Teaterdebatt: förnuft respektive känsla

Nättidningen Nummer 26 augusti 2005

DEBATT. Om den svenska teaterdebatten tenderar att teoretiskt hänga upp sig på organisatoriska frågor, så är den franska desto mer konstnärligt mångfacetterad och öppen. Nummer bad Anna-Karin Brazee att utifrån årets kritiserade teaterfestival i Avignon jämföra det franska och svenska debattklimatet.

Aldrig tidigare har teaterfestivalen i Avignon blivit så starkt kritiserad som den blev i år. Förutom festivalledningen angreps belgiske scenkonstnären Jan Fabre, årets konstnärliga rådgivare, särskilt hårt. Kritiken riktade sig både mot Fabres egen produktion – en nypremiär, Je suis sang (Jag är blod), och tre urpremiärer, bland annat den stora öppningsföreställningen L’histoire des larmes (Historien om tårar) – som i pressen beskrevs som våldsam, obscen och konstnärligt tveksam, samt mot programmet som ansågs vara alltför dominerat av dans, performance och kropp.

Ur den häftiga personkritiken utkristalliserade sig snart en debatt som inte längre rörde sig på pajkastningsnivå, utan som i förlängningen känns viktig för scenkonsten. Man kan inte annat än imponeras av alla de disparata åsikter kring teatern som luftas i franska dagstidningar. Upprörda småföretagare uttalar sig om hur festivalen på senare år har börjat skrämma iväg de turister som tidigare gjort handeln så blomstrande. Tillresta teaterentusiaster beklagar att programmet blivit så deprimerande. Journalister diskuterar om det är rimligt att inte spela en enda talteaterföreställning på den anrika spelplatsen Palais des Papes, och teaterchefer runt om i Frankrike debatterar teaterns konstnärliga utveckling. Det är upprört, förälskat och på blodigt allvar.

När teatern är närvarande, och skildrad från olika perspektiv, i kulturdebatten blir den onekligen betydelsefull. Den blir både politisk och konstnärlig, av intresse för marknadskrafter och allmänhet såväl som för teaterarbetare och specialintresserade grupper. Alla tycker olika om teater, men alla tycker åtminstone något om teater.

Att jämföra den svenska och den franska teaterdebatten är intressant. Den svenska debatten har av tradition en tendens att framförallt röra sig kring teaterns organisatoriska struktur. Organisation är ett snällt debattämne där det är betydligt lättare att nå en självklar sluträkning än i en debatt kring teaterns konstnärliga utveckling. Det är också en relativt otillgängligt debatt för människor utanför teaterns värld. Bristen på en livlig intellektuell debatt kring kvalitet och utveckling, samt bristen på en debatt som inte är startad för att uppnå kulturpolitiska mål, kan ofta skapa en falsk känsla av att den svenska teatern är endimensionell, den utslätas till en byggsten i socialpolitiken. När teatern sedan plötsligt upprör – som till exempel DI:s barnprojekt förra året – har man inga verktyg att bemöta kritiken med. Allmänheten är inte beredd på att teatern kan vara het och farlig, och resultatet blir att halva Sverige vill skrota teaterkonsten och stänga DI.

Att ständigt föra en kritisk teaterdebatt i media behöver för teaterarbetare och journalister inte alls innebära att såga av den gren man sitter på. Det kan i stället vara att peka på en annan gren och säga ”Det där är en skitgren. Min gren är bäst och jag älskar trädet passionerat.” Och så kan man sitta där och kasta lite svidande kottar på varandra för att föra in lite krydda i debatten, för att ta ställning och understryka teaterns mångfacetterade art.

I Avignon har man nu gjort bokslut över årets festival och arbetet inför nästa år med Josef Nadj som konstnärlig rådgivare har börjat. Jan Fabre är redan någon annanstans och gör nya upprörande storverk. Lugnet har åter lagt sig.

Sydfranska vindar

Nu bor jag alltså i Montpellier. Jag bor i den gamla, bilfria delen av staden där husen är gjorda av ljus sten. Vi har en liten studio med en takhöjd på över 4 meter och tjocka bjälkar i taket. Charmigt som tusan, men den typen av lägenhet som vi bor i var förr i tiden en fattigmansbostad. Detta kan man förstå, för vår lägenhet skulle med lätthet nu under sommaren även kunna extraknäcka som ugn eller växthus. Jag trivs mycket bra, men den största fördelen med lägenheten är nog ändå att Jean-Yves också bor där!

