Hej bull ant

När jag var i parken för ett par dagar sedan så träffade jag på en bull ant. En bull ant är en myra. Men det är inte vilken myra som helst. Den är ca två centimeter lång, den har små horn och är känd för att vara aggresiv. Låter ju lite märkligt... En myra är ju liksom en myra, och tycks ju inte ha så mycket för att vara aggressiv. För att demostrera dess agressivitet stampade min kompis i marken en bit i från myran. I stället för att pipa iväg vilket hade varit det mest logiska, ställer sig bull anten på bakbenen och kastar med sin lilla myrkropp och liksom slänger med sina små myrhorn i vår riktning. Typ: "kom igen bara, jävla jättar".

Vi bara stod där helt perplexa och trots myrans föga hotande storlek så kände vi oss ganska illa till mods. Det är ju inte utan att man undrar om den har något hemligt vapen som man inte sett än. Jag menar, att vara så liten och så tuff...

Så här i efterhand så kan jag bara konstatera att hela situationen är såååå australiensiskt.....Man går runt och tror att man befinner sig i ett paradis där allt är så fint och civiliserat och rent och ljuvligt. Tills man står öga mot öga med en jättemyra som hoppar runt och fräser mot en....  Bluuuäääää.

Barn eller jobb? Det är frågan. Här.

Privatisering av barnomsorgen är inte att rekommendera. Så här fungerar det i Australien: Vi bor i ett område där det inte finns tillgång till offentlig barnomsorg. Privata alernativ finns det däremot gott om. Mina barn går på dagis två dagar i veckan. För varje barn betalar vi ca 100 dollar per dag, vilket motsvarar 600 sek. Man får däremot ett statligt dagisbidrag som väntas motsvara 50% av dagsavgiften. Det är bara det att detta är baserat på den rekommenderade offentliga dagisavgiften som ligger på ca 40 dollar per dag (vilket jag aldrig har hört talats om i verkligheten). Alltså får man ca 20 dollar per dag och kommer därför ner i 80 dollar per barn och dag, vilket motsvarar ca 4000 kr per vecka för två barn heltid. Alltså cirka 16000 kr för en månad. Bidrag inkluderat.

Ja, det krävs inte ett geni att inse att det är tufft för en kvinna med mer än ett barn att motiverad gå tillbaka till arbetsmarknaden på heltid endast för att betala hela sin lön till dagis. "Men mannen då", undrar ni? Men en man är en man är en man och detta är kvinnans fight i Australien. Detta innebär att du som kvinna hela tiden tittar på dina ljuvliga barn och ställer dig frågan "Men, är det verkligen värt det! Slänga in dem fem dagar i veckan och knappt få ut någon lön? Det innebär också att många kvinnor väljer bort arbetsmarknaden tills dess att barnen börjar i skolan. Och det krävs inte heller ett geni att inse att de då förmodligen har tappat takten i karriären. Det innebär också att de yrkesarbetande kvinnor som jag känner i Sydney fixar och trixar med föräldrar och svärföräldrar och nannies.

(Men det innebär också att det blomstrar av massa små intressanta businesses som unga kvinnor finular ut när de är hemma med barn).

Det är ändå märkligt att jag som kommer från ett land som har kommit så långt i jämställdhetssträvanden på arbetsmarknaden, går omkring i Australien med ungefär samma funderingar som min mormor måste ha haft!

I Australien har man hittills inte haft rätt till en enda dag betald föräldrarledighet, men från 1 januari 2011 har man i Australien rätt till 18 veckor betald föräldrarledighet! The National Minimum Wage, 570 dollar per vecka. Ja ja, Rom byggdes inte heller på en dag.

Goa Gubbar

Som göteborgare borde det inte vara speciellt svårt att smälta in i det australiensiska samhället. Det kanske har att göra med det här att vara nummer två, men efter  ett och ett halvt år down under kan jag nämligen konstatera att Australien är, liksom Göteborg, proppfullt av Goa Gubbar. För en göteborgare behöver detta begrepp knappast ytterligare förklaring, men för andra kanske det ska förtydligas. En ”go gubbe” är helt enkelt en go gubbe: En sån som alltid ler och säger G’day (”tjena, tjena, läget”). En sån som gärna förkortar ord och tar förgivet att alla förstår vad man menar: en ”spag bol, please” (en spagetti bologaise, tack) eller ”have a god one” (Ha en bra dag). En som gärna umgås med andra goa gubbar över en BBQ (”knö daj in fast dörra en trång”). En som är lång och välbyggd (jag vet, det är märkligt, men det är liksom också ett kriterie att vara uppfödd på havregryn). En som utövar utomhussporter, aldrig har dåliga dagar, tycker att regnet är uppfriskande, spindlar är intressanta och Cats är konst. En go gubbe är perfekt och har ett stenhårt självförtroende, och du kan inte ens hata honom/henne för han/hon är dessutom trevlig.

Nu behöver Tove aldrig mer åka till Europa

Min kompis Tove sitter förhoppningsvis på ett plan mot Sydney just nu. Hon skulle på affärsresa till Marseille, och eftersom det var så länge sedan hon var i Sverige tog hon ut ett par semesterdagar för att hälsa på familjen i Bjäred. Och så kom den där vulkanröken.... Så stackars Tove fick åka tåg och taxi (vi vill inte veta till vilket pris) mellan Marseille och Bjäred, och när hon tittade på nyheterna fick hon det svar som en mamma som längtar ihjäl sig efter sin lilla dotter inte riktigt vill ha "ja, sådana här vulkanaktiviteter kan vara över på allt ifrån två dagar till två år... Märkligt att det alltid finns någon expert som uttalar sig så, trots att man vet att det 99,99% omöjligt att man skulle bli fast utomlands i två år. Men tanken är ju histnande; Typ när faller man till föga och köper en bostadsrätt och skaffar jobb."Ja, grattis Anna-Karin du fick jobbet", "Nej, nu är jag inte intresserad längre för vulkanen slocknade igår och nu jag ska tillbaka till Australien och träffa mina tonårsbarn".

