Språkinlärning / L’apprentissage d’une langue

Denna veckan har Marie-Fleur lärt sig hur man uppmuntrar gott beteende på dagis. Resultatet är att hon hela tiden säger ”Good Girl, Hector. Good girl” till sin bror. Hon har också lärt sig hur man ursäktar dåligt beteende, vilket i sin tur resulterar i att hon gör precis vilka bus som helst och sedan kommer till oss, tittar under lugg och säger ”sowwy” och kramar oss. Och vi förlåter forstås allt!

Hunter Valley utan vin...

Vi har lyckats med konststycket att bila igenom Australiens vindistrikt Hunter Valley utan att prova viner. Skickligt!

Förra helgen åkte vi på biltur till Hunter Valley. Först hade vi tänkt att åka till Canberra, men eftersom det tar 3,5 timmar tänkte vi att det var mer resonabelt att åka till Hunters som ligger på närmre avstånd. Det finns två vägar till Hunters Valley, motorvägen (2,5 timmar) och en lite längre men mycket vacker väg som går igenom Yengo National Park. Ja, vi kom ju inte till Australien för att ligga och trycka på motorvägen, så valet var enkelt. Den timmar långa Putty Road som leder in i Hunter Valley startar i norra Sydney. Problemet var att varken Jean-Yves eller jag hade tagit reda på hur vi skulle komma till Putty Road. Vi hade varit så koncentrerade på att titta på hur den övriga (vackra) vägen gick, så nar vi satte oss i bilen med barnen och packning upp till tänderna så tittade vi frågande på varandra och sa « Jaha, och hur börjar vi..?”. Men hur svårt kan det vara, typ.

Det visade sig vara ganska svårt. Och när vi två timmar senare stod på startpunkten vid Putty Road, hade vi redan ätit upp matsäcken, gett Hector nappflaska, båda barnen var pigga och utvilade och Marie-Fleur färdig att starta dagens LEK. Inte drömlage för att börja en bildsemester alltså.

Vägen genom nationalparken var dock mycket vacker. Vi konstaterade att ibland såg det ut som en svensk landsvag, tät och trolsk skog. Trots att barnen var lite irriterade över att behöva sitta stilla så gick det rikitgt bra. Och när de sedan var på bristningsgränsen dök en skylt med texten “Thea Room” upp ur ingenstans. Super, precis vad vi behövde! Vi åkte in på en väg, som blev en liten väg, som blev en grusväg. Vi började undra om vi verkligen kommit rätt, men helt plötsigt såg vi en gård framfor oss. Gården var omgiven av fält och på fälten satt det fullt med kängrur! Vi dansade ur bilen exalterade över att se dessa första kangrur i det fria. De satt med uppspända öron och tittade noggrant på oss. Vi kunde gå ganska nära dem. Marie-Fleur var överlycklig och hoppade runt och sa “ruru, ruru”. Vi träffade ägaren till gården, tillika Thea rummets ägare. Han berättade att han flyttat ut hit från Sydney med fru och fyra barn för 20 år sedan. Han hade arbetat med att inhägna mark, något han fortfarande gjorde med sina söner. Han hade velat komma ifrån staden och dess negativa inverkan. Under alla år hade han och hans fru haft skola hemma för barnen. Jag och Jean-Yves log snällt men tyckte nog att det var väl tilltaget att isolera barnen har ute bara for att hålla dem undan staden. (Vi tenderar att göra tvärt om. Moooot staaaaden!) Hur träffade de vänner? Men det var inga prolem berättade senare dottern, tillika cafebitradet. Det bodde ju faktiskt inte så långt ifrån Sydney, vilket ju var väldigt sant i Aussimått. Den andra dottern hade dock flyttat till USA med en man och gift sig. Vi lämnade The Thea Room urmätta (god hemlagad äppelpaj) och glada (fina fria kangrur) och åkte vidare. Vi hade nu en dryg timma kvar till Cessnock, som vi hade bestamt var var slutdestination. Vägen gick igenom the Valley och snart borjade vingårdarna rada upp sig som smultron på ett strå. Vid detta laget började det dock skymma och innan vi ens kunde tänka ”vingård” var vi tvungna att hitta någonstans att sova. I närheten av Cessnock hittade vi en camping där de hade hytter. Eller rättare sagt, campingen dök upp som en räddare i nöden när det började kännas som barnmisshandel att längre hålla en tvååring i bilbälte. Vår “cabin” var otroligt fult inredd men när vi lagt barnen, hämtat indisk mat, öppnat en flaska lokalt vin och sänkt belysningen så kändes inte det som att det gjorde något. Vi satt där, dryga tolv timmar efter vi lämnat Sydney och hade det urmysigt!

Dagen därpå regnade det. Jean-Yves och jag har börjat fundera på om vi inte ska ta jobb som regnschamaner här i Australien. Så fort vi ska på utflykt så regnar det… Och i Autralien regnar det inte så ofta,så vi kanske skulle kunna bli rika på kuppen. Detta började redan 2005 då vi var har på semester. Då regnade det konstant under tre veckor. Under torrperiod.

Vårt besök på Hunter Gardens regnade därför inne. Vi promenerade däremot omkring i Hunter Gardens lilla shoppingby, en liten märklig turistshoppingby uppbyggd i mitt i ingenstanset. Efter lunchen blev det en liten biltur och sedan med sovande barn motorvagen hem till Sydney igen. Vi kom alltså inte till någon vingård den här gången, men återbesök är redan inplanerat och vi har bevisat att vi är fullt kapabla att bila med barn. Äventyret har bara borjat!