Hej bull ant

När jag var i parken för ett par dagar sedan så träffade jag på en bull ant. En bull ant är en myra. Men det är inte vilken myra som helst. Den är ca två centimeter lång, den har små horn och är känd för att vara aggresiv. Låter ju lite märkligt... En myra är ju liksom en myra, och tycks ju inte ha så mycket för att vara aggressiv. För att demostrera dess agressivitet stampade min kompis i marken en bit i från myran. I stället för att pipa iväg vilket hade varit det mest logiska, ställer sig bull anten på bakbenen och kastar med sin lilla myrkropp och liksom slänger med sina små myrhorn i vår riktning. Typ: "kom igen bara, jävla jättar".

Vi bara stod där helt perplexa och trots myrans föga hotande storlek så kände vi oss ganska illa till mods. Det är ju inte utan att man undrar om den har något hemligt vapen som man inte sett än. Jag menar, att vara så liten och så tuff...

Så här i efterhand så kan jag bara konstatera att hela situationen är såååå australiensiskt.....Man går runt och tror att man befinner sig i ett paradis där allt är så fint och civiliserat och rent och ljuvligt. Tills man står öga mot öga med en jättemyra som hoppar runt och fräser mot en....  Bluuuäääää.

Halvfullt eller halvtomt?

Allt är fat free i Australien. Det finns ingen värre fiende än fettet och fettet ska bort från allt. Alla Sydneybor med lite självaktning beställer därför alltid en "skim cap, no sugar" när de vill dricka kaffe, vilket innebär en skim milk capuccino. Det skulle däremot inte föresväva Sydneyborna att ta en espresso, macciato eller skippa kaffet. Nej, mjölken ska vara där men den får inte vara mjölk. Eller i alla fall inte fet sådan. Detta är så långt ifrån det franska sättet att tänka, så det är nästan komiskt. Det skulle det inte föresväva en fransman att förstöra sina välmalda och välbryggda kaffebönor med mjölk. Och brevid espresson ska det helst ligga en liten chkladböna att avnjuta tillsammans med kaffet. Och om det nu ska vara mjök så ska det vara en riktig café crème med fet mjölk som smakar mjölk. Men i en liten kopp! Med chokladböna! Och folk vrider sig ut och in för att förstå hur fransmännen och fransyskorna kan hålla sig slanka trots mjölkfett och cholkadbönor. Jag tror att det är för att de inte hela tiden går runt med en megastor kaffe latte (som inte smakar kaffe överhuvudtaget(och inte mjölk heller för den delen...)) i papperskopp i handen. De dricker lite kaffe som tillåts smaka kaffe, liksom de äter lite mat som tillåts smaka underbart. Men de springer inte omkring och äter hela tiden. De äter inte mackor till lunch och farbriksbakade mega-muffins till kaffet. De sitter ner äter sin lunch, med förrätt och efterrätt, och när lunchen är slut så avslutas den med kaffe (och cholkladböna) och sedan är den slut. Punkt.

Oooo, jag saknar den franska maten! Och jag saknar att det står hur mycket fett det är i mjölken som i Sverige (2%, 1,5% eller 0,5%) istället för tvärtom! Jag tycker också om att säga att glaset är halvfullt och inte halvtomt. Herregud, Australien har gjort mig till en fransk matsnobb.      

Barn eller jobb? Det är frågan. Här.

Privatisering av barnomsorgen är inte att rekommendera. Så här fungerar det i Australien: Vi bor i ett område där det inte finns tillgång till offentlig barnomsorg. Privata alernativ finns det däremot gott om. Mina barn går på dagis två dagar i veckan. För varje barn betalar vi ca 100 dollar per dag, vilket motsvarar 600 sek. Man får däremot ett statligt dagisbidrag som väntas motsvara 50% av dagsavgiften. Det är bara det att detta är baserat på den rekommenderade offentliga dagisavgiften som ligger på ca 40 dollar per dag (vilket jag aldrig har hört talats om i verkligheten). Alltså får man ca 20 dollar per dag och kommer därför ner i 80 dollar per barn och dag, vilket motsvarar ca 4000 kr per vecka för två barn heltid. Alltså cirka 16000 kr för en månad. Bidrag inkluderat.