Nåväl.

I vilket fall som helst så verkar det som om Tove nu sitter på ett plan till Sydney i alla fall, och det är jag glad för. Det har varit lite tråkigt utan henne. Hon kommer säkert vara trött och aldrig mer vilka resa i hela sitt liv.... Och då kommer att kunna ge en mycket glad nyhet. Tove är liksom jag gift med en fransman, och har bott hela sitt vuxna liv i Paris. Hon älskar Paris, liksom jag, och hennes dag i Paris var en av affärsresans höjdpunkter. Vi fick sms när hon satt på cafe och njöt i vårsolen. Så, till nyheten:

Tove, nu kommer vi aldrig mer behöva lämna Sydney, för det trista fiket brevid köttaffären på Spofforth Street har bytt ägare. Paris har kommit till oss! Ny ägare: L'ami de pain. Från och med tisdag: des croissants frais et un bon pain au chocolat, quand tu veux!

Anna-Karin, social media experten

Ok, nu ska det out in the open. Sanningens minut!

Jag har ju börjat att söka jobb här i Sydney, även om jag inte har varit så vansinnigt aktiv än. Jag har sökt sex jobb och varit på tre intervjuer, vilket ju får ses som ganska bra utdelning. Att jag sedan inte fått jobben kan vi ju bara beklaga australiensisk scenkonst, eller hur. Eller som en tysk kollega och tillika referens sa när Sydney Operan "turned me down": If they don't recognize your magnificent abilities, forget them, they are not wooooooorth your presence". Så det så, gamla skitopera. Eller nått...

Förnärvarande har jag dock pausat i mitt jobbletande eftersom jag ska till Sverige i slutet av juni och inte har lust att varken ställa in eller förkorta den resan (jag har fortfarande en litet fåfängt hopp om att hitta ett jobb). Så nu håller jag istället på med ett väldigt intressant projekt. Jag håller på att bli social media-expert! För att understryka min ambition kan jag meddela att detta bloginlägg är en andpaus i en marathonsurfning i cyberrymden. Jag har förnärvarande 15 tabs aktiva och lär mig massor. Jag "känner" nu alla som jobbar med social media och non-profit marketing, in this interesting world som ska bli min nya grej!

Och varför detta behov att bli expert? Jo för att... nu kommer det, sanningens minut... när jag satt där på operan (som faktiskt var min första intervju (och som kan hända kommer att bli min starkaste bedrift här i Sydney, fast det får man ju för guds skull inte hoppas) och var skitnervös och illa till mods av de pinsamt dumma frågorna (som jag nu har förstått måste följa ett speciellt mönster vid jobb på "government institutions") så började vi prata social media. Jag tycker att jag har ganska bra koll, men jag kan inte säga att det sätt som folk använder facebook och twitter som marknadsföringsverktyg varken har intresserat eller imponerat på mig. Såååååå, när den dumma tjejen (som kunde ha varit jag själv på Stockholms Stadsteater...) frågar om jag använder Twitter svarar jag, "Twitter is not really my cup of thé".................................................................................................. Jaja, man får inte vara för hård mot sig själv, men jag känner att den där kommentaren är i stil med att "internet är bara en fluga".

Det är inte lätt att vara utlänning. Det är inte lätt att (för andra gången) bli en vit sida, utan professionella nätverk. Det är inte lätt att ensam boosta sitt självförtroende, titta sig i spegeln och tänka att jag kan ju faktiskt, när typ hälften av alla man träffar här tror att Sverige är Schweitz och att det nog säger en del om hur intresserade det är av arbetslivserfarenhet därifrån. Det är inte lätt att sitta på en intervju för "marketing specialist" på Sydney Operan och misstänka att man är professionellt lika stark som dumma tjejen som intervjuar, men plötsligt inse att det är massa marknadstermer man faktiskt inte kan på engelska. Och istället för att vara klockren och tuff blir man en mes som säger "you know" och "what is it called" och "oh yes, drain" (om avlopp). Men det är relativt lätt att undvika att säga att "Twitter is not my cup of thé", när man vet att Sydney Operan håller på att utveckla sig inom social media.

Så, nu har jag ett Twitter-konto (som jag inte ska börja plåga er med), nu följer jag hundra tusen bloggar om social media marketing och non profit marketing (som är nära kopplat till social media, eftersom social media är sååååå billigt!). Nu försöker jag tänka ut hur man kan komma runt all dum facebook-markandsföring och göra smarta saker, kul och viktiga saker. Nu vet jag att de som frågar om man känner till facebook och twitter i fråga om social media själva vet väldigt lite om social media. Nu ska jag minsann aldrig säga mer att "Twitter is not my cup of thé". Jag tror faktiskt att jag aldrig mer ska säga "it's not my cup of thé" överhuvudtaget, for det är ett otroligt töntigt uttryck och man kan bara tänka sig hur de sköt igen dörren efter mig och tittade på varandra, och grinande konstaterade att "höhö, she's not really our cup of thé". Hemska tanke...

Men allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Och varför inte utnyttja tiden på bästa sätt och bli social media expert?

