See ya mate

Innan vi lämnade Sydney ville jag köpa med mig hela Australien. Jag ville köpa fin konst, kitchiga souvenirer, färgglada surfartröjor, små fickor med kängrumotiv att ha passet i, som ett slags passkydd (...) (det köpte jag inte, för det var löjligt dyrt och inte speciellt användbart), jag ville också köpa oändligt många foton av Sydneyvyer (som jag skulle ha på väggen i det nya dystra vinterlandet) och kalendrar med Sydneymotiv, Australienmotiv, Sydney Harbourmotiv. En kväll när jag läste Santas Aussie Holliday för barnen (en bok på vers om tomtens semester i Australien) så började jag gråta. På slutet av boken, när tomten har haft så kul på stranden och så spännande med alla djuren, och har speedos på sig och allt, så måste han ju ändå hem så att alla barn ska få sina julklappar i tid. Då hänger han en boomerang på sin släde och säger "see you mate". Och där sitter jag och gråter som en fontän...


Man kan nog konstatera att jag inte är riktigt färdig med Sydney och Australien. Jag har verkligen älskat att bo i Sydney. Det var ju egentligen ganska galet att flytta till andra sidan jorden, gravid i sjunde månaden och nyligen blivit erbjuden mitt drömjobb i Paris. Det är galet att ens första prioritering är att hitta en förlossningsklinik snabbt som ögat, och leta lägenhet höggravid, utan bil med en ett och ett halft åring i släptåg. Men allt det där gick så bra, för att allt är så enkelt i Sydney. Människorna är vänliga, vädret är varmt och välkomnande (om man kommer under de 9 månader då det är sommarvärme), man talar språket och förstår vad folk säger. Till Zürich kom vi mitt i vintern. Alla pratar schweitzertyska (med all rätt förstås...) och man fattar ingenting. Och schweitzarna som folk är inte supergulliga direkt... 

Men det är inte SÅ illa här ändå. Nu kan man ju inte säga att jag hade speciellt högt ställda förväntningar, men jag tycker nog att vi är ganska positivt överraskade. När vi kom hit var det verkligen svinkallt. Men nu efter lite mer än två månader så känns det hela lite bättre. Vi hittade till slut en härlig lägenhet, kylan gav vika och plötsligt ser man bergen runt omkring Zurichsjon. Det är lite "vår-i-Göteborg-känsla". Men Schweizarna ar desamma för tillfallet. Det inte mycket leenden när man går ut på stan. De är inte överfortjusta i barn heller (hörde någon säga att de tycker bättre om sina hundar). I Schweitz har de 1,4 barn per familj, vilket kanske talar sitt tydliga språk. Det är dyrt att ha barn och de accepterar inte att ta barn i alla bostader (som nagon sa till oss: man far valja mellan barn eller lagenhet...). Men vi hittade ju en lägenhet till slut. Så vi är tryggade för ett tag. Och kastar de ut oss kan vi ju alltid åka tillbaka till Sydney, eller hur..? See ya mate...

Life is like a box of chocolates. Eller: konsten att flytta

Efter att ha spenderat en underbar sommar i Europa kom vi tillbaka till Sydney ganska nöjda i höstas. Stressen över huruvida vi skulle stanna eller inte stanna i Australien hade lugnat sig. Vi kände att "Europa finns kvar". I september bestämde oss för att stanna lite längre än de tre år som var planerat från början. Och sim salabim, nu i mars 2011 sitter jag här i en lägenhet i Zurich, Schweitz, och skriver. Jag har ett schweitziskt bankkonto, en schweitzisk adress och ett schweizisk telefonnummer.

Life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get.

Är det verkligen vara så lätt att ändra sitt liv? Jag tror att det är det. Jag har skrivit det tidigare: Man balanserar ständigt på randen till ett annat liv, ett liv som också kan bli mitt och som bara befinner sig ett "ja" ifrån mitt nuvarande liv. Vi fick möjligheten att flytta till Schweitz, vi sa "ja" och nu är vi alltså här.

Det är lättare än man tror att flytta: Man bokar flygbilett. Man planerar vad man behöver på flygplanet (handbagage), vad man kommer att behöva direkt när man kommer fram (check-in bagage) och vad man kommer att behöva om ca två veckor (flygfrakt). Man bokar ett datum med flyttfirman, och på detta datum kommer två mer eller mindre muskulösa män och packar in hela ens liv i små boxar, tar boxarna och försvinner. Man sover på lånade madrasser i ett par dagar (lyxigare, och mer resonabelt alternativ är att bo på hotell, men det gjorde inte vi). Man spar fyra plast-gafflar, knivar, skedar och en kastrull och man har picknick i trädgården varje dag. Undertiden hinner man glömma hur det är att sova i en riktig säng och äta på porslinstallrikar, och man glömmer alla grejer man har och tänker att det vore inte så himla farligt om allt föll överbord någonstans mellan Sydney och Zurich.

Rent praktiskt blev det mer besvärligt när vi kom fram till Zurich. Det var ju, jag vet inte hur många, minusgrader, och vi hade bara fleecetröjor. Ganska oproffsigt för en svensk, men det är galet hur snabbt man förträngar den svenska vintern... Vi kastade oss in i en taxi och åkte till hotellet. Där vande oss åter snabbt vid möbler och annan lyx: mjuka sängar, badkar och nespressomaskin. Nespresso var förövrigt en av de avgörande faktorerna för vår flytt. "Blir det fördjävligt så kan vi ju i alla fall dricka gott kaffe. Med Lindt choklad."

När vi sovit bort vår jetlag hade våra två hotelldagar passerat och vi fick vår lånelägenhet. Då måste det riktiga livet börja och för att det ska kunna börja är det bara att börja pricka en lång lista av aktiviteter:

Man måste ha en adress för att kunna registrera sig i ett Kreiz (kvarter) som man måste göra inom åtta dagar för att få stanna i Schweitz. Man måste ha sin registrering för att få öppna ett bankkonto. Man måste ha ett bankkonto för att få köpa mobil. Man måste ha ett telefonnummer för att få ansöka om lägenhet. Och man måste ha en lägenhet där man kan ställa in möblerna som kommer i början av april. Så life might be like a box of chocolates, men sanningen är att i en av de där boxarna finns 20 kubikmeter grejer som måste få ett hem någonstans. Så det är bara att börja pricka av listan.