Idag rensar jag mina mail

Lite glamour tack!

Jane Holzer, Baby Jane, var en av sextiotalets absoluta it-girls. Hon var fotomodell och stenrik arvtagerska till en stor fastighetsförmögenhet. Baby Jane var David Baileys favoritmodell och bästis med Rolling Stones-killarna. Mest känd blev hon däremot som Andy Warhols musa. Hon medverkade i flera av hans filmer och blev hans första superstjärna. Baby Janes gäng syntes ständigt i alla tidningar och representerade “den nya glamouren” i New York. Ett antal år, ett barn och en skilsmässa senare gav hon sig in i fastighetsbranchen och fortsatte ivrigt nära sin förmögenhet, samt även en hel del av sina gamla vänner. Idag är hon en stor konstsamlare och besitter en av de största samlingarna av Pop Art. Hennes barnbarn Harry delar rum med Andy Warhol och Massimo Vitali när han är på besök.

När jag läser om Baby Jane börjar jag fundera på hur det står till med dagens glamour egentligen. Livet kring Baby Jane ter sin onekligen ganska spännande och attraktivt. Men ivrig försvarare av nya generationers rätt att slippa höra att det var bättre för, vill jag gärna tro att det även idag finns ett spännande jetset. Jane Holzers liv i New York för osökt tankarna till en av samtidens glamourikoner, Paris Hilton. Även Paris är arvtagare till en förmögenhet, har modellat, syns ständigt i tidningarna och representerar otvivelaktigt dagens “nya glamour”. Det är bara att denna nya glamour inte ter sig speciellt lockande. När Baby Jane sitter gapskrattande med Steve Rubell på Studio 54 och blottar ena bröstet på ett svart-vitt foto taget av Andy Warhol, traskar en surmulen Paris runt i dyngan på en bondgård och manifesterar sina överklassmanér i en dum reality-serie. När Baby Janes stjärnperiod är över tar hon över sin pappas företag, driver det vidare och blir ännu mer stenrik. Paris närmaste karriärsutsikter är att skapa en förening för kvinnor som nyligen kommit ut ur fängelset. Denna snilleblixt fick hon efter en 20-dagarsvistelse i finkan som följde på en olovlig körning, som i sin tur följde på en rattfylla. Hur oglamoröst får det bli…

1964 anordnade Baby Jane och hennes make en omtalad hyllningsfest för Rolling Stones i fotografen och regissören Jerry Schwartsbergs studio. Paris önskegäst till sin 25-årsfest var den engelska prinsen Harry, en annan flöjt i samtidens beklagliga jetset. Han kunde inte komma, och tur var väl det eftersom han har för vana att dyka upp på fester i SS-mundering. Ett kritiserat partytrick som han (som för att understryka sin dåliga smak) förklarar som humor.
Baby Jane modellpensionerade sig och byggde alltså parallellt med sin växande förmögenhet upp en imponerande konstsamling. Samlingen består till stor del av konstnärer från den miljö hon själv frekventerade med verk av bland andra Richard Prince och Julian Schnabel, foton av Massimo Vitali och Nan Golding. Och så förstås: Warhol, Warhol, Warhol.

Tito Schnabel är konstnären Julian Schnabels son. Finansierad av sin fars ofantliga framgångar är han en ivrig jetsetare som minglar vant över nationsgränserna. Han spås också en framtid som en betydande konsthandlare. Kanske Paris kunde slå sina påsar ihop med honom och låta sig inspireras av hans kunskaper för framtida investeringar? Det vore sannerligen uppfriskande att se henne inspiera förortsungdom i diverse länder till annat än att damsuga svarta marknaden på minimala hundar att stoppa i en Louis Vitton.

Jag får helt enkelt bita i gräset och erkänna att vissa saker var bättre förr. För i valet mellan nakna bröst på Studio 54 och 25-årsfest med prins Harry, vinner Studio 54 med hästlängder. You Paris ? Me Jane.