"No mercy" en tisdagkväll

I Frankrike började jag faktiskt vänja mig vid att ibland vara lite regelbrytande (men bara lite grann, på ett så där charmigt franskt sätt...). Vetskapen om att en fransman med väloljad mun kan klara sig ur de allra flesta situationer, kan göra även en fyrkantig svensk lite vild. Då och då. Jag minns första gången jag såg Jean-Yves springa ut i kalsonger på gatan i Montpeller där vi (oerhört olovligt) parkerat mitt framför huset i den bilfria delen av stan. Jag bara himlade med ögonen när jag såg hur han viftade med armarna och förklarade och förklarade och förklarade något för polismannen som satt en bot på vår ruta. Jag höll dock på att trilla ut genom förnstret när polismannen några minuter senare skakade hand med Jean-Yves och tog bort boten från bilen. Det var som...... Sådana minnesbilder måste jag nu genast radera ur min hjärna. Not gonna happen here!

Igår upptäckte jag sent på kvällen att vi hade slut på blöjor. Jag tog bilen och åkte till Wollies (förkortning för Wollworths som är den stora matkedjan med totalmonopol på matmarknaden). Jag är på Wollies väldigt ofta. Jag kör alltid ner i garaget där man alltid hittar parkering och man alltid får stå gratis (om man handlar på Wollies). Jag lägger större delen av min matbudget på Wollies (även om jag hellre hade velat gå på marknader, små välsorterade mysiga kött-, ost-, bröd-, vin-... affärer). Men denna kväll tänker jag vara ursnabb, jag ska bara ha blöjor, betala och sedan åka igen. Jag ställer mig därför framför affären och springer in. Eftersom Wollies är urstort tar det ändå tio minuter att göra mitt snabba köp. Jag springer ut och på håll ser jag en lite vit lapp på rutan (en liten vit lappdjävel...). Jodå, mycket riktigt, jag har fått en bot på 140 dollar, vilket motsvarar lite under 1000 kronor. Jag står där med mina blöjor och vet inte om jag ska gråta eller skrika. Det är tisdagen efter påsk, det småregnar och det är inte en själ ute. Jag har prakerat utanför Wollies i tio minuter. Under dessa osannolika omständigheter har alltså en Lisa har passerat min bil och lappat den med (nästan) maxtaxa. På håll ser jag en liten regnklädd person med reflexer och stor hatt (alla stadsanställda har stora blå hattar). Jag ropar "Är det här verkligen allvar, har jag fått en bot?" (vilken urusel kommentar, varken hotande eller bedjande...). En liten kvinna tittar upp på mig och konstaterar kallt "men du står ju i taxizon". Snabb kalkyl=No mercy. Ingen idé att skrika "men vem fan åker taxi en tisdagkväll efter påsk", ingen idé att kasta sig på knäna och säga "snälla snälla damen jag har ju bara köpt blöjot till mina barn, och jag parkerar alltid i parkeringshuset annars, och jag har inte råd med dessa höga böter, och vad ska mina barn nu äta etc etc etc. Ingen idé. Och jag vågar inte tänka på vad denna kvinna skulle ha fört mig om jag kom utspringande i kalsonger. Så jag gick in i min bil, skrek ett illvråls-fyyyyyyfaaaaaaaaaaaan. Tappade rösten. Och åkte hem. Och bytte blöjor. Och kontaterade att Frankrike är inte så illa ändå.

Oönskad fripassagerare

Nja, det är inte bara fördelar med att bo i tropiskt klimat. Efter en tur till Woolworths idag höll jag på att fickparkera utanför vårt hus. Plötsligt ser jag i ögonvran att det rör sig brevid ratten. Sedan gick allt väldigt fort. Vips så stod jag utanför bilen och hyperventilerade. Dörren till passagerarsätet var öppen så jag hade tydligen hoppat ut genom den. En kvinna stod på en balkong mitt emot och undrade forskräckt hur det stod still. Sp-p-p-pider, sp-p-p-ider, stammade jag. Japp, den största spindel jag någonsin sett satt vid fönstret alldeles brevid ratten. Efter en stund kom min räddare utspringande (Jean-Yves) och öppnade dörren och vi lät besten löpa. En ”Huntsman” såg vi efteråt på internet. Giftig, inte dödlig och aggresiv, men dess bett kan vara ”djupt och smartsamt”. Blääääää.

Alternativa alternativ / Alternative "alternative"

Som den duktiga tvåbarnsmamma jag nu är på heltid, har jag börjat leta efter en ”pre-school” till Marie-Fleur. Man börjar på pre-school när man är tre år, men innan dess måste man stå i kö. Länge. Annars man kanske inte får plats, och får stå utanför i kylan och då vill man ju inte ens tänka på vilken elendig framtid man går till mötes. Så det bästa är att lista sig innan barnen ens är födda. Till allt. Och som vilken god mamma som helst (som tar sin mammaroll på allvar) har jag alltså börjat besöka skolorna för att skapa mig en bild av var vi vill lista Marie-Fleur.

I förra veckan var jag på två skolor och tittade. Den ena låg precis i närheten av oss, och många av barnen på Marie-Fleurs dagis går vidare till denna Pre-school. Det fanns en stor fin gård med massa leksaker, glada barn och påminde mycket om dagis. Man kan engagera sig i en föräldrakommitté vilket ju också känns bra och lite märkvärdigt. Den skolan kändes bra, men jag förstod inte riktigt vad skillnaden är mellan dagis och pre-school. Men det förstod jag när jag kom till Montessori, för som vilket kulturarbetar-och forskar-par som helst med lite självrespekt måste ju Jean-Yves och jag undersöka lite alternativa alternativ för att det ska kännas riktigt på riktigt.

