Efer att ha kämpat med ilskna fransmän i tre år, förtvivlat försökt få folk att förstå mig, och utstått situationer som att blivit behandlad som gestapo i lekparken eftersom jag, mycket försynt, bett en pappa plocka upp en brinnande fimp som han slängt mitt framför ögonen på alla (framförallt mitt) hungriga småbarn, måste jag säga att det känns ganska skönt att komma till Sydney.
Jag och min lilla familj har landat i en Disneyvärld, en underbar plats där alla ler och är trevliga, säger "hi guys" lite småsläpigt och där busschaffören säger "come on guys" och kör en till slutstationen trots att han inte alls ska dit och man egentligen skulle behöva vänta i minst en halvtimme på en annan buss. Och dessutom lyssnar han på klassisk musik. Jean-Yves är så överväldigad av denna ofranska vänlighet så att han nästan bugar och bockar åt folk. Jag får dra iväg med honom i kragen för att folk inte ska tycka att vi är märkliga(re än vad vi är).
Vi landade i strålande sol och värme ett par dagar innan nyåret. Det var underbart att kliva ut i sommaren och vi var relativt pigga trots den långa resan, för att inte tala om Marie-Fleur vars stora ögon var dubbelt sa stora av kicken som hon fatt efter 20 timmars sockermutor... Taxichaffören ("Good luck in Australia guys") körde oss till Medina lägenhetshotell, vilket egenligen kan beskrivas som Medina radhushotell eftersom vi bor i ett fint litet "townhouse" med massor av plats. Vi bor just nu i norra Sydney, i Marsfield, ett område som verkligen är som en liten lugn familjevärld a la Disney. Naturen är spriande grön, kakaduorna flyger omkring i flockar, trädgårdarna är välklippta, människorna leende och tillmötesgående och parkerna välfyllda av barn. Nar vi inte är på lägenhetsjakt, går jag och Marie-Fleur ut på morgonen till en närliggande park, där vi träffar massor av barn och föräldrar att prata med. Marie-Fleur har redan lärt sig säga "elo" och "ai ai" (hello och bye) och är ett bra dragplaster för att hitta potentiella vänner, förutom möjligtvis när hon häromdagen pekade på en rund 50-årig kvinnas mage och glatt sa "bebe". Non, pas de bebe...
På mornarna gör vi stora fruktfat med underbara frukter, till lunch äter vi välsmakande grönsaker och på kvällarna äter vi helt otroligt kött. Allt är urgott, och om vi fortsätter så här kommer vi kanske att förlora var franska glåmighet, vårt kaffeberoende och bli rikigt rödkindade och disneyaktiga vi också. Det finns dock en risk för att vi blir alltför välmående... den kommersiella matkulturen är påfallande. Snabbmat av alla tänkbara och spännande sorter trängs på gatorna och i köpcentren. Det är stor skillnad från Frankrike, och kanske kan fransyskornas slimmade siluetter förklaras just med att det är betydligt lättare att stå emot något som inte finns i Frankrike. Jean-Yves bara suckade nar han såg detta och sa "Hur ska vi göra nu, vi som skulle bli sunda", ungefar som om sushi, beagels, frozen yoghurt och hamburgare bara skulle kasta sig över honom. Kanske vi snart kommer på en metod, men för tillfället är vi i en passa på-fas där "Pay one muffin, second for free, which one do you want guys" känns som ett tillfälle att grabba.
Som kronan på verket av vår Sydneyankomst så har vi anlänt samtidigt som alla artister som medverkar på Sydney International Festival. Denna årliga teater/musik/dansfestival är verkligen välprogrammerad och jag tänker tillgodogöra mig det jag kan och hinner. Mina vänner från Free Theatre Minsk ska spela på festivalen och som för att understryka Sydneys trevlighet, och trots att vi bestämt träff en annan dag, så sprang jag, Jean-Yves och Marie-Fleur på hela kompaniet på stan dagen efter de anlänt. Nu gör de intervjuer varje dag om sina förestallningar och om Vitrysslands situation.
Men även solen har sina fläckar och det finns hot i denna idylliska värld också. Vi ser rapporter om det på TV så gott som varje kväll och det är Jean-Yves stora skräck... Hajarna! Vi ser välbyggda jetski-killar som har överlevt attacker, mödrar som gråter över människorester och helikoptermän som berättar att "letandet har upphört". Jean-Yves stirrar med skärrade ögon och säger sedan allvarligt "Anna-Karin, vi badar väl inte?". No way, vi stannar här i vår Disneyvärld.
No comments:
Post a Comment