När Belarus Free Theatre fick ta emot ett specialpris under firandet av Premio Europa, det europeiska teaterpriset, i Thessaloniki den 13 april i år, kom hela kompaniet ackompanjerade av sina barn upp på scenen.
- Vi kommer alla tillsammans, för vi arresteras vanligtvis tillsammans, sa Natalia Kolyada chef för Free Theatre. Vi kommer från Vitryssland, Europas sista diktatur. Vi kommer från en “zone of silence”.
Därefter sträckte de alla upp sina händer och gjorde segertecknet för att visa sina sympatier med de människor som sitter fängslade i Vitryssland på grund av politiska åsikter.
Belarus Free Theatre är teatergruppen som överlever mot alla odds. I deras hemstad Minsk spelar de i lånade lägenheter, deras föreställningar blir stormade av polisen, de blir arresterade, förhörda och deras skådespelare blir avskedade från sina fasta jobb på statliga teatrar. Deras unga publik blir hotad att fråntas sin universitetsexamen och deras familjer lever under ständiga hot om att förlora jobb och inkomst.
Natalia Kolyada startade Free Theatre tillsammans med sin man, dramatikern Nikolaj Khalezin, i mars 2005. Efter ett par månader anslöt sig regissören Vladimir Scherban som står för regin till de flesta av gruppens föreställningar. Free Theatre kämpar aktivt för yttrandefrihet och demokrati. I sina föreställningar konfronterar de tabuämnen som självmord och homosexualitet, och försöker visa fram en sann bild av Vitryssland. År 1991 blev Vitryssland fritt från Sovjetiskt inflytande i och med unionens upplösning, men sedan 1994 drivs landet av president Alexander Lunkashenko enligt diktaturmetoder med nära kopplingar till Ryssland. Trots, eller kanske tack vare, situationen i Vitryssland lyckas Free Theatre göra sig hörda i Europa. I november förra året tilldelades de som första kulturinstitution någonsin den Franska Republikens Pris för Mänskliga Rättigheter. Uppmärksamheten från Europa är viktig.
- Det står givetvis inte skrivet i tidningarna i Vitryssland om att vi har fått dessa priser, men det är ändå väldigt betydelsefullt för oss, berättar Natalia. Det viktigaste är att det är just europeiska priser. De människor som stödjer vårt arbete och tänker som oss kommer att se att vi uppmärksammas i Europa. Att vår sak anses viktig. I Vitryssland beskrivs Europa som ett hot, och vårt mål är att slå hål på den bilden.
“The zone of silence” är namnet på Free Theatres senaste produktion, en föreställning i tre fristående akter regisserad av Vladimir Scherban. Den första akten “Childhood Legends” är skådespelarnas egna gripande berättelser om händelser som påverkat deras liv. Den andra delen “Diverse” porträtterar osynliga, marginaliserade människor i Minsk, verkliga personer som inte anses finnas i Vitryssland; en svart homosexuell man, en alkoholiserad kvinna och en uteliggare. Den tredje och sista delen, “Numbers”, är politisk teater när den är som allra bäst. I korta scener porträtteras med svart humor statistik om Vitryssland. Tre stammande män får symbolisera att 72% av vitryssarna har svårt att definiera ordet demokrati, en hoppande folkdansös strippar av sig till stringtrosa och glitter-bh och följs av en text om att ”30 000 unga kvinnor i Vitryssland beöver ett jobb. 13 modellagenturer sålde unga vitryska kvinnor till sexhandel utomlands i samarbete med kulturdepartementet, cirka 3000 kvinnor togs ut ur landet under titeln dansare ”. Akten är träffande, sällsynt intelligent och för första gången i Free Theatres föreställningar lyser en gnutta kärlek och hopp för hemlandet igenom.
- När vi träffade Vaclav Havel första gången sa han till oss att den enda chansen att ta död på en diktatur är att prata om den öppet. Han sa också åt oss att betrakta diktaturen med ironi. Det är det vi gör i “Numbers”, berättar Natalia.
Vittnesmål tar ofta monologform och även föreställningen “Generation Jeans”, som har blivit lite av Free Theatres flaggskepp är en monolog. Här berättar dramatikern Nikolaj Khalezin sin egen historia om hur det är att växa upp i ett samhälle där skivor med västerländsk musik utgör en underground-handel och ett par jeans blir föremål för timslånga polisförhör.
- Det finns de som menar att det vi gör inte borde kallas riktig teater eftersom de menar att vi bara gör monologer, att vi inte har ett riktigt teaterformat, berättar Natalia. Men monologformen är ett undersökande projekt som vi har jobbat med under ett tag nu. Vi har gjort andra typer av föreställningar också, “Being Harold Pinter” och “Psykos 4:48” till exempel, och vi kommer snart att lämna denna monologperiod.
Att slå igenom med raketfart är inte helt oproblematiskt. En ung grupp som hävdar att “när vi blir gamla och inte har något att kämpa för kanske vi också kommer att spela Shakespeare och Tjechov” men sedan snabbt tar tillbaka det och menar att de “faktiskt är väldigt kreativa och nog inte kommer att behöva vare sig Shakespeare eller Tjechov vid närmare eftertanke”, riskerar att klia i ögonen på den generation som 1968 tog patent på politisk teater och som starkt dominerar evenemang som Premio Europa.