Montessori skolan låg alldeles mysigt i anknytning till en liten park. Jag och Jean-Yves kom dit tillsammans med Hector eftersom jag lovat att köra Jean-Yves till universitetet efteråt och för att kunna behålla bilen under dagen sedan. Vi kom alltså inte tillsammans för att vi båda ville göra oss en bild av vårt barns potentiellt framtida skola, även om det kändes bra att Montessori-lärarna säkert trodde det... När vi kom strax innan nio höll Montessori-barnen på att samla sig för dagen. Föräldrar satt lite här och var i gräset och samtalade. Jag hade hört från dagis att Montessori föräldrarna har en väldigt fin kontakt. Det syntes. När de började släppa in barnen gick jag och Jean-Yves fram och presenterade oss för en asiatisk Montessori-lärare. Hon talade med lugn och pedagogisk ton om för oss att vi måste gå till den andra dörren på baksidan och fråga efter Debra. Detta var nämligen BARNENS dörr. Vi gick till baksidan och frågade efter Debra. Vi fick inte träffa Debra, men fick skriva in oss med namn och ankomsttid och blev sedan invisade i ett klassrum, där BARNEN, som hade kommit in genom BARNENS dörr, nu befann sig. Den asiatiska läraren pekade på två stolar. Den ena stod i ett hörn av klassrummet den andra i den andra hörnet. Hon gjorde tecken åt oss att sätta oss. Så jag satt i ena hörnet med Hector och långt ifrån oss i andra hörnet satt Jean-Yves. Runt omkring oss började BARNEN med dagens aktiviteter. Det var tre lärare i salen och de liksom undvek att titta på mig och Jean-Yves. Man kan ju tycka att det är normalt att säga hej till okända människor som kommer in i ett rum, men det är det inte på Montessori för där får inget störa BARNENS aktiviteter. Den asiatiska läraren kom fram och lämnade en lapp och en liten bok till Jean-Yves, som han läste koncenterat. Några av BARNEN satt vid bord och ritade och andra satt vid ett slags långt band på golvet och klistrade små etiketter. Vad de höll på med har jag ingen aning, eftersom inget förklarades. Jag började tycka att det kändes lite märkligt att sitta där helt tyst som en möbel med Hector i knät och titta på 25 tysta barn som pysslade. Jag hade ju frågor att ställa. Jag gjorde tecken till Jean-Yves att han skulle komma över till mig och Hector med lappen. Han tittade lite besvärat på mig men lommade strax över med lapp och bok. På lappen kunde jag läsa förhållningsreglerna för besökare. Det var viktigt att sitta stilla och inte resa på sig och jag förstod varför Jean-Yves inte hade varit så pigg på att skutta över med lappen. Jag kunde också läsa att det var viktigt att inte söka kontakt med BARNEN eftersom detta kunde störa deras arbete. OM något av barnen sökte kontakt skulle man bara hälsa ”briefly”, så när det kom fram en liten pojke och hejade på Hector viskade jag till Hector ”låtsas att du är en staty, typ Manneken Pis”. Så det gjorde Hector och BARNET undvek så den chock det kunde blivit att upptäcka att det satt en okänd bäbis i rummet där han ARBETADE. Skämt åsido, det hela var mycket märkligt och kändes helt konstruerat. Jag kunde också läsa på lappen att man arbetade enligt principen ”teach me how to do it myself” vilket var Maria Montessoris egna ord. Och medan jag satt där och knappt vågade andras blev jag mer och mer medveten om att det här är inte alls min melodi. Jag tycker att barn ska skratta högt och säga hej till folk. Jag tycker att man ska interagera med andra och ta in såväl nya (en man, en kvinna och ett barn till exempel) som gamla element som dyker upp i ens omvärld. Jag tycker att man ska träna sig i att finna sin koncentration och inte få den serverad i ett bad av tystnad. Jag tror inte att det är bra att tre PEDAGOGER ger dig total uppmarksamhet medan DU arbetar. Och jag tycker att man ska få försöka och misslyckas många gånger tills man kan själv på sitt sätt, i stället för att få ett färdigt svar att söka efter. Efter en stund gjorde jag tecken till Jean-Yves: Vi drar? Vi bröt mot reglerna och ställde oss upp. Jag gick fram till den asiatiska läraren och sa att vi tyvärr måste gå nu eftersom Hector började bli så besvärlig. Detta var en mycket uppenbar lögn eftersom Hector bara satt och log som en sol och tydligen fortfarande lekte Manneken Pis, men det gör inget för på Montessori höjer man inte rösten och vi blev mycket PEDAGOGISKT visade till dörren.

Nu är både Marie-Fleur och Hector listade på den vanliga pre-schoolan för VANLIGA BARN! On det är bra eller inte får framtiden avgöra.


FRANCAIS

En tant que maman à plein temps, avec les devoirs d’une maman à plein temps, j’ai commencé à examiner des pre-schools pour Marie-Fleur. On commence la pre-school quand on a trois ans, mais bien avant ça il faut s’inscrire sur la liste d’attente d’une école. Et il faut être listé pendant très longtemps, sinon on risque de ne pas avoir de place et on n’ose même pas penser à ce que ça pourrait impliquer… La meilleure solution est d’inscrire les enfants avant qu’ils soient nés. De les inscrire partout. Comme la bonne maman que je suis, j’ai donc commencé à visiter des écoles pour Marie-Fleur pour me faire une idée de l’école dans laquelle on aimerait l’inscrire.