Värmen var ett litet problem för mig i början. Mina händer svullnade upp och jag fick små blåsor på fingrarna. En värmeallergi som gjort sig påmind också tidigare om än i mindre grad. Jean-Yves tog med mig till en Pharmacie. Där förklarade jag mina problem för en dam och när jag visade upp mina händer tog damen förfärat ett steg bakåt. ”Oj, i värsta fall kan det vara ”la galle””. När Jean-Yves hörde det spärrade han upp ögonen och tog också ett steg bakåt. Med tanke på deras ansiktsuttryck hade jag varit den första att ta ett steg ifrån mina händer om jag inte suttit fast i dem. I stället stod jag kvar med händerna i luften och frågade förvirrat ”Vadå? Vadå? Vadå ”la galle”?”. Jean-Yves tittade på mig med medlidande och sa ”jag vet faktiskt inte vad det heter på engelska”... Så där stod jag och kvinnan fortsatte, men nu mest vänd mot Jean-Yves (som om jag redan var död av min äckliga handsjukdom), ”om hon har tur är det kanske bara ”des champignons””. Då blev jag rent förbannad, för det där förstod jag ju, och förklarade för damen att det var varken ”la galle” eller svamp, det var en helt vanlig värmeallergi. Hon trodde mig förstås inte utan ockrade på mig svindyra mediciner och sa att jag snarast borde uppsöka läkare. Mina föräldrar kom tack och lov på besök redan dagen efter och hade med sig salva, och innan jag hade hunnit förstå att det var skabb damen trodde att jag hade, var jag helt frisk!

Under min första tid här i Frankrike har jag haft fullt upp med att slutföra ansökningarna till en utbildning som jag vill gå – en ettårig magisterutbildning som heter ”Direction artistique de projets culturels”. Det var en massa papper och dokument som skulle lämnas in. Jag skulle skriva motivationsbrev och göra hitte-på-projekt som de skulle bedöma. Jag hade även översatt alla mina intyg till franska och mitt diplom var printat och fint. Glad i hågen gick jag till universitetet för att lämna in allt. Efter att ha stått i kö i ca två timmar kom jag slutligen in till en dam för att få lämna ifrån mig min lunta. Hon tittade igenom den och sa att hon bara skulle ringa för att kolla om inte mitt diplom från Stockholms universitet skulle behöva godkännas av deras internationella avdelning. Under tiden kunde jag, meddelade damen, prata lite med den man som är ansvarig för min önskade utbildning som just då kom in genom dörren. Jag svalde hårt. Här bör tilläggas att jag när denna händelse tilldrog sig bott i Frankrike i fyra dagar och förutom Jean-Yves endast talat franska med våra dammråttor! Men jag tog chansen och på min grottmänniskofranska började jag ställa lite frågor om utbildningen. Han svarade snällt och tog läste hummande igenom min ansökan. Plötsligt synade han mig under lugg och frågade sakta ”Är du säker på att det är marknadsCHEF du har varit?”. Ja, jo svarade jag tveksamt, jo, marknadschef. Han fortsatte hummande att läsa, men jag kunde se vad han tänkte. ”Jojo, om du har varit marknadschef, så är jag Musse Pigg!”.

Efter detta avbröts vi lyckligtvis av damen. Men lyckan var kort och nyheterna dåliga. Jag var genast tvungen att springa iväg och få mitt diplom godkänt, annars skulle inte min ansökan vara giltig. Jag skyndade iväg till nästa kontor. Där arbetade en ung kille som, trots att jag lade till mitt sötaste leende, mummel-pratade supersnabbt och gav mig ännu värre nyheter. Min examen var förvisso gällande i Frankrike, men eftersom jag var utlänning behövde jag också kompletterande handlingar. Jag skulle se till att snabbt skaffa fram ett personbevis på franska, samt skriva sex sidor om ämnet i min magisteruppsatts, helst till igår, men okej jag fick två dagar på mig. Här stelnade mitt tillkämpade leende totalt och jag väste fram ”Du skämtar? Det var åtta år sedan jag skrev min magisteruppsats”. Han skämtade inte. Under två dagar satt jag och slet mitt hår, för att inte tala om Jean-Yves som fick en snabbkurs i Bourdieu och all tänkbar kulturekonomi när han hjälpte mig med alla snärtiga formuleringar. Tre sidor fick vi ihop.

Formuleringarna var tillräckligt snärtiga och tre sidor nog för att bli kallad till intervju. Förfärad sprang jag in till min granne, en holländsk tjej som har startat en språkinstitut här i Montpellier och skrek ”Jag behöver privatlektioner!”. I tre dagar satt jag sedan med en snäll fransyska och övade och övade. När dagen D slutligen kom samlades jag och mina konkurrenter (hälften skulle bort) på Universitetet. En och en fick man gå in i ett rum för att beskriva sin oerhörda motivation för att gå denna utbildning (trots att man redan gjort det i flera dokument i ansökan). Jag stod och svalde luft tills det slutligen var min tur att gå in. Precis när jag kommit in genom dörren behövde en av de båda förhörspersonerna gå på toaletten. Det blev alltså bara jag och en annan person kvar. ”O nej! Småprat!” Detta hade vi inte övat på jag och fransyskan! I Sverige är jag ju mästare på obetydligt, innehållslöst småprat! Men här… Jag övervägde snabbt mina möjligheter och kom fram till att jag hade störst fördel av att le. Så jag log till dess att toalettpersonen kommit tillbaka. Det som sedan hände har jag inte så starkt minne av. Jag drog några av de fina meningarna vi övat in, men det mesta glömdes bort och jag pratade som en ”vache espagnol” (”spansk ko” som man säger här) och hade mig. Som tur var är det en konstnärlig utbildning och som de flesta människor i kulturvärlden ville nog mina förhörsledare egentligen helst prata om sig själva, och jag klarade mig märkligt nog levande genom mina 20 minuter. Efteråt staplade jag trött ut på gatan och gladde mig åt att det var helg och jag skulle till Avignon på teaterfestival.

