade sjukvård att tillgå. Ändå är det oroväckande många som frågar om jag ändå inte ska återvända till Sverige för att föda. Och det är klart, sällan känner man nog ett större behov av sin mamma, sina tjejkompisar och redig svensk barnmorska som när man är gravid. Jag ska dock inte återvända för att föda, utan nu blir det andra rutiner som gäller, andra traditioner och framför allt ett helt annat medicinskt språk.

I Frankrike är det en gynekolog som följer kvinnan under hela graviditeten. En gång i månaden träffar man sin gynekolog med start direkt vid första misstanke om graviditet. Vid det första besöket görs ett vaginalt ultraljud för att verifiera graviditen. När jag gör denna undersökning efter fem veckor ser vi en liten böna och gynekologen låter oss lyssna på hjärtljudet. Efter att ha suttit och samtalat i medicinska termer på hastig franska och fått ett otal remisser på tester som ska göras är jag nu glad över detta högst universella språk, hjärtljud!

Efter detta första besök har jag mängder av blodprover som ska göras. I Frankrike älskar man allt som går att bevisa vetenskapligt och tar varje chans att göra undersökande tester. Ett av de första testerna jag gör, vid sidan blodgrupp och blodsjukdomar, är att kontrollera om jag är immun mot toxoplasmos. Alla gravida fransyskor genomgår en sådan test och utifrån resultater får man reda på om man kan äta blodiga biffar, smutsiga grönsaker och klappa katter eller inte. Jag tillhör, visar det sig senare, den lyckliga procent som är immun mot toxoplasmos vilket, förutom att bespara mig ett blodprov i månaden under resten av min graviditet, tillåter mig att fritt fortsätta äta steak tartar (råbiff), meddelar min gynekolog glatt.

Trots denna avundsvärda immunitet kan jag givetvis inte äta hur som helst. Jag har fått detaljerade listor skickade från mina väninnor i sverige där det finns namn på fiskar som fransmännen inte ens kan stava till. Tre månader in i min graviditet är vi bjudna på middag till ett par ur den äldre generationen. Middagsgästerna sitter och gratulerar graviditeten som bäst när en stor bit gåslever dimper ner på fatet framför mig. Alla hugger i och jag sitter förvirrad kvar med kniv och gaffel i hand. Till slut tar jag mod till mig och förklarar att den nog inte är så lämpligt för mig att äta gåslever just nu. Gästerna utbyter lite undrande blickar och låter mig förstå att jag är aningen överspänd. Jag klarar mig dock ur förrättssituationen och genom middagen. När varmrätten är utdukad slår en kvinna ut med armarna och utropar belåtet ”Nu kan du njuta! Här kommer osten, och kalcium är ju så bra för barnet”! Brickan med grogonzola, rochefort och andra ädla ostar seglar in på bordet. Liknande situationer och ett antal ”ett litet glas vin/champagne skadar aldrig” får jag ofta värja mig mot i Frankrike. Men tro nu inte att maten inte har betydelse under graviditeten här. Det är inget annat än en ren myt att fransyskorna är så nätta och smala av naturen! Ingen som spenderat mer än en månad i Frankrike har undgått vikten av att ”manger équilibré”, att äta balanserat, och aldrig är det så viktigt som under graviditeten. Tidigt meddelade min gynekolog strängt att han givetvis genast kommer att meddela mig om jag går upp för mycket i vikt, vilket har resulterat kallsvettning när jag stiger upp på vågen vid mina besök. Max ett kilo i månaden rekommenderas. För att undvika viktökning måste jag hålla mig borta från socker och äta max två frukter om dagen, eftersom (som jag nu har fått lära mig) alla frukter är små lömska sockerbärare. Jag får inte heller äta för mycket salt för då kan jag svullna upp som en vattenballong. Skulle det ändå gå åt pipan har jag fri tillgång till en dietist, eftersom detta ingår i den allmänna graviditetsförsäkringen. Under min franska graviditet möter jag ständiga mattips, rekommendationer om stödstrumpor samt att jag uppmanas att varje dag gnida hela kroppen i olivolja och citron. Citronen ska vara speciellt bra för mig som är blond, men citronsaften blir härsken i olivolja så den har jag skippat. Annars har jag givetvis nappat på allt i en fåfäng förhoppning om att blir lika snygg som fransyskorna.

Det faktum att jag, normallång svenska, är minst ett huvud längre än de flesta fransyskor fick mig att oroa mig för ”nacktestet”. I tredje graviditetsmånaden mäts nacken på alla franska foster för att bedöma risker för Downs syndrom. I veckor innan gick jag och oroade mig för att mitt barns nacke, som ju måste vara betydligt kraftigare än de franska barnens slanka fågelnackar, skulle visa på falska resultat. Väl uppflugen på min undersökningsbrits glömde jag dock alla farhågor när en ung kvinna à la Monica Berlucci stegade in i rummet med solglasögon och ”den lilla svarta” och började genomföra undersökningen. Innan jag visste ordet av hade hon med sval stämma meddelat mig att allt såg normalt ut. Detta test följdes dock av andra tester där min hormonbalans skulle avgöra andra risker för Downs syndrom, och avslutades i femte månaden då en specialist på ultraljud, gör en sista koll på riskerna. Inom loppet av de första fem månaderna har jag också druckit en halvliter glykos och tagit blodprov som ska undersöka riskerna för graviditetsdiabetes.

Redan tidigt under min franska graviditet har jag fått förfrågan om hur det går med babyrummet. Babyrummet är, som namnet avslöjar, det rum där de franska bäbisarna ska sova. Här tar man med bestämdhet avstånd från att tillåta barnen sova i föräldrarnas rum. Än mindre i föräldrarnas säng. Anledningen är att alla inblandade ska få så god sömn som möjligt. Barnet sover på bestämda tider i sin egen säng och alla avvikelser, framför allt de skandinaviska, ses som lätt hysteriska. När man inreder ett babyrum får man dock ha tungan rätt i munnen. Redan i tredje graviditetsmånaden börjar folk nämligen fråga om man känner till barnets kön. Om man inte medvetet har avböjt att få reda på könet meddelar gynekologen detta rutinmässigt och då börjar en period av lögner och undhållande av information för den som fortfarande inte vill meddela omvärden. Vänner kliver idag in i vårt ”babyrum” och letar efter små könsmarkörer i den skandinaviskt vita inredningen. Hade jag vetat omvärldens intresse för kön hade jag nog avböjt att få veta, men så blir man ju också alldeles förvirrad över allt man måste ta ställning till. Ska jag gå på yoga eller simning? Ska jag följa en teoretisk eller en praktisk forlossningsförberedelse? Vilken klinik ska jag föda på? Ska jag amma eller inte....? Jo, för det får man också lov att välja, vilket väl skulle få svenska barnmorskor att sätta i halsen. Min franska barnmorska har dock erkänt att hon är lite avundsjuk på sina svenska kollegor som har möjlighet att följa kvinnan genom hela graviditeten, förbereda henne och mannen i större föräldrargrupper samt att genomföra förlossningen. För, som hon ofta säger till gynekologerna: ”Ni ska ju bota sjukdomar och en gravid kvinna är inte sjuk. Graviditet är det mest naturliga i världen!”. Jojo.

Rapport efter första ronden

Mitt första halvår i Frankrike har varit allt annat än en snygg solbränna, en café crème på en terrass eller uppmuntrande dunk i ryggen. Mitt första halvår i Frankrike har varit en härligt saftig boxningsmatch. Det är jag mot franskan, jag mot ficktjuvar, jag mot hundskitar, jag mot grammatiken, jag mot grannarna, jag mot hemtentor och jag mot praktikplatsen, jag mot Frankrike, jag mot världen. Överallt är allting svårarbetat och ingenting är lättvunnet. Jag är fullständigt förvånad! I mitt horoskop beskrivs jag ju som en människa som med lätthet ska kunna ta till mig nya kulturer, nästan så till den grad att jag skulle kunna bli upptäcksresande eller en Kanada gås. Fast det är klart även Kanadagäss har väl en viss tillvänjningsperiod.

Jag börjar faktiskt sakta genomgå den franska metamorfosen. Jag lever på chokladkex, dricker massor av kaffe, röker förvisso inte själv men det gör alla andra åt mig. Jag är aktiv passiv rökare överallt, på alla möten, raster, caféer, bilar och inte minst på min praktikplats. I övrigt fnyser jag nu även åt muskler och har börjat säga ”Oh lá lá” som på ett lite menande sätt betyder ”oj, det där var inte så bra”.

Och så detta med maten… Här i Frankrike är maten en stolthet och ”att äta balanserat” en dygd. Hur det fungerar att äta balanserat jag fått lära mig snabbt och i tysthet för att inte riskera att avslöja mina barbariska sidor. Ibland brukar Jean-Yves skratta lite förnöjsamt och prata om den gamla (o)goda tiden då jag var en barbar och åt kaviar till frukost. Ibland om vi vill roa gäster är detta också ett uppskattat inlägg – fiskägg på morgonen! Vad Jean-Yves dock inte vet är att jag köpt en stor tub Kalles kaviar på Ikea och ibland blir jag en helt vanlig barbar igen och tar en go ”ägga-macka” med kaviar innan han har vaknat!

När folk frågar vad vi äter i Sverige, vilket är en fråga som jag får ganska ofta, blir jag lika nervös som när folk tidigare frågade ”Var går du ut i Stockholm?”. Att säga att jag inte riktigt vet för att jag mest ätit varma koppen, yoghurt och omeletter är om möjligt ännu värre än att säga ”När jag går ut går jag till Folkoperan Kök och Bar (jobbade på Folkoperan) eller den indiska resturangen som jag bor granne med…nej, just det, jag har inget liv”.

Matlagning har ju faktiskt aldrig varit min starka sida och den saken har inte förändrats här. Tyvärr kanske man skulle tillägga eftersom det verkar vara ett av det enda sättet vinna fransmännens svårflirtade uppmärksamhet.

”Jag har arbetslivserfarenhet från Sverige”, jahadu.
”Jag kan stå på huvudet i en halvtimme”, jahadu.
”Jag känner en som känner Michel Jackson”, jahadu.
”Igår såg jag en grön elefant komma flygande”, jahadu.
”I Sverige äter vi små runda köttbitar som kallas köttbullar”, Åhåhåååå berätta mer!

Häromveckan bilade vi med två kollegor till Alperna för att åka skidor. Jean-Yves chef hade erbjudit sig att göra en bilpicknick och vi insisterade ivrigt på att i alla fall få göra efterrätten. Eftersom vi var sena som vanligt i planeringen, fick jag snabbt svänga ihop en ”sandkaka” (en torrare variant av sockerkaka) sent på kvällen innan bilfärden (men vad fan, en dessert är väl ändå bara något sött i munnen efter maten). När picknicken väl dukades upp med pajer, sallad och ostar började jag dock skämmas för mitt enkla bakverk. När kakan dukades fram ägnades den största tänkbara uppmärksamhet ”Oj, vad är det här? Något typiskt svenskt?”. Jag tittade ner på min torra halvmåne och mumlade ”Det är en sockerkaka”. ”Jasså, åhåhå, vad har du i den då?”. ”Njaä, inget särskilt direkt… lite socker….lite ägg…lite mjöl… och lite smör”. Kollegorna åt glada i alla fall, men de är ganska angelägna om att jag ska trivas, så de kanske bara var snälla.

Sydfranska vindar

Nu bor jag alltså i Montpellier. Jag bor i den gamla, bilfria delen av staden där husen är gjorda av ljus sten. Vi har en liten studio med en takhöjd på över 4 meter och tjocka bjälkar i taket. Charmigt som tusan, men den typen av lägenhet som vi bor i var förr i tiden en fattigmansbostad. Detta kan man förstå, för vår lägenhet skulle med lätthet nu under sommaren även kunna extraknäcka som ugn eller växthus. Jag trivs mycket bra, men den största fördelen med lägenheten är nog ändå att Jean-Yves också bor där!

Värmen var ett litet problem för mig i början. Mina händer svullnade upp och jag fick små blåsor på fingrarna. En värmeallergi som gjort sig påmind också tidigare om än i mindre grad. Jean-Yves tog med mig till en Pharmacie. Där förklarade jag mina problem för en dam och när jag visade upp mina händer tog damen förfärat ett steg bakåt. ”Oj, i värsta fall kan det vara ”la galle””. När Jean-Yves hörde det spärrade han upp ögonen och tog också ett steg bakåt. Med tanke på deras ansiktsuttryck hade jag varit den första att ta ett steg ifrån mina händer om jag inte suttit fast i dem. I stället stod jag kvar med händerna i luften och frågade förvirrat ”Vadå? Vadå? Vadå ”la galle”?”. Jean-Yves tittade på mig med medlidande och sa ”jag vet faktiskt inte vad det heter på engelska”... Så där stod jag och kvinnan fortsatte, men nu mest vänd mot Jean-Yves (som om jag redan var död av min äckliga handsjukdom), ”om hon har tur är det kanske bara ”des champignons””. Då blev jag rent förbannad, för det där förstod jag ju, och förklarade för damen att det var varken ”la galle” eller svamp, det var en helt vanlig värmeallergi. Hon trodde mig förstås inte utan ockrade på mig svindyra mediciner och sa att jag snarast borde uppsöka läkare. Mina föräldrar kom tack och lov på besök redan dagen efter och hade med sig salva, och innan jag hade hunnit förstå att det var skabb damen trodde att jag hade, var jag helt frisk!

Under min första tid här i Frankrike har jag haft fullt upp med att slutföra ansökningarna till en utbildning som jag vill gå – en ettårig magisterutbildning som heter ”Direction artistique de projets culturels”. Det var en massa papper och dokument som skulle lämnas in. Jag skulle skriva motivationsbrev och göra hitte-på-projekt som de skulle bedöma. Jag hade även översatt alla mina intyg till franska och mitt diplom var printat och fint. Glad i hågen gick jag till universitetet för att lämna in allt. Efter att ha stått i kö i ca två timmar kom jag slutligen in till en dam för att få lämna ifrån mig min lunta. Hon tittade igenom den och sa att hon bara skulle ringa för att kolla om inte mitt diplom från Stockholms universitet skulle behöva godkännas av deras internationella avdelning. Under tiden kunde jag, meddelade damen, prata lite med den man som är ansvarig för min önskade utbildning som just då kom in genom dörren. Jag svalde hårt. Här bör tilläggas att jag när denna händelse tilldrog sig bott i Frankrike i fyra dagar och förutom Jean-Yves endast talat franska med våra dammråttor! Men jag tog chansen och på min grottmänniskofranska började jag ställa lite frågor om utbildningen. Han svarade snällt och tog läste hummande igenom min ansökan. Plötsligt synade han mig under lugg och frågade sakta ”Är du säker på att det är marknadsCHEF du har varit?”. Ja, jo svarade jag tveksamt, jo, marknadschef. Han fortsatte hummande att läsa, men jag kunde se vad han tänkte. ”Jojo, om du har varit marknadschef, så är jag Musse Pigg!”.

Efter detta avbröts vi lyckligtvis av damen. Men lyckan var kort och nyheterna dåliga. Jag var genast tvungen att springa iväg och få mitt diplom godkänt, annars skulle inte min ansökan vara giltig. Jag skyndade iväg till nästa kontor. Där arbetade en ung kille som, trots att jag lade till mitt sötaste leende, mummel-pratade supersnabbt och gav mig ännu värre nyheter. Min examen var förvisso gällande i Frankrike, men eftersom jag var utlänning behövde jag också kompletterande handlingar. Jag skulle se till att snabbt skaffa fram ett personbevis på franska, samt skriva sex sidor om ämnet i min magisteruppsatts, helst till igår, men okej jag fick två dagar på mig. Här stelnade mitt tillkämpade leende totalt och jag väste fram ”Du skämtar? Det var åtta år sedan jag skrev min magisteruppsats”. Han skämtade inte. Under två dagar satt jag och slet mitt hår, för att inte tala om Jean-Yves som fick en snabbkurs i Bourdieu och all tänkbar kulturekonomi när han hjälpte mig med alla snärtiga formuleringar. Tre sidor fick vi ihop.

Formuleringarna var tillräckligt snärtiga och tre sidor nog för att bli kallad till intervju. Förfärad sprang jag in till min granne, en holländsk tjej som har startat en språkinstitut här i Montpellier och skrek ”Jag behöver privatlektioner!”. I tre dagar satt jag sedan med en snäll fransyska och övade och övade. När dagen D slutligen kom samlades jag och mina konkurrenter (hälften skulle bort) på Universitetet. En och en fick man gå in i ett rum för att beskriva sin oerhörda motivation för att gå denna utbildning (trots att man redan gjort det i flera dokument i ansökan). Jag stod och svalde luft tills det slutligen var min tur att gå in. Precis när jag kommit in genom dörren behövde en av de båda förhörspersonerna gå på toaletten. Det blev alltså bara jag och en annan person kvar. ”O nej! Småprat!” Detta hade vi inte övat på jag och fransyskan! I Sverige är jag ju mästare på obetydligt, innehållslöst småprat! Men här… Jag övervägde snabbt mina möjligheter och kom fram till att jag hade störst fördel av att le. Så jag log till dess att toalettpersonen kommit tillbaka. Det som sedan hände har jag inte så starkt minne av. Jag drog några av de fina meningarna vi övat in, men det mesta glömdes bort och jag pratade som en ”vache espagnol” (”spansk ko” som man säger här) och hade mig. Som tur var är det en konstnärlig utbildning och som de flesta människor i kulturvärlden ville nog mina förhörsledare egentligen helst prata om sig själva, och jag klarade mig märkligt nog levande genom mina 20 minuter. Efteråt staplade jag trött ut på gatan och gladde mig åt att det var helg och jag skulle till Avignon på teaterfestival.

I Avignon gjorde jag min första camping-erfarenhet. Jag bodde på en campingplats i närheten av bron, ”Sur le Pont d’Avignon…”, tillsammans med mina göteborgskompisar Anna och Max och deras son Zacharias. Det hela gick mycket bra förutom att jag bestämde mig för att inte duscha på tre dagar eftersom jag inte ville gå in i de allmänna duschkabinerna. Man får ta ett steg i taget! I Avignon var det, som vanligt för alla teaterentusiester, härligt. Smått stinkande njöt jag i fulla drag. Överallt på gator och torg är det teater. Teaterdebatten blommar och invigningsföreställningen höll på att bli inställd pga demonstrerande teaterarbetare!

Nu är vi på väg till Australien. Vi har lagt om rutten ett antal gånger, men slutligen bestämde vi att följa allt turistböckers råd och kompisars tips om att man måste åka till norra östkusten. Efter ett par dagar i Sydney bär det alltså av till Cairns och korallrevet, därpå blir det South Australia och sedan Melbourne. Vi ska campa och bo i tält, men nu blir vi borta i tre veckor så den här gången ska jag vara hårdare gällande hygienen!

Jo, allt slit med ansökningsdokumenten och privatlektioner i franska gav utdelning, för jag har fått reda på att jag blivit antagen till utbildningen!

Underbart är kort

När jag i tre veckor har gått omkring i mina kvarter och känt mig som Amelie på Montmartre har jag givetvis undrat var caféet ligger där Amelie jobbar. Denna min sista vecka i Paris har jag upptäckt att jag bor granne med det caféet. Alltid ska man komma pa de bra saker sista veckan! Jag har till exempel ocksa lärt mig några franska efternamn, vilket tidigare hade varit en värdefull kunskap i skolan. Bristen på franska efternamn har nämligen inneburit att alla personer i mina uppsatser fått heta Couture. Har vill jag förtydliga att alla personer är uppdiktade, och eventuella likheter med verkligheten är rena tillfalligheter… Lögn! Människorna i mina uppsatser får alltid personligheter efter människor jag känner – för att göra det hela lite roligare. En gång bemannade jag till exempel ett fiktivt museum med hela min släkt för en uppsats i museologi. Har i Paris har jag också skrivit en mindre uppsats om att Angela, en av huvudpersonerna i min franska lärobok, borde lämna sin pojkvän Francois eftersom han är en sådan obehaglig mansgris. Lustigt nog följde hon mitt råd, dumpade honom kallt i Jardin du Luxembourg och stack till Martinique!

Som jag tidigare namnt har jag upplevt nagra ordentliga skol-deja-vu’er har, samt konstaterat att jag trots min ålder knappt har lämnat skolflickstadiet. Vi hade t ex ett prov i grammatik och jag var nervös som sjutton, och fick den där obehagliga ”herregud-jag-har-inte-pluggat-tillräckligt-ångesten”. Jag satt kvar hela tiden, trots att jag inte hade mycket att tillägga efter en timme. Precis som när jag var en liten flicka! Men senare kom dock den härliga bekräftelsen på att jag inte längre är en liten flicka – jag och Heidi stack till Rue de Rivoli och tröstshoppade som tokar. På kreditkort!

Jag älskar Paris och kommer att sakna allting här, med ett par undantag. Jag kommer inte sakna all hundskit på gatorna. Jag kommer inte sakna alla porrman på Boulevard de Clichy. Jag kommer inte att sakna de dyra tvättomaterna, och jag kommer inte heller att sakna klorsmaken i kranvattnet. Men allt annat kommer jag att sakna – Metron, Jardin du Luxembourg, barerna, Seine, människorna, Pont Neuf i skymningen, lukterna, Sacre Coeur om natten, Montparnasse, mina klasskamrater, caféerna, Marais, kyrkogårdarna, Vinbarerna, de uselt parkerade bilarna, turisterna, restaurangerna, marknaderna. Men jag har redan bokat en ny resa hit, sa jag behöver inte sakna så länge…!

Ett par problem kvarstår dock innan jag återvander till Sverige. Jag måste försöka komma på var det var jag jobbade med och hur jag hittar vägen till jobbet! Fast å andra sidan kanske det är bra att jag inte kommer ihag vad jag gör i Stockholm – för då kanske jag inte hade shoppat sa friskt på kredit…

Anteckningar i marginalen

Jag har blivit en skolflicka igen. Det är ganska lustigt när jag pratar med Camilla, min kurskamrat från universitetet i Stockholm i vars lägenhet jag nu huserar, och vi jämfor vara olika utbildningsinstanser. Camilla går på Paris 8, ett superintellektuellt universitet och tar för närvarande en kurs om den teoretiskt abstrakta filosofen Deleuse och hans perspektiv på dans och rörelse. Jag går på Paris 1 – Sorbonne – på kursen Langue et Civilisation Francais, niva D1. Har har man tagit en handfull själar fran världens alla hörn och kastat in dem i ett och samma klassrum. Där låter man dem ivrigt prata franska sa att Deleuse-entusiasterna på Paris 8 skulle rodna om de hörde på! Första dagen satt jag helt stum av chocken av att gå i skolan. (Jag var forvisso jattestolt när jag gick i väg på morgonen till uppropet i Amphitéâtre Rousseau pa Sorbonne, något som jag förevigade själv med min pocketkamera på samma satt som pappa förevigade min första skoldag när jag var 7 år.) Vi är ca 15 stycken och ända lyckades klassen kannas som en grupp på ca 40. (Sådana människor skulle vi behöva på vissa föreställningar på Stadsteatern!). Folk pratade, vred och vande sig, gaspade, tuggade tuggummi och flera telefoner ringde under de dryga tva timmar vi var hänvisade till skolbankarna. Nu har den ystra stämningen lagt sig en aning, men nu råder i stallet fullständig anarki. Kan man svaret sa skriker man. Högt och snabbt. Och det innebar att den kuweitiska, medelalders kvinnan Safja alltid får svara eftersom hon fullstandigt dominerar denna anarki. Själv kör jag den något mer tillbakadragna taktiken, men det beror inte på att jag inte kan skrika högt utan att jag hoppas på det fenomen som drabbar barn under deras inlärning av främmande språk – först sager de ingenting och sedan en dag börjar de plötsligt prata helt flytande!

Min klass består av en spretig samling karaktarer. Där finns alltifrån de tuggummituggande tonåriga mexikanskorna, till den raffinerade brasilianskan Alba Lucia, som är Procecuteur de la Republique, och som entusiastiskt och mycket, mycket snabbt talar med mig om det svenska valfärdssystemet. Och japaner, japaner, japaner! Jag har hittat min egen lilla grupp med favoriter som jag umgås med även efter våra klasser –En kinesisk kille som studerar pa Oxford, en advokat från Dominikanska Republiken, som jobbar pa UNICEF. En student fran Venezuela. Och en från Mexiko. Men mest umgås jag med Heidi, en tysk tjej som jobbar med teaterproduktion! Henne gjorde jag mig snabbt vän med. Man vet vad man har men man vet inte vad man får! Nar vi alla först lärde känna varandra och gick ut och fikade konfronterade vi ett stort problem. Vilket språk skulle vi tala…? Å ena sidan är vi ju alla i Paris for att lära oss franska och vill gärna praktisera vara nyförvärvade kunskaper. Å andra sidan skulle allas personligheter framstå som synnerligen platta och ointressanta om vi bara fick uttrycka oss på franska. Vi kom överens om att lära känna varandra på engelska – för att överhuvustaget stå ut med varandra. Denna vår andra vecka i skolan har jag dock enväldigt bestämt att alla nu har glömt bort engelska språket och att vi nu bara får konversera på franska. Det är jatteroligt och vi är nog också mycket underhallande för alla som passerar oss och får ta del av våra nybakade fraser…

Dagarna flyger iväg och jag försöker därför, för att utnyttja tiden väl, även använda nätterna till att noggrant studera ”Langue et Civilisation Franciases”. På mina nattliga exkursioner har jag t ex fått lära mig att det går alldeles utmärkt att dricka mängder av sangria även i Paris, att pianobar kan betyda elpiano med tillhörande spanjor och man i Quartier Latin gärna dansar på borden i genuina vinbarer tills svetten fullstandigt dryper.

Jag har också fått mindre uppiggande erfarenheter när jag under en mycket sen exkursion råkade promenera ensam mellan Pigalle och Blanche – alldeles i närheten av Moulin Rouge och dess promiskuösa omgivningar. Jag befann mig plötsligt i ett äckligt stinkande träsk, där mänskligt värde utnyttjas och exploateras. Det var en värld som förnedrar och misshandlar, och som är långt ifran det Montmartre som jag upplever på dagtid. Tyvärr ser jag ”mina” kvarter i ett annat ljus efter den erfarenheten.

I Paris har jag fatt tid att titta lite närmre på det horoskop jag fick lagt som en 30-års present. Det är en mycket trevlig sysselsattning! Varje sida slickar mitt ego som en kelsjuk katthona. Sant eller inte? Spelar ingen roll – jag spinner! Vad sags om följande: ”Du är förmodligen förutbestamd att ha framgång, och kan uppbjuda anmarkningsvart inflytande genom kraften hos dina åsikter eller din goda bedömningsförmaga.”

Jag har nu konverterat fran protestantism till astrologi.

Rapport från himlen

Bara några kilometer från himlen bor jag i en lägenhet högt uppe på Montmartre. Lägenheten är minimal och spartansk, vilket kommer att innebara en stor fördel av när jag återvander hem. Den kommer att få min egen minimala lägenhet att kännas som en paradvåning! På kvallarna trängs jag med turister (observera att jag inte räknar mig till denna grupp) bland gatukonstnarer, souvenirer och creperier, samt parerar vigt mellan franska flanörer och uteserveringar. Jo, man kan faktiskt fortfarande sitta ute på kvallarna! Sverige fullkomligt kräktes ut mig ur landet och kastade vind och vatten efter mig, men Paris tog emot med värme! Min vana trogen har detta ställt till klädproblem… Jag har inga bra ”sommar-i-Paris-klader”. De kläder jag har med mig passar inte riktigt för ”Paris-Anna-Karin”, som jag tror är lite mer ”svart-linne-och-tvara-snitt-typen”. Jag skulle lätt kunna hänge mig år vettlos shopping for att åtgarda problemet, men tanken på att mina pengar ska räcka i fyra veckor får även mina mest aktiva köpdjävlar att hålla sig lugna!

Dagen efter att jag anlänt till Paris gick jag till Sorbonne for att registrera mig. Kvinnan som jag skulle betala till tittade trött på mig och bad om mitt pass. Hoppsan, jag hade inget pass med mig. ”Désolée Mademoiselle, du far gå hem och komma tillbaka med passet i eftermiddag”. Något som jag faktiskt gillar med fransmännen är att de kan vara så underbart omedgörliga. Men det är kanske för att jag kan vara värre själv… ”Désolée Madame, men har är mitt korkort, take it or leave it, jag tänker inte aka hem och hämta mitt pass för det kommer att ta halva dagen! Man är val inte med i EU för ingenting!” Underligt nog gick det alldeles utmarkt, men när jag sedan skulle få mitt studentkort kom jag inte undan längre. Jag behövde foton! Jag rusade till metro Luxemburg, och kände mig precis som ”Amelie på Montmartre” när jag kastade mig in i fotoautomaten och tog ett par hastiga bilder, och rusade tillbaka. Slutligen kunde jag få mitt studentkort och jag var inskriven på Sorbonne!

Ett par timmar och en skräckupplevelse - då jag på lunchen bevittnat en råtta i en toalett - senare, satt jag i en skolsal någonstans i Montparnasse för att ta ett test som skulle avgöra nivån på mina franskakunskaper. Glatt leende tog jag emot testet, men insag ganska snart hur länge sedan det var jag senast studerade detta ljuvliga språk… Efteråt var jag som en slagen hjälte och hoppades innerligt att jag i alla fall inte skulle bli placerad i nybörjargruppen. Det skulle vara ett hårt slag mot ”min intigritet och storslagenhet”… (Eftersom jag befinner mig i Paris tyckte jag att det passade bra med en djupläsning av Strindbergs ”Inferno” som jag nu fyller mina lediga stunder med. I Johan Cullbergs analys av Strindbergs inferno-kris skriver han att Strindberg var tvungen att be om pengar av sina vänner och mecenater för att klara sin absintdrypande tillvaro i Paris. Detta tiggande, skriver Cullberg, måste ha inneburit en bitter erfarenhet med tanke pa Strindbergs ”behov av intigritet och storslagenhet”. Oj, precis som jag, tankte jag – hemlig och egotrippad!)

Jag blev inte placerad i nybörjargruppen. Jag är nu glad deltagare i grupp D1, och vilken nivå det är fortäljer inte historien, och det är nog bäst så - men vi är i alla fall inte totala nybörjare. Innan min forsta lektion som ägde rum tidigare i dag har jag dock med friskt mod praktiserat språket alldeles på egen hand. Jag har bl a i bokhandeln frågande påstatt att ”jag hittar boken XX?”. Till slut förstod de goda fransmannen att jag inte ”hittar” utan ”letar efter” boken, och hjälpte mig då tillrätta. Men det är bara att svälja sin språkliga stolthet, gömma sin lilla ordpolis och sjunga ut. Mer övertygad och motiverad an någonsin att lära mig språket blev jag när jag upptäckte översättningen för ”under bar himmel”. Klart att man maste kunna tala ett språk där ”under bar himmel” heter ”à la belle étoile” – vid den vackra stjarnan! Jag tycker att vi borde byta till ”underbar himmel”.

Jag har promenerat omkring mycket i staden, for att hitta rätta Paris-kanslan. Jag har upptäckt att fransmännen fungerar sa simpelt sa att en blondin med utsläppt har är snygg, medan en med uppsatt hår inte är uppseendeväckande överhuvudtaget. Hur jag väljer att ha mitt hår får ni gissa själva! Jag har efter mycket sniffande i affarer lyckats lokalisera en underbar duschcreme som doftar vanilj och som jag blev kär i förra gången jag var i Paris. Så nu duschar jag två gånger per dag och går runt på Montmartre och luktar glasspinne! Ja, så mycket närmre himlen än sa kan man nog inte komma i detta livet!

Anna-Karin på Montmartre

En karriärcoatch på Östermalm

Du ser spänd ut, sa kvinnan så fort jag stigit över tröskeln till det lilla rummet. Jag inte bara ser spänd ut, svarar jag, och berättade hastigt om hur jag skyndat mellan olika möten hela dagen. Jag hade inte ätit lunch utan endast tagit en nutrilett-bar framför datorn. Inte för att jag hade ett behov av att banta, utan endast för att jag nyligen upptäckt att en nutriliett-bar mättar snabbt och består av en gummiliknande massa som inte smular och kladdar ner tangentbordet. Eftersom mina möten hade avlöst varandra hade jag inte hunnit göra mötesrapporter och skriva ner viktiga saker som sagts och avhandlats. Jag måste därför krampaktigt hålla kvar alla tankar och idéer i huvudet. Jo, detta hade onekligen skapat en viss spänning.

Hon tittar med stora, lugna ögon på mig från en bastmatta på golvet. Hon sitter på knä som nyligen nedstigen från en astral resa. Hon har sitt mörka hår fritt hängande över axlarna och händerna fridsamt vilande på knäna. Brevid henne står en stol som hon snart ska sätta sig på. Mitt emot hennes stol står min, där jag snart ska sätta mig och berätta om min överspända dag. Jag minns att jag när jag första gången kom in i rummet blev förbryllad över blandningen av business och lugn. Väggarna består skjutdörrar i isat glas, vilket ger en avslappnande ohemlig känsla. Jag tycker att det ser japanskt ut, men här arbetar de efter en hawaiansk metod. Kvinnan däremot, coatchen, ser inte alls ut som en andlig coatch utan snarare som en kommunanställd som lagt om sin livsbana. Det är också just vad hon är. En kommunalansälld som lagt om sin livsbana. Tidigare arbetade hon med problembarn på ett hem i någon Stockholmsförort. Klart att det nu måste kännas befriande att spendera utbildningsresor på Hawai en gång per halvår, och däremellan håva in storkovan ganom att lyssna till problemvuxna på Östermalm. Hon måste onekligen kunna ett och annat om smarta karriärsdrag.

Kvinnan lägger huvudet på sned och förklarar att hon har en bra metod för att få mig att slappna av. Det är mitt tredje besök och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag litar på henne eller inte. Hon har varken antecknat det jag sagt eller själv sagt något av större intresse under våra möten. Jag har kommit på mig själv att kritiskt sitta och fundera över vad hon egentligen tänker under våra möten. Kanske tänker hon på vad hon ska laga för mat till ungarna när hon kommer hem, kanske på en älskare, kanske är hon evigt trött på alla överspända Stockholmskarriärister som sitter framför henne och ojar sig över sina stressade, men ofta ack så avundsvärda liv. Jag är dock medveten om att jag är alldeles för kritisk lagd och vill inte överge den hawaianska coatchingen alltför lätt. Dessutom har hon sagt att jag är intelligent vilket verkligen tilltalade min narcistiska sida, samt att hon menar att jag borde börja skriva, vilket är en gammal dröm och därför kändes piggt och klarsynt från hennes sida.

”Lägg dig på mage på golvet”, säger kvinnan, och jag undrar om hon kan se min tvekan. Jag är expert på att hålla ett neutralt ansiktsuttryck så sannolikheten är inte stor. Jag tar av mig skor och kappa, och lägger mig som kvinnan instruerar. Det känns lite obekvämt att ligga på det hårda golvet och jag har precis andats ut när jag plötsligt känner ett knä tryckas mot min korsrygg. Jag stelnar. Jag hade väntat mig en avslappnande massage eller möjligtvis små lätta slag mot skulderbladen, men den korpulenta kvinnan håller på att krypa upp med hela sin tyngd på min rygg. Hon lösgör sitt andra knä från golvet och jag pressas djupare ner i bastmattan, vilket egentligen innebär att jag plattas ut eftersom bastmattan är tunn och stenhard. ”Andas”, uppmanar kvinnan, ”andas” och så börjar hon promenera omkring på min rygg. Jag försöker desperat andas, men varje gång jag öppnar munnen sipprar ytterligare lite syre ur min kropp och jag känner hur det svartnar framför ögonen.

Det är vid sådana tillfällen, med kroppen nerpressad i en hawaiansk bastmatta hos en karriärcoach på Östermalm, som man onekligen börjar fundera över tillvarons rimlighet. Gränserna för det rimliga. För det är viktigt med gränser. Inte i avseendet att begränsa, utan i syftet att förstå vem man egentligen är. Hela tiden balanserar vi på gränsen till en annan människas liv. En som också kan bli jag och som bara befinner sig ett val ifrån den jag är idag.

Där någonstans mellan golvet och knät fanns min gräns. Jag hade spenderat ytterligare en arbetsdag på språng. Jag hade eldat mitt bränsle till bristningsgränsen och nu avslutade jag dagen med ansiktet nerpressat i en bastmatta. Jag betalade dessutom dyrt för detta och det hela kändes plötsligt så löjligt. Det var dags för ett nytt val. Det var dags att göra något nytt och oväntat.

Dagen därpå ringde jag till Université Sorbonne, i Paris. Jag hade fem härligt oplanerade semesterveckor framför mig och nu hade mitt mål blivit att komma så långt bort från mitt Stockholmsliv som bara möjligt. Varför då inte passa på att ta tag i en gammal önskan om att friska upp gymnasiefranskan innan den försvann för gott! Att skriva in sig på en kurs på Sorbonne kändes precis som det miljöombyte jag behövde, och en bra omväxling för ett par veckor. Ett par veckor...