La semaine dernière j’ai visité deux écoles. Une était située pas loin de chez nous. Il y avait une grande cour, des enfants contents et l’école ressemblait beaucoup à la crèche. Ca m’a rassuré. En plus, on peut s’engager dans un comité de parents, une chose qui est également un plus. Par contre, je n’ai pas vraiment compris la différence entre la crèche et la pre-school. Mais cette différence, je l’ai comprise quand on a visité l’école Montessori. On a visité cette école parce que, comme n’importe quel couple impliqué dans la culture et la recherche, on ne peut pas s’empêcher d’examiner des alternatives « alternatives ».

Je suis y allée avec Jean-Yves et Hector. J’avais promis à Jean-Yves de le déposer à l’université en voiture après. Notre visite commune était plutôt pratique et pas vraiment planifié. Mais on était content que les pédagogues de Montessori aient cru que c’était le cas. On est arrivé vers neuf heures quand les enfants de Montessori étaient en train de venir pour la journée. Les parents attendaient l’arrivé des professeurs avec les enfants dans le petit parc juste en face de l’école. Ils m’ont dit à la crèche que les parents Montessori ont une bonne relation entre eux. C’était évident. Quand ils ont ouvert les portes pour les enfants, on s’est présenté à une pédagogue asiatique. Elle nous a expliqué avec une voix calme et pédagogique qu’il fallait prendre la porte derrière et parler avec Debra, parce qu’ici c’était l’entrée des ENFANTS. Donc on est allé à la porte derrière. On n’a pas rencontré Debra, mais il fallait s’inscrire avec son nom et l’heure d’arrivé et ensuite on nous a amené dans une salle de classe où se trouvaient les ENFANTS, qui sont entré par la porte des ENFANTS. La pédagogue asiatique nous a indique deux chaises. Une était placée dans un coin de la salle et l’autre chaise dans l’autre coin. Elle nous a fait signe de nous assoir. Donc j’étais assis dans un coin de la salle avec Hector et Jean-Yves était assis très loin de chez nous sur l’autre chaise. Autour de nous les ENFANTS ont commencé les activités de la journée. Il y avait trois pédagogues dans la salle, mais elles semblaient d’éviter de nous regarder. On peut penser que c’est normale de dire bonjour quand il y a des gens qui entrent dans une pièce, mais pas à Montessori, parce qu’ici rien ne peut déranger les activités des ENFANTS. La pédagogue asiatique est venue donner une feuille et un petit livre à Jean-Yves, qu’il a lu très concentré.

Quelques ENFANTS étaient assises autour des petites tables et quelques enfants étaient allongés sur le sol en collant des autocollants sur quelque chose. Je n’ai aucune idée de ce qu’ils faisaient, comme rien n’était expliqué. J’ai commencé à trouver la situation un peu bizarre. On était tous les deux assis tout en silence pendant un bon moment maintenant en regardent les ENFANTS. J’avais des questions à poser ! J’ai fait signe à Jean-Yves de venir me donner le document. Il m’a regardé un peu dérangé mais après un moment il est venu avec le document. Dans le document je pouvais lire les règles pour les visiteurs. Il fallait rester assis et ne pas se lever. J’ai compris pourquoi Jean-Yves n’avait pas voulu venir avec le document… Je pouvais aussi lire que c’était important de ne pas prendre contact avec les enfants, pour ne par déranger le travail (d’accord, ça se comprend). Si un enfant prenait contact avec nous il fallait seulement répondre « briefly ». Quand il y avait un petit garçon qui est venu voir Hector j’ai dit rapidement à Hector : fait semblent que tu es une statut, genre Manneken Pis. Et Hector faisait semblent d'être Manneken Pis et on a évité le choc que l’ENFANT aurait pu avoir par la découvert qu’il y avait un bébé dans la salle de TRAVAIL. Non sérieusement, même s’il y a surement des choses raisonnables avec Montessori, la situation était seulement bizarre et avait l’air d’être « construite ». Dans le document je pouvais également lire une citation de Madame Montessori : « Aide-moi à apprendre à le faire moi-même ». Et quand j’étais là dans la salle, trop peur pour respirer je me suis rendu compte que je ne suis pas du tout d’accord avec Madame Montessori. J’aurais voulu être un « parent Montessori », mais ce n’est pas ma tasse de thé. Au contraire, je crois fortement aux enfants qui rient et qui disent bonjour aux gens. Je pense que c’est bien que les enfants interagissent avec des éléments nouveaux (par exemple une femme, un homme et un bébé) ainsi que familial qui apparaissent dans leur entourage, rien d’autre ne peut être normal. Je pense que c’est bien de chercher et trouver sa concentration et ne pas être servi la concentration dans un bain de silence. Je ne pense pas que c’est bien d’avoir trois pédagogues qui sont 100% absorbées par toi quand tu TRAVAILLES. Et je pense que ça vaut mieux d’essayer et rater, essayer et rater jusqu’à ce qu’on trouve comment faire, à la place d’apprendre la bonne manière par quelqu’un. Après quelques temps je faisais signe à Jean-Yves : On se casse ? On à abusé les regels et on s’est levé. On est allé voir la pédagogue asiatique pour lui expliquer qu’il fallait partir parce qu’Hector commençait d’être un peu difficile. Un mensonge très évident parce que Hector souriait comme un soleil comme d’habitude et avait l’air d’encore faire semblent être Manneken Pis. Mais ils ont laissé le mensonge passer, parce qu’à Montessori on ne peut pas parler avec une haute voix, et on nous a montré la porte très PEDAGOGIQUEMENT.