Ja, det krävs inte ett geni att inse att det är tufft för en kvinna med mer än ett barn att motiverad gå tillbaka till arbetsmarknaden på heltid endast för att betala hela sin lön till dagis. "Men mannen då", undrar ni? Men en man är en man är en man och detta är kvinnans fight i Australien. Detta innebär att du som kvinna hela tiden tittar på dina ljuvliga barn och ställer dig frågan "Men, är det verkligen värt det! Slänga in dem fem dagar i veckan och knappt få ut någon lön? Det innebär också att många kvinnor väljer bort arbetsmarknaden tills dess att barnen börjar i skolan. Och det krävs inte heller ett geni att inse att de då förmodligen har tappat takten i karriären. Det innebär också att de yrkesarbetande kvinnor som jag känner i Sydney fixar och trixar med föräldrar och svärföräldrar och nannies.

(Men det innebär också att det blomstrar av massa små intressanta businesses som unga kvinnor finular ut när de är hemma med barn).

Det är ändå märkligt att jag som kommer från ett land som har kommit så långt i jämställdhetssträvanden på arbetsmarknaden, går omkring i Australien med ungefär samma funderingar som min mormor måste ha haft!

I Australien har man hittills inte haft rätt till en enda dag betald föräldrarledighet, men från 1 januari 2011 har man i Australien rätt till 18 veckor betald föräldrarledighet! The National Minimum Wage, 570 dollar per vecka. Ja ja, Rom byggdes inte heller på en dag.

Goa Gubbar

Som göteborgare borde det inte vara speciellt svårt att smälta in i det australiensiska samhället. Det kanske har att göra med det här att vara nummer två, men efter  ett och ett halvt år down under kan jag nämligen konstatera att Australien är, liksom Göteborg, proppfullt av Goa Gubbar. För en göteborgare behöver detta begrepp knappast ytterligare förklaring, men för andra kanske det ska förtydligas. En ”go gubbe” är helt enkelt en go gubbe: En sån som alltid ler och säger G’day (”tjena, tjena, läget”). En sån som gärna förkortar ord och tar förgivet att alla förstår vad man menar: en ”spag bol, please” (en spagetti bologaise, tack) eller ”have a god one” (Ha en bra dag). En som gärna umgås med andra goa gubbar över en BBQ (”knö daj in fast dörra en trång”). En som är lång och välbyggd (jag vet, det är märkligt, men det är liksom också ett kriterie att vara uppfödd på havregryn). En som utövar utomhussporter, aldrig har dåliga dagar, tycker att regnet är uppfriskande, spindlar är intressanta och Cats är konst. En go gubbe är perfekt och har ett stenhårt självförtroende, och du kan inte ens hata honom/henne för han/hon är dessutom trevlig.

Nu behöver Tove aldrig mer åka till Europa

Min kompis Tove sitter förhoppningsvis på ett plan mot Sydney just nu. Hon skulle på affärsresa till Marseille, och eftersom det var så länge sedan hon var i Sverige tog hon ut ett par semesterdagar för att hälsa på familjen i Bjäred. Och så kom den där vulkanröken.... Så stackars Tove fick åka tåg och taxi (vi vill inte veta till vilket pris) mellan Marseille och Bjäred, och när hon tittade på nyheterna fick hon det svar som en mamma som längtar ihjäl sig efter sin lilla dotter inte riktigt vill ha "ja, sådana här vulkanaktiviteter kan vara över på allt ifrån två dagar till två år... Märkligt att det alltid finns någon expert som uttalar sig så, trots att man vet att det 99,99% omöjligt att man skulle bli fast utomlands i två år. Men tanken är ju histnande; Typ när faller man till föga och köper en bostadsrätt och skaffar jobb."Ja, grattis Anna-Karin du fick jobbet", "Nej, nu är jag inte intresserad längre för vulkanen slocknade igår och nu jag ska tillbaka till Australien och träffa mina tonårsbarn".

Nåväl.