- Vi startade som grupp år 2005 och på bara tre år har vi fått all denna uppmärksamhet. Det är klart att det provocerar, menar Natalia. Men det finns en märklig skepsis inför det vi vittnar om. Jag är så trött på alla sökande frågor om hur vi lyckas lämna landet, och om det verkligen är sant att vi riskerar att bli arresterade och om hur vi egentligen lever. Jag har en känsla av att man hela tiden söker bevis.
Det faktum att Free Theatre alltid kopplas samman med Vitrysslands politiska situation leder onekligen till att betydelsen i deras konstnärliga arbete bleknar. Vissa människor hävdar att uppmärksamheten enbart kommer ifrån den massiva kampanj som förs till Free Theatres förmån med Vaclav Havel, Harold Pinter och Tom Stoppard i spetsen. Men Free Theatre förtjänar sin framgång även på ett konstnärligt plan. Gruppen representerar ett nytt sceniskt berättande som inte pockar på medlidande utan som griper tag på djupet, gör den vitrysska situationen universell och lyckas drabba på ett individuellt och mänskligt plan. Borde det därför inte bli en börda för Free Theatre att vara så uppmärksammade av politiska skäl?
- Vi har inte råd att tänka så. Vi måste alltid ta chansen att prata om situationen i vårt hemland. Vi vill givetvis prata om vårt konstnärliga arbete, men många journalister vill diskutera situationen i Vitryssland, och då pratar vi om Vitryssland, säger Natalia. Ibland får vi höra att vi alltid kommer att titta tillbaka på den här perioden och tycka att det var den bästa i vårt konstnärliga skapande. Att allt kommer att förändras när Vitryssland blir demokratiskt. Men jag kan givetvis inte tänka så. Det är en så stor dröm att Vitryssland ska bli en demokrati och att få arbeta med teater i ett fritt land. Jag är inte ett dugg rädd för att vi inte längre kommer att kunna hitta motiv till att spela teater.
I sitt manifest har Free Theatre däremot skrivit att gruppen kommer att upplösas den dag då Vitryssland blir en demokrati.
- Vi ångrar det lite grann, skrattar Natalia, men vi kan ju inte ändra det nu... Om tjugo år tror jag att vi fortfarande finns kvar som grupp, men att vi kanske inte bara jobbar med teater. Vi håller nog också på med film, foto och andra konstformer. Men vår grupp finns kvar.
Skådespelaren Oleg Sidorchik har arbetat med Free Theatre sedan starten 2005 och han berättar hur han började sin “tjänstgöring” för Free Theatre.
-Jag känner Vladimir Scherban sedan min tid på en barn- och ungdomsteater i Minsk. Han kom till mig och berättade att några kompisar till honom skulle anordna en läsning av nyskrivna pjäser i en privat lägenhet och att de behövde skådespelare. Vladimir var tydlig med att det inte skulle betalas någon lön till skådespelarna, men betonade att det ju bara var att sitta rätt upp och ner och läsa. När jag kom för att träffa skådespelarna och gå igenom texten, började vi läsa. Plötsligt avbröt Vladimir och sa “men herregud lite inlevelse...?”. Vi fortsatte och han avbröt igen “ni är väl skådespelare... ? Kan ni inte läsa utan att stirra i texten hela tiden ?”. Vi fortsatte och han avbröt återigen ”Kan ni inte röra er lite på golvet, det är så himla statiskt?”. Och plötsligt hade vi en pjäs. Det var så jag blev inlurad och började min ”tjänstgöring” på Free Theatre, skrattar Olec och hänvisar till avsaknaden av lön.
- Jag hade fått nog av teater i Vitryssland, berättar han vidare. Free Theatre kom som en räddning för mig. Jag började arbeta som skådespelare på 80-talet på en statlig teater för barn- och ungdomspublik. När landet blev självständigt efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev alla som tokiga. Målen blev sociala och ekonomiska på teatern och jag stod inte ut med att fortsätta. Under sju år var jag borta från teatern och försökte livnära mig bäst det gick. Jag har alltid lyckats klara mig. Det viktigaste är att vara fri och att inte ljuga inför sig själv. Det var till och med en period när jag och min fru samlade burkar för att få ihop pengar. När jag bestämde mig för att gå tillbaka till teatern fick jag ett erbjudande från den vitryska Arméteatern. Det är en teater som är finansierad av försvarsdepartementet. Det kanske låter konstigt... Det är en sjuk struktur, en slags trafik för korrumperade pengar. Det var då Vladimir kontaktade mig angående läsningen.
I texterna som Oleg ställdes inför fann han att “allting var sant, men det var saker som man inte fått säga högt tidigare”. Efter sin första kontakt med Free Theatre fick han sparken från Arméteatern.
- Men det spelade ingen roll. Under mina tre år med Free Theatre har jag vuxit som skådespelare mer än jag gjort under hela min professionella karriär. Jag har alltid sökt utmaningar i mitt arbete och jag vill alltid vara sann inför mig själv. I Vitryssland finns ingen frihet. Hur ska man kunna skapa utan att vara fri?
I samtal med Free Theatre återkommer ständigt strävan att få arbeta och skapa i ett fritt Vitryssland. Tvärt emot vad många tror slutar Free Theatres konstnärliga visioner inte alls vid ett demokratiskt hemland. Liksom Natalia tror Oleg att gruppen finns kvar och arbetar om 20 år.
-Jag lever alltid för dagen och har svårt att föreställa mig livet om 20 år... men jag tror att det finns många ”Free Theatres” i Vitryssland om 20 år. Men den här Free Theatre finns också kvar!
No comments:
Post a Comment