Marie-Fleur et Hector est maintenant listés dans l’école pour les enfants qui crient, qui rient et qui disent bonjour. Si c’est bien ou pas l’avenir nous le dira !

Språkinlärning / L’apprentissage d’une langue

Denna veckan har Marie-Fleur lärt sig hur man uppmuntrar gott beteende på dagis. Resultatet är att hon hela tiden säger ”Good Girl, Hector. Good girl” till sin bror. Hon har också lärt sig hur man ursäktar dåligt beteende, vilket i sin tur resulterar i att hon gör precis vilka bus som helst och sedan kommer till oss, tittar under lugg och säger ”sowwy” och kramar oss. Och vi förlåter forstås allt!

Hunter Valley utan vin...

Vi har lyckats med konststycket att bila igenom Australiens vindistrikt Hunter Valley utan att prova viner. Skickligt!

Förra helgen åkte vi på biltur till Hunter Valley. Först hade vi tänkt att åka till Canberra, men eftersom det tar 3,5 timmar tänkte vi att det var mer resonabelt att åka till Hunters som ligger på närmre avstånd. Det finns två vägar till Hunters Valley, motorvägen (2,5 timmar) och en lite längre men mycket vacker väg som går igenom Yengo National Park. Ja, vi kom ju inte till Australien för att ligga och trycka på motorvägen, så valet var enkelt. Den timmar långa Putty Road som leder in i Hunter Valley startar i norra Sydney. Problemet var att varken Jean-Yves eller jag hade tagit reda på hur vi skulle komma till Putty Road. Vi hade varit så koncentrerade på att titta på hur den övriga (vackra) vägen gick, så nar vi satte oss i bilen med barnen och packning upp till tänderna så tittade vi frågande på varandra och sa « Jaha, och hur börjar vi..?”. Men hur svårt kan det vara, typ.

Det visade sig vara ganska svårt. Och när vi två timmar senare stod på startpunkten vid Putty Road, hade vi redan ätit upp matsäcken, gett Hector nappflaska, båda barnen var pigga och utvilade och Marie-Fleur färdig att starta dagens LEK. Inte drömlage för att börja en bildsemester alltså.

Vägen genom nationalparken var dock mycket vacker. Vi konstaterade att ibland såg det ut som en svensk landsvag, tät och trolsk skog. Trots att barnen var lite irriterade över att behöva sitta stilla så gick det rikitgt bra. Och när de sedan var på bristningsgränsen dök en skylt med texten “Thea Room” upp ur ingenstans. Super, precis vad vi behövde! Vi åkte in på en väg, som blev en liten väg, som blev en grusväg. Vi började undra om vi verkligen kommit rätt, men helt plötsigt såg vi en gård framfor oss. Gården var omgiven av fält och på fälten satt det fullt med kängrur! Vi dansade ur bilen exalterade över att se dessa första kangrur i det fria. De satt med uppspända öron och tittade noggrant på oss. Vi kunde gå ganska nära dem. Marie-Fleur var överlycklig och hoppade runt och sa “ruru, ruru”. Vi träffade ägaren till gården, tillika Thea rummets ägare. Han berättade att han flyttat ut hit från Sydney med fru och fyra barn för 20 år sedan. Han hade arbetat med att inhägna mark, något han fortfarande gjorde med sina söner. Han hade velat komma ifrån staden och dess negativa inverkan. Under alla år hade han och hans fru haft skola hemma för barnen. Jag och Jean-Yves log snällt men tyckte nog att det var väl tilltaget att isolera barnen har ute bara for att hålla dem undan staden. (Vi tenderar att göra tvärt om. Moooot staaaaden!) Hur träffade de vänner? Men det var inga prolem berättade senare dottern, tillika cafebitradet. Det bodde ju faktiskt inte så långt ifrån Sydney, vilket ju var väldigt sant i Aussimått. Den andra dottern hade dock flyttat till USA med en man och gift sig. Vi lämnade The Thea Room urmätta (god hemlagad äppelpaj) och glada (fina fria kangrur) och åkte vidare. Vi hade nu en dryg timma kvar till Cessnock, som vi hade bestamt var var slutdestination. Vägen gick igenom the Valley och snart borjade vingårdarna rada upp sig som smultron på ett strå. Vid detta laget började det dock skymma och innan vi ens kunde tänka ”vingård” var vi tvungna att hitta någonstans att sova. I närheten av Cessnock hittade vi en camping där de hade hytter. Eller rättare sagt, campingen dök upp som en räddare i nöden när det började kännas som barnmisshandel att längre hålla en tvååring i bilbälte. Vår “cabin” var otroligt fult inredd men när vi lagt barnen, hämtat indisk mat, öppnat en flaska lokalt vin och sänkt belysningen så kändes inte det som att det gjorde något. Vi satt där, dryga tolv timmar efter vi lämnat Sydney och hade det urmysigt!

Dagen därpå regnade det. Jean-Yves och jag har börjat fundera på om vi inte ska ta jobb som regnschamaner här i Australien. Så fort vi ska på utflykt så regnar det… Och i Autralien regnar det inte så ofta,så vi kanske skulle kunna bli rika på kuppen. Detta började redan 2005 då vi var har på semester. Då regnade det konstant under tre veckor. Under torrperiod.