I Avignon gjorde jag min första camping-erfarenhet. Jag bodde på en campingplats i närheten av bron, ”Sur le Pont d’Avignon…”, tillsammans med mina göteborgskompisar Anna och Max och deras son Zacharias. Det hela gick mycket bra förutom att jag bestämde mig för att inte duscha på tre dagar eftersom jag inte ville gå in i de allmänna duschkabinerna. Man får ta ett steg i taget! I Avignon var det, som vanligt för alla teaterentusiester, härligt. Smått stinkande njöt jag i fulla drag. Överallt på gator och torg är det teater. Teaterdebatten blommar och invigningsföreställningen höll på att bli inställd pga demonstrerande teaterarbetare!

Nu är vi på väg till Australien. Vi har lagt om rutten ett antal gånger, men slutligen bestämde vi att följa allt turistböckers råd och kompisars tips om att man måste åka till norra östkusten. Efter ett par dagar i Sydney bär det alltså av till Cairns och korallrevet, därpå blir det South Australia och sedan Melbourne. Vi ska campa och bo i tält, men nu blir vi borta i tre veckor så den här gången ska jag vara hårdare gällande hygienen!

Jo, allt slit med ansökningsdokumenten och privatlektioner i franska gav utdelning, för jag har fått reda på att jag blivit antagen till utbildningen!

Frihet, jämlikhet och teater

Publicerad i
Dagens Nyheter 18 juli 2005

Scenkonst har blivit politik i Frankrik. DN rapporterar från teaterfestivalen i Avignon där föreställningarna riskerar att dränkas i politiska slagord.

Om svenska teaterarbetare gör teater av politik , så gör franska teaterarbetare precis tvärtom . Det är teaterfestival i Avignon och nu står scenkonsten - både ur konstnärligt och politiskt perspektiv - i centrum.

Festivalen invigdes den 8 juli på borggården i det gamla Palais des Papes med Jan Fabres föreställning "L'histoire des larmes" (En historia om tårar). Under en dryg halvtimme var det osäkert om föreställningen skulle kunna starta, då arga franska teaterarbetare gjorde sina åsikter gällande.

Föreställningens artister hade just ställt upp sig vid sidan av scenen för att sätta igång, när ett femtiotal personer ur publiken plötsligt reser sig upp och börjar skrika: "Dehors le ministre". Ut med ministern! Den franske kultur- och kommunikationsministern Renauld Donnedieu de Vabres, satt dock envist kvar på sin plats.

Troligen blev många påminda om teaterfestivalen för två år sedan som blev helt inställd eftersom den då nye högerministern gjort ett antal förändringar i systemet gällande arbetslöshetsersättningen för teaterarbetare. Ännu idag finns ingen fungerande lösning och detta var grunden till protesterna.

Efter en god halvtimme steg festivalchefen Vincent Baudriller upp på scenen tillsammans med föreställningens regissör, tillika festivalens konstnärlige ledare, Jan Fabre. Tillsammans bad de skådespelare och teaterarbetare ta hänsyn till föreställningens artister. En harpist intog scenen och började spela samtidigt som demonstranterna reste sig och dundrade nedför gradängerna. Aktörerna lade sig på rygg och började, som om det var förutbestämt att de skulle ge svar på tal, plötsligt skrika som bäbisar och sprattla med armar och ben. Effekten blev rent komisk när demonstranterna lommade ut till bäbisarnas klagan.

"L'histoire des larmes" är den sista delen i en trilogi av Jan Fabre. I föreställningen förenar den belgiske scenkonstnären kropp, text och musik för att utforska kroppens vätskor - blod, urin och tårar. Fabre har länge uppmärksammats för sin ofta provocerande scenkonst som balanserar i gränslandet mellan dans, teater och performance och kring festivalens program cirkulerar debatten om kropp och text ivrigt. Kritiker menar att koreografer och genreöverskridande scenkonstnärer såsom Fabre, Marina Abramovic och Jan Lawers är alltför starkt representerade i programmet. Försvarare hävdar däremot att ordet inte längre räcker till för att skildra vår allt mer komplexa samtid. I franska tidningar finns röster som helt enkelt hävdar att talteatern är död. Frågan om vad teater egentligen är, eller bör vara tvistas det alltså friskt om.

Den som själv vill göra en djupdykning i teaterkonsten, debattera teaterpolitik och ställa sig frågan om teaterns framtida form bör bege sig till Avignon där festivalen pågår till den 27 juli.