I vilket fall som helst så verkar det som om Tove nu sitter på ett plan till Sydney i alla fall, och det är jag glad för. Det har varit lite tråkigt utan henne. Hon kommer säkert vara trött och aldrig mer vilka resa i hela sitt liv.... Och då kommer att kunna ge en mycket glad nyhet. Tove är liksom jag gift med en fransman, och har bott hela sitt vuxna liv i Paris. Hon älskar Paris, liksom jag, och hennes dag i Paris var en av affärsresans höjdpunkter. Vi fick sms när hon satt på cafe och njöt i vårsolen. Så, till nyheten:

Tove, nu kommer vi aldrig mer behöva lämna Sydney, för det trista fiket brevid köttaffären på Spofforth Street har bytt ägare. Paris har kommit till oss! Ny ägare: L'ami de pain. Från och med tisdag: des croissants frais et un bon pain au chocolat, quand tu veux!

Anna-Karin, social media experten

Ok, nu ska det out in the open. Sanningens minut!

Jag har ju börjat att söka jobb här i Sydney, även om jag inte har varit så vansinnigt aktiv än. Jag har sökt sex jobb och varit på tre intervjuer, vilket ju får ses som ganska bra utdelning. Att jag sedan inte fått jobben kan vi ju bara beklaga australiensisk scenkonst, eller hur. Eller som en tysk kollega och tillika referens sa när Sydney Operan "turned me down": If they don't recognize your magnificent abilities, forget them, they are not wooooooorth your presence". Så det så, gamla skitopera. Eller nått...

Förnärvarande har jag dock pausat i mitt jobbletande eftersom jag ska till Sverige i slutet av juni och inte har lust att varken ställa in eller förkorta den resan (jag har fortfarande en litet fåfängt hopp om att hitta ett jobb). Så nu håller jag istället på med ett väldigt intressant projekt. Jag håller på att bli social media-expert! För att understryka min ambition kan jag meddela att detta bloginlägg är en andpaus i en marathonsurfning i cyberrymden. Jag har förnärvarande 15 tabs aktiva och lär mig massor. Jag "känner" nu alla som jobbar med social media och non-profit marketing, in this interesting world som ska bli min nya grej!

Och varför detta behov att bli expert? Jo för att... nu kommer det, sanningens minut... när jag satt där på operan (som faktiskt var min första intervju (och som kan hända kommer att bli min starkaste bedrift här i Sydney, fast det får man ju för guds skull inte hoppas) och var skitnervös och illa till mods av de pinsamt dumma frågorna (som jag nu har förstått måste följa ett speciellt mönster vid jobb på "government institutions") så började vi prata social media. Jag tycker att jag har ganska bra koll, men jag kan inte säga att det sätt som folk använder facebook och twitter som marknadsföringsverktyg varken har intresserat eller imponerat på mig. Såååååå, när den dumma tjejen (som kunde ha varit jag själv på Stockholms Stadsteater...) frågar om jag använder Twitter svarar jag, "Twitter is not really my cup of thé".................................................................................................. Jaja, man får inte vara för hård mot sig själv, men jag känner att den där kommentaren är i stil med att "internet är bara en fluga".

Det är inte lätt att vara utlänning. Det är inte lätt att (för andra gången) bli en vit sida, utan professionella nätverk. Det är inte lätt att ensam boosta sitt självförtroende, titta sig i spegeln och tänka att jag kan ju faktiskt, när typ hälften av alla man träffar här tror att Sverige är Schweitz och att det nog säger en del om hur intresserade det är av arbetslivserfarenhet därifrån. Det är inte lätt att sitta på en intervju för "marketing specialist" på Sydney Operan och misstänka att man är professionellt lika stark som dumma tjejen som intervjuar, men plötsligt inse att det är massa marknadstermer man faktiskt inte kan på engelska. Och istället för att vara klockren och tuff blir man en mes som säger "you know" och "what is it called" och "oh yes, drain" (om avlopp). Men det är relativt lätt att undvika att säga att "Twitter is not my cup of thé", när man vet att Sydney Operan håller på att utveckla sig inom social media.