Vårt besök på Hunter Gardens regnade därför inne. Vi promenerade däremot omkring i Hunter Gardens lilla shoppingby, en liten märklig turistshoppingby uppbyggd i mitt i ingenstanset. Efter lunchen blev det en liten biltur och sedan med sovande barn motorvagen hem till Sydney igen. Vi kom alltså inte till någon vingård den här gången, men återbesök är redan inplanerat och vi har bevisat att vi är fullt kapabla att bila med barn. Äventyret har bara borjat!

Vilken Vild Vardag

Trots att det var svårt att föreställa sig så blev det faktiskt vardag i Sydney också. Den första förälskelsen har lagt sig och vi börjar hitta våra rutiner. Som alltid känns rutiner lite enformigt och lite lagom. Dessutom är det just nu ganska kallt eftersom det är vinter. Som tur var hade inte vardagen infunnit sig än när jag fick Hector i mars. Då kändes det fortfarande spännande att åka in till sjukhuset på morgonen och bli igångsatt, lite roligt att ligga där med värkar och balansera på en stor boll och lite märkligt, men dock nytt, att få signera papper innan de sätter in epidural (“Anna-Karin, nu ska vi upplysa dig om vad som kan hända i värsta fall…” Who cares just då, liksom …). Allt gick dock bra och vi är nu en familj med tre olika nationaliteter : en svenska, tva fransoser och en australiensare. Det känns ju modernt i dessa tider av multikulturalism.

Den australiensiska vardagen blir dock inte såååå trakig. Den kan nog lättast beskrivas som ganska vild. Man måste vara på sin vakt hela tiden. I alla fall om man ska tro australiensarna själva. Jo, för knappt hinner man stiga av planet förrän skräckhistorierna börjar dugga omkring en. Under tiden vi har varit här har ett ovanligt stort antal personer blivit attackerade av hajar. Ben och armar har rykt lite här och var, och en liten flicka har blivit uppäten av en krokodil (men det var inte i New South Welsh). När man pratar om det där med australiensarna själva ler de bara och sager “jaja, men hajarna jagar bara i gryning och skymning.” Men om detta är så säkert kan man ju undra hur surfare självmant kan ge sig ut på sina brädor och bli uppätna (för att de ser ut som mumsiga skoldpaddor underifrån) i gryning och skymning. “Humm, det börjar skymma. Om jag skulle ta mig en liten surftur”.

Det inte speciellt vanligt att australiensarna minimiserar naturens faror, utan snarare tvärtom. Efter ett par månader i Sydney, när vi ännu inte hade bil och jag var gravid till sprickningsgränsen, kom Woolworths och levererade mat till oss en dag. En glad liten man hoppade ur bilen. G’day. Han lämnade av matkassarna och frågade var jag kom ifrån. När jag berättade att jag kom fran Sverige lyste det i hans ögon och han sa att han hade hört att Sverige var ett fantastiskt land. Ett fantastiskt land med ett fantastiskt välfärdssystem. Jo, sa jag, Sverige är på många sätt fantastiskt, men ni har det ju så bra här i Australien också. Jag prisade den vackra naturen, de trevliga männskorna men han skakade bistert på huvudet och sa « jo, men det är farligt vet du. Ojojoj, det är verkligen farligt här». Och så borjade han berätta att man kallar Australien « Skincancer land, ojojoj solen är så farlig. Du måste skydda den där (han nickade mot Marie-Fleur) och den där också (han nickade mot min mage) ». «Och så du får aldrig låta henne gå barfota » fortsatte han. « Jag bor här i närheten och härom veckan hitade jag en Big black, den farligaste spindeln i världen. Jag trodde att den var död för den bara låg där så jag plockade upp den och la den i en burk, men dagen därpå såg jag att den levde. Jag körde den till zoo, för där tar de hand om spindlarna och gör motgift ». Jag stod där mitt bland matkassarna och svalde nervöst, och han fortsatte “för att inte tala om ormarna. Ojojoj, det finns alla tänkbara farliga ormar här i Sydney området, ni måste vara väldigt försiktiga. Jo, och så är det ju hajarna, men egenligen är ju de ingenting mot the jellyfishes, de jättejättefarliga maneterna. De är vanliga vid alla strander, och de bara smetar in en med sina långa farliga trådar, ojojoj och då är det kort.” Vid det här laget hade jag lyckats fösa honom framför mig till dörren, tackade snabbt för varorna och puttade ut honom.

Australiensarna ÄLSKAR att skrämma upp stackars Europeer. Det kom ett mail till Jean-Yves och en annan nyanländ kollega fran en australiensisk kollega med bilder på en pythonorm som han hittat i trädgården, med texten “welcome to Sydney guys’ och när jag på gransen till tårar frågade vad man skulle göra for att bli av med kackerlackor, sa fick jag svaret “This is Sydney, Anna. Det kommer alltid att finnas kackerlackor.” Och från en annan “Den kackerlackan du såg, var det en flygande eller en krypande? ». O, tack så mycket för att jag nu vet att det finns FLYGANDE kackerlackor! Den kunskapen kan man bespara en insektsfobiker.

Bara tanken på att alla de där farorna lurar överallt gör ju att man inte riktigt kan slappna av och låta vardagen bli alldeles för vardagig. Men själv har jag inte sett så mycket farligt än så länge (och jag hoppas att det förblir så!) förutom på Sydney Wildlife Park. Som med rätta borde döpas om till Sydney skräckkabinett. Men en australiensisk biolog som jag känner går barfota hela tiden, sommar som vinter, och det tycker jag känns tryggt.

Insparkad dörr i Cremorne Point

Jag halkade in på en blog idag som heter "Prinsessans dagbok". Prinsessan som ska få barn nummer två i dagarna skriver så här:

"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"

Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?

Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".

Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".

Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.

Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.

Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.

Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.

Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.

Yummy-mummy och babyccinos för Marie-Fleur

Förortsidyll i all ära, men efter en månad drar vi ända in till stan... Vi har fått precis den lägenheten som vi ville ha, och vi är överlyckliga. Lägenheten är just en LAGEnhet, dvs vi betalar i stort sett bara för läget. Den ligger pa Cremorne Point, precis vid vattnet med utsikt över operahuset. Eller ja, för att vara sanningsenlig är det en liten promenad till vattnet och till operavyn, och lägenheten är inte i toppskick (dvs i Aussi-mått. I franska mått är den tipp-tippeli-topp!). Den är dessutom alldeles for dyr for oss, men efter mycket övervagande och lite knaggligt prutande kom vi fram till att en "nästan operavy" var värt "pasta sju dagar i veckan".

I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?

Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.

Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.

Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.

Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).

Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!

Framme i Sydisney

Efer att ha kämpat med ilskna fransmän i tre år, förtvivlat försökt få folk att förstå mig, och utstått situationer som att blivit behandlad som gestapo i lekparken eftersom jag, mycket försynt, bett en pappa plocka upp en brinnande fimp som han slängt mitt framför ögonen på alla (framförallt mitt) hungriga småbarn, måste jag säga att det känns ganska skönt att komma till Sydney.

Jag och min lilla familj har landat i en Disneyvärld, en underbar plats där alla ler och är trevliga, säger "hi guys" lite småsläpigt och där busschaffören säger "come on guys" och kör en till slutstationen trots att han inte alls ska dit och man egentligen skulle behöva vänta i minst en halvtimme på en annan buss. Och dessutom lyssnar han på klassisk musik. Jean-Yves är så överväldigad av denna ofranska vänlighet så att han nästan bugar och bockar åt folk. Jag får dra iväg med honom i kragen för att folk inte ska tycka att vi är märkliga(re än vad vi är).

Vi landade i strålande sol och värme ett par dagar innan nyåret. Det var underbart att kliva ut i sommaren och vi var relativt pigga trots den långa resan, för att inte tala om Marie-Fleur vars stora ögon var dubbelt sa stora av kicken som hon fatt efter 20 timmars sockermutor... Taxichaffören ("Good luck in Australia guys") körde oss till Medina lägenhetshotell, vilket egenligen kan beskrivas som Medina radhushotell eftersom vi bor i ett fint litet "townhouse" med massor av plats. Vi bor just nu i norra Sydney, i Marsfield, ett område som verkligen är som en liten lugn familjevärld a la Disney. Naturen är spriande grön, kakaduorna flyger omkring i flockar, trädgårdarna är välklippta, människorna leende och tillmötesgående och parkerna välfyllda av barn. Nar vi inte är på lägenhetsjakt, går jag och Marie-Fleur ut på morgonen till en närliggande park, där vi träffar massor av barn och föräldrar att prata med. Marie-Fleur har redan lärt sig säga "elo" och "ai ai" (hello och bye) och är ett bra dragplaster för att hitta potentiella vänner, förutom möjligtvis när hon häromdagen pekade på en rund 50-årig kvinnas mage och glatt sa "bebe". Non, pas de bebe...

På mornarna gör vi stora fruktfat med underbara frukter, till lunch äter vi välsmakande grönsaker och på kvällarna äter vi helt otroligt kött. Allt är urgott, och om vi fortsätter så här kommer vi kanske att förlora var franska glåmighet, vårt kaffeberoende och bli rikigt rödkindade och disneyaktiga vi också. Det finns dock en risk för att vi blir alltför välmående... den kommersiella matkulturen är påfallande. Snabbmat av alla tänkbara och spännande sorter trängs på gatorna och i köpcentren. Det är stor skillnad från Frankrike, och kanske kan fransyskornas slimmade siluetter förklaras just med att det är betydligt lättare att stå emot något som inte finns i Frankrike. Jean-Yves bara suckade nar han såg detta och sa "Hur ska vi göra nu, vi som skulle bli sunda", ungefar som om sushi, beagels, frozen yoghurt och hamburgare bara skulle kasta sig över honom. Kanske vi snart kommer på en metod, men för tillfället är vi i en passa på-fas där "Pay one muffin, second for free, which one do you want guys" känns som ett tillfälle att grabba.

Som kronan på verket av vår Sydneyankomst så har vi anlänt samtidigt som alla artister som medverkar på Sydney International Festival. Denna årliga teater/musik/dansfestival är verkligen välprogrammerad och jag tänker tillgodogöra mig det jag kan och hinner. Mina vänner från Free Theatre Minsk ska spela på festivalen och som för att understryka Sydneys trevlighet, och trots att vi bestämt träff en annan dag, så sprang jag, Jean-Yves och Marie-Fleur på hela kompaniet på stan dagen efter de anlänt. Nu gör de intervjuer varje dag om sina förestallningar och om Vitrysslands situation.

Men även solen har sina fläckar och det finns hot i denna idylliska värld också. Vi ser rapporter om det på TV så gott som varje kväll och det är Jean-Yves stora skräck... Hajarna! Vi ser välbyggda jetski-killar som har överlevt attacker, mödrar som gråter över människorester och helikoptermän som berättar att "letandet har upphört". Jean-Yves stirrar med skärrade ögon och säger sedan allvarligt "Anna-Karin, vi badar väl inte?". No way, vi stannar här i vår Disneyvärld.