Man kan nog konstatera att jag inte är riktigt färdig med Sydney och Australien. Jag har verkligen älskat att bo i Sydney. Det var ju egentligen ganska galet att flytta till andra sidan jorden, gravid i sjunde månaden och nyligen blivit erbjuden mitt drömjobb i Paris. Det är galet att ens första prioritering är att hitta en förlossningsklinik snabbt som ögat, och leta lägenhet höggravid, utan bil med en ett och ett halft åring i släptåg. Men allt det där gick så bra, för att allt är så enkelt i Sydney. Människorna är vänliga, vädret är varmt och välkomnande (om man kommer under de 9 månader då det är sommarvärme), man talar språket och förstår vad folk säger. Till Zürich kom vi mitt i vintern. Alla pratar schweitzertyska (med all rätt förstås...) och man fattar ingenting. Och schweitzarna som folk är inte supergulliga direkt...
Men det är inte SÅ illa här ändå. Nu kan man ju inte säga att jag hade speciellt högt ställda förväntningar, men jag tycker nog att vi är ganska positivt överraskade. När vi kom hit var det verkligen svinkallt. Men nu efter lite mer än två månader så känns det hela lite bättre. Vi hittade till slut en härlig lägenhet, kylan gav vika och plötsligt ser man bergen runt omkring Zurichsjon. Det är lite "vår-i-Göteborg-känsla". Men Schweizarna ar desamma för tillfallet. Det inte mycket leenden när man går ut på stan. De är inte överfortjusta i barn heller (hörde någon säga att de tycker bättre om sina hundar). I Schweitz har de 1,4 barn per familj, vilket kanske talar sitt tydliga språk. Det är dyrt att ha barn och de accepterar inte att ta barn i alla bostader (som nagon sa till oss: man far valja mellan barn eller lagenhet...). Men vi hittade ju en lägenhet till slut. Så vi är tryggade för ett tag. Och kastar de ut oss kan vi ju alltid åka tillbaka till Sydney, eller hur..? See ya mate...