Så, nu har jag ett Twitter-konto (som jag inte ska börja plåga er med), nu följer jag hundra tusen bloggar om social media marketing och non profit marketing (som är nära kopplat till social media, eftersom social media är sååååå billigt!). Nu försöker jag tänka ut hur man kan komma runt all dum facebook-markandsföring och göra smarta saker, kul och viktiga saker. Nu vet jag att de som frågar om man känner till facebook och twitter i fråga om social media själva vet väldigt lite om social media. Nu ska jag minsann aldrig säga mer att "Twitter is not my cup of thé". Jag tror faktiskt att jag aldrig mer ska säga "it's not my cup of thé" överhuvudtaget, for det är ett otroligt töntigt uttryck och man kan bara tänka sig hur de sköt igen dörren efter mig och tittade på varandra, och grinande konstaterade att "höhö, she's not really our cup of thé". Hemska tanke...

Men allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Och varför inte utnyttja tiden på bästa sätt och bli social media expert?

"No mercy" en tisdagkväll

I Frankrike började jag faktiskt vänja mig vid att ibland vara lite regelbrytande (men bara lite grann, på ett så där charmigt franskt sätt...). Vetskapen om att en fransman med väloljad mun kan klara sig ur de allra flesta situationer, kan göra även en fyrkantig svensk lite vild. Då och då. Jag minns första gången jag såg Jean-Yves springa ut i kalsonger på gatan i Montpeller där vi (oerhört olovligt) parkerat mitt framför huset i den bilfria delen av stan. Jag bara himlade med ögonen när jag såg hur han viftade med armarna och förklarade och förklarade och förklarade något för polismannen som satt en bot på vår ruta. Jag höll dock på att trilla ut genom förnstret när polismannen några minuter senare skakade hand med Jean-Yves och tog bort boten från bilen. Det var som...... Sådana minnesbilder måste jag nu genast radera ur min hjärna. Not gonna happen here!

Igår upptäckte jag sent på kvällen att vi hade slut på blöjor. Jag tog bilen och åkte till Wollies (förkortning för Wollworths som är den stora matkedjan med totalmonopol på matmarknaden). Jag är på Wollies väldigt ofta. Jag kör alltid ner i garaget där man alltid hittar parkering och man alltid får stå gratis (om man handlar på Wollies). Jag lägger större delen av min matbudget på Wollies (även om jag hellre hade velat gå på marknader, små välsorterade mysiga kött-, ost-, bröd-, vin-... affärer). Men denna kväll tänker jag vara ursnabb, jag ska bara ha blöjor, betala och sedan åka igen. Jag ställer mig därför framför affären och springer in. Eftersom Wollies är urstort tar det ändå tio minuter att göra mitt snabba köp. Jag springer ut och på håll ser jag en lite vit lapp på rutan (en liten vit lappdjävel...). Jodå, mycket riktigt, jag har fått en bot på 140 dollar, vilket motsvarar lite under 1000 kronor. Jag står där med mina blöjor och vet inte om jag ska gråta eller skrika. Det är tisdagen efter påsk, det småregnar och det är inte en själ ute. Jag har prakerat utanför Wollies i tio minuter. Under dessa osannolika omständigheter har alltså en Lisa har passerat min bil och lappat den med (nästan) maxtaxa. På håll ser jag en liten regnklädd person med reflexer och stor hatt (alla stadsanställda har stora blå hattar). Jag ropar "Är det här verkligen allvar, har jag fått en bot?" (vilken urusel kommentar, varken hotande eller bedjande...). En liten kvinna tittar upp på mig och konstaterar kallt "men du står ju i taxizon". Snabb kalkyl=No mercy. Ingen idé att skrika "men vem fan åker taxi en tisdagkväll efter påsk", ingen idé att kasta sig på knäna och säga "snälla snälla damen jag har ju bara köpt blöjot till mina barn, och jag parkerar alltid i parkeringshuset annars, och jag har inte råd med dessa höga böter, och vad ska mina barn nu äta etc etc etc. Ingen idé. Och jag vågar inte tänka på vad denna kvinna skulle ha fört mig om jag kom utspringande i kalsonger. Så jag gick in i min bil, skrek ett illvråls-fyyyyyyfaaaaaaaaaaaan. Tappade rösten. Och åkte hem. Och bytte blöjor. Och kontaterade att Frankrike är inte så illa ändå.