Scenkonst på liv och död

Intervju med Pippo Delbono
Publicerad i Teatertidningen
nr 5 2006

Pippo Delbono är den italienske scenkonstnären som antingen är älskad eller hatad, men som få är likgiltiga inför. Hans kompani har vuxit fram under tjugo år och vid sidan av skådespelare med klassisk teaterutbildning har han samlat uteliggare, autister och handikappade ur vilka han har lyft fram bländande sceniska talanger. Tillsammans skapar de teater på liv och död. Flera produktioner har fått utmärkelser och kompaniet efterfrågas idag på teatrar och festivaler i Europa. Compagnia Pippo Delbono har ständigt ett femtontal produktioner på repertoaren och turnerar outtröttligt med sina vackra, men också smärtsamma, föreställningar.

Att stiga in i Pippo Delbonos märkliga värld är ungefär som att slängas in i en David Lynch-film tillsammans med Alice i underlandet. När mörkret sänker sig i salongen öppnar sig en konstrasternas värld som bryter alla tänkbara regler. Här blandas skratt och vansinne med lek och smärta. Kompaniet representerar en ny politisk teater som hyllas för sin närhet till livet självt. Produktionen »Urlo« (Skrik) med premiär 2004 är ett illvrål rätt i ansiktet på alla tänkbara makthavare. Överklassens dekadens, den kommersiella exploateringen och inte minst påven och kyrkan får sig en ordentlig känga. I »Urlo« gestaltar en mängd egendomliga karaktärer maktens olika uttryck. Här finns jättepåvar och mininunnor, en till ytan perfekt men förtvivlad överklass, blödande prostituerade, nitiska lärarinnor och små dumstrutar. Föreställningen sparkar vilt mot världen och tar den lilla människan varsamt i handen. Exakt vart Pippo kommer att leda den lilla människan är däremot inte så säkert, och det krävs ett visst mod hos publiken att ge sig hän denna värld där man sällan vet hur långt provokationen kommer att gå.

Ska kännas i magen
- Jag är intresserad av en teater som sätter sig i magen på folk. Detta kan skapa en känsla av att de inte har kontroll och kanske också en viss rädsla. Allt mitt berättande innehåller kaos, men varje historia har däremot sitt sätt att bli berättad. »Urlo« handlar om makt. Det finns många tillfällen i föreställningen då allt blandas okontrollerat: kyrka, politik och krig. I mitt huvud är det verkligen så jag upplever makten, och därför blir den sceniska speglingen likadan. Den senaste föreställningen, som följer efter »Urlo«, »Questo Buio Feroce« (premiär oktober 2006), är däremot annorlunda. Den handlar om att gå döden till mötes, och när jag arbetade med den upptäckte jag hur viktigt det var att vara exakt i alla detaljer. »Urlo« och »Questo« är olika, den ena utagerande och den andra intim. Varje ny föreställning måste liksom ta död på den föregående, och det som blir kvar är mitt grundberättande.

Jag träffar Pippo Delbono i Arles i södra Frankrike inför föreställningen »Guerra« (Krig). Den hade sin urpremiär 1998 och är fortfarande flitigt efterfrågad runt om i världen. Compagnia Pippo Delbono har i höst femton föreställningar på repertoaren. Egentligen skapas dessa för att kunna spelas på turné under två år, men de flesta av kompaniets produktioner efterfrågas mycket längre än så.

Föreställningarna bär ensemblen
- Det är nu tjugo år sedan vi hade premiär på »Il Tempo degli Assasini« (Mördarnas tid) och vi spelar den fortfarande. Pepe Robledo och jag är ensamma på scenen och vi berättar om våra liv. Pepe berättar om hur han flytt från Argentina och jag berättar om något som varit drabbande i mitt liv, min vän Vittorios bortgång. Även om det kan verka jobbigt att under tjugo års tid ständigt gå tillbaka och upprepa dessa händelser, så är det faktiskt inte så. Jag gör aldrig teater som psykoanalys. Från början har »Il tempo« vuxit fram ur en personlig händelse, men efter ett tag blir den ”bara en text”, som vilken som helst. Det är så med alla våra föreställningar. De har en tydlig koreografisk ram, och texten blir som en slags musik. Efter ett tag är det föreställningarna som bär oss och inte tvärtom.

Pippo Delbono är född i Liurgie i Italien 1959. Som ung träffade han Vittorio. Pippo berättar i flera av sina föreställningar om denna relation som har varit en utlösande faktor för hans konstnärskap, och om den passion som gjorde att han följde med på allt för att vinna ytterligare kärlek och bekräftelse. Pippo menar att det var slutligen teatern som räddade honom och dödade hans vän. Han började studera teater i Savona för att frigöra sig från Vittorios allt starkare negativa inflytande på honom. Vid ett tillfälle åkte han med teaterskolan till Grekland och när han kom tillbaka fann han Vittorio i koma efter en olyka.

Rassmussen och Bauch
För att överleva förlusten av Vittorio söker sig Pippo till Iben Nagel Rassmussens teaterträning i Danmark. Rassmussen var verksam på Odinteatret i Köpenhamn under 80-talet, och Pippo följde hennes teaterträning tills han genom ett lyckosamt inhopp fick en plats i hennes grupp Farfa som skådespelare. På Odinteatret formas han av Rassmussens kollektiva och jordnära men extremt hårda arbetsprocess. Teaterträningen har sina rötter i orientalisk scenkonst såsom kabuki och no och är starkt fysiskt koncentrerad. Den går i korthet ut på att utmana sitt kroppsliga motstånd och genom detta hitta en precision som är fulländad och skapar total närvaro på scenen. Gruppen Farfa arbetar, lever och äter tillsammans, syr sina egna kostymer och spelar på gatan med en direkt närhet till sin publik, de jobbar från tidig morgon till sen kväll.

Compagnia Pippo Delbono uppstår under denna period i Danmark genom mötet mellan Pippo och Pepe Robledo. 1986 skapar de tillsammans föreställningen »Il Tempo degli Assassini«. Under deras första turné träffar de Pina Bauch i Tyskland. Mötet med Pina Bauch blir en fundamental förändring i Pippos liv och han bestämmer sig för att stanna och arbeta med henne. Om tiden i Danmark hade varit slitsam och kollektiv, blir upplevelsen nu totalt motsatt. Hos Pina Bauch får han för första gången möjlighet att utveckla sin estetik och sina reflektioner kring sig själv som konstnär samt utforska sin sårbarhet. Hos Pina Bauch lyfts det estetiska och subtila arbetet till nivåer som Pippo aldrig tidigare upplevt. Dekoren och kostymerna i hennes föreställningar är luxuösa och vackra.

Subtilt och stökigt
Tillsammans med Rassmussen kommer Pina Bauch att utgöra grundbulten i Pippo Delbonos konstnärskap. Kanske är det just dessa skilda arbetsmetoder som har format de kontraster som kompaniet ogenerat visar upp. Det är vackert och subtilt, men samtidigt rockigt och stökigt. Pippo Delbono har också genom åren fortsatt att basera sitt eget arbete på hård fysisk träning samt att utforska gränserna mellan text och kropp. Han menar själv att en fast dramatisk text binder upp det sceniska skapandet och kan snarare motverka publikkontakten än att främja den.

-Jag har satt upp Shakespeares »Henrik IV«, men det var otroligt svårt för mig. I arbetet försökte jag dock att frigöra mig från textens begränsningar, och ibland har folk frågat om föreställningen handlar om mig. Jag är inte intresserad av en teater som sätter upp en ram. De texter som jag väljer att arbeta med, från bl a Pasolini, Brecht och Sarah Kane är alla fragment av texter som har drabbat mig på djupet, och därför även berättar något om mig. Jag tycker att det är viktigt att göra en markering i teatern idag. Teatern har förlorat sin makt att göra revolt och blivit tråkig. Man måste visa att det finns andra sätt att berätta en historia.

Idag består kärnan i Compagnia Pippo Delbono av ett tiotal ständigt återkommande personer. Medlemmarna i kompaniet är en ovanlig samling människor som Pippo träffat genom åren, och långt ifrån alla har klassisk teaterskolning. Bobo är en dövstum och mentalt handikappad man som Pippo träffade när han gav en kurs på en psykiatrisk klinik. Nelson Lariccia var tidigare uteliggare och träffade kompaniet på tågstationen i Neapel, Gianlucca Ballarè är en man med Downs syndrom och en vän till Pippos mamma. Den teaterkritik som ofta hyllar närheten mellan teatern och livet i kompaniets produktioner kommer av det faktum att det faktiskt finns en mycket stark koppling mellan teatern och livet här. Utan kompaniet skulle många av dess medlemmar inte bara vara utan scen, flera av dem också vara utan en naturlig plats i samhället. Teatern har blivit deras fulla identitet och kompaniet deras enda tillhörighet.

Ingen barmhärtighetsteater
Någon barmhärtighetsteater vill Pippo däremot inte höra talas om. Han blir ofta olustig när han får förfrågan att föreläsa om teater och handikapp.

- Jag har starka skäl att jobba med till exempel Bobo och Gianluca. Det handlar inte om att de är handikappade utan om att de båda är helt rätt för mina produktioner. Bobo är ett sceniskt geni. Han har varit protagonist i alla mina föreställningar under tio år, så det är klart att han har utvecklat en perfektion i sina rörelser, men redan när jag träffade honom på kliniken så lyste det om honom. Hans närvaro var total. Om jag ska vara riktigt frank så tror jag att han är den ende som idag är helt oumbärlig i kompaniet. Jag har väldigt svårt att tänka mig att gå upp på scenen utan honom. Ingen föreställning skulle vara densamma.

Trots att kompaniets föreställningar känneteckans av den stora ensemblen skapade Pippo tidigare i år föreställningen »Récits de Juin«, där han är helt ensam på scenen. Här delger han publiken alla sina innersta hemligheter. Han viskar, skriker i förtvivlan, skrattar och svettas. Föreställningen är så personlig att Pippo säger att han skulle avsluta den omedelbart om hans mamma dök upp i publiken.

- Detta är det i särklass mest personliga jag har gjort. Men föreställningen är egentligen starkt politisk. Jag blev tillfrågad vid ett tillfälle om jag kunde framföra något skrivet kring homosexualitet. Jag var mycket tveksam och man undrade varför ingen vill tala om detta, inte ens konstnärer. Jag gick och funderade ett tag och beslutade mig för att göra det, men som en politisk handling. Det finns så mycket moralism i Italien, och därav rädslan att närma sig dessa ämnen. Min föreställning är en föreställning om kärlek. Den är mycket personlig.

Folkligt men inte lätt
Detta enkla berättande i första person är signifikativt för alla kompaniets föreställningar, och de är även kända för att tala direkt till alla utan att kräva någon förkunskap. Pippo har byggt upp en speciell och personlig relation till sin publik, och han kallar sin teater för en ”théâtre populaire”, en folklig teater.

- Vår teater är däremot inte lätt. Den kräver mycket deltagande och engagemang hos publiken. Däremot tror jag att vi vinner på vår mänsklighet. Många av oss i kompaniet är som barn, men har tvingats öppna upp och blotta våra liv. I det ögonblick man öppnar upp sitt liv gör man det också tillgängligt för andra. Och i ditt liv finns det alltid något som någon annan kan dela och känna igen sig i. Det är så jag tycker att konst ska vara.

Lysande detaljer men inga nya upptäckter

Publicerad i Teatertidningen
Nr 4 2006

Det låg en stark spänning i luften inför årets teaterfestvial i Avignon. Oron inför denna sextionde upplaga var stor efter förra årets massiva kritik. Då fick den konstnärligt ansvarige Jan Fabre ensam svara för den utveckling inom scenkonsten som förespråkar dans och performance framför talteatern. Oron visade sig dock vara obefogad och vid sammanfattningen den 27 juli kunde ledningen konstatera att 2006 blev ett rekordår och att koreografen Josef Nadjs konstnärliga ledarskap hade visat sig lyckat.

Frågan är däremot om teaterfestivalen i Avignon är som bäst när den inte orsakar så mycket rabalder. När man tittar i backspegeln på årets festival kan man konstatera att den som helhet förmodligen inte kommer att gå till historien men att många detaljer lyste.

Att kalla Viviane de Muynck, skådespelerskan i det belgiska Needcompany, för en detalj vore en stark underdrift, men så var också hennes förställning ”La poursuite du vent” (Att jaga vinden) en av de starkast lysande på festivalen. Viviane de Muynck, som publiken känner bäst som Isabella i Jan Lauwers ”Isabellas room” ger i denna föreställning röst åt den tyskfödda författaren Claire (Clara) Goll. Föreställningen är baserad på Golls memoarer som uppmärksammades i slutet av 70-talet eftersom de behandlar ett halft sekel konst- och litteraturhistoira genom intima detaljer om vänner och älskare. I föreställningen tar en åldrad Claire Goll tillbaka publiken till 1900-talets första hälft och surrealisernas Paris. Här berättar hon frispråkigt om vänner som Picasso, Joyce och Maïakovski samt om älskare som Rainer-Maria Rilke. Under den dryga timme som föreställningen pågår dominerar de Muynck scenