Efter att ha spenderat en underbar sommar i Europa kom vi tillbaka till Sydney ganska nöjda i höstas. Stressen över huruvida vi skulle stanna eller inte stanna i Australien hade lugnat sig. Vi kände att "Europa finns kvar". I september bestämde oss för att stanna lite längre än de tre år som var planerat från början. Och sim salabim, nu i mars 2011 sitter jag här i en lägenhet i Zurich, Schweitz, och skriver. Jag har ett schweitziskt bankkonto, en schweitzisk adress och ett schweizisk telefonnummer.
Life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get.
Är det verkligen vara så lätt att ändra sitt liv? Jag tror att det är det. Jag har skrivit det tidigare: Man balanserar ständigt på randen till ett annat liv, ett liv som också kan bli mitt och som bara befinner sig ett "ja" ifrån mitt nuvarande liv. Vi fick möjligheten att flytta till Schweitz, vi sa "ja" och nu är vi alltså här.
Det är lättare än man tror att flytta: Man bokar flygbilett. Man planerar vad man behöver på flygplanet (handbagage), vad man kommer att behöva direkt när man kommer fram (check-in bagage) och vad man kommer att behöva om ca två veckor (flygfrakt). Man bokar ett datum med flyttfirman, och på detta datum kommer två mer eller mindre muskulösa män och packar in hela ens liv i små boxar, tar boxarna och försvinner. Man sover på lånade madrasser i ett par dagar (lyxigare, och mer resonabelt alternativ är att bo på hotell, men det gjorde inte vi). Man spar fyra plast-gafflar, knivar, skedar och en kastrull och man har picknick i trädgården varje dag. Undertiden hinner man glömma hur det är att sova i en riktig säng och äta på porslinstallrikar, och man glömmer alla grejer man har och tänker att det vore inte så himla farligt om allt föll överbord någonstans mellan Sydney och Zurich.
Rent praktiskt blev det mer besvärligt när vi kom fram till Zurich. Det var ju, jag vet inte hur många, minusgrader, och vi hade bara fleecetröjor. Ganska oproffsigt för en svensk, men det är galet hur snabbt man förträngar den svenska vintern... Vi kastade oss in i en taxi och åkte till hotellet. Där vande oss åter snabbt vid möbler och annan lyx: mjuka sängar, badkar och nespressomaskin. Nespresso var förövrigt en av de avgörande faktorerna för vår flytt. "Blir det fördjävligt så kan vi ju i alla fall dricka gott kaffe. Med Lindt choklad."
När vi sovit bort vår jetlag hade våra två hotelldagar passerat och vi fick vår lånelägenhet. Då måste det riktiga livet börja och för att det ska kunna börja är det bara att börja pricka en lång lista av aktiviteter:
Man måste ha en adress för att kunna registrera sig i ett Kreiz (kvarter) som man måste göra inom åtta dagar för att få stanna i Schweitz. Man måste ha sin registrering för att få öppna ett bankkonto. Man måste ha ett bankkonto för att få köpa mobil. Man måste ha ett telefonnummer för att få ansöka om lägenhet. Och man måste ha en lägenhet där man kan ställa in möblerna som kommer i början av april. Så life might be like a box of chocolates, men sanningen är att i en av de där boxarna finns 20 kubikmeter grejer som måste få ett hem någonstans. Så det är bara att börja pricka av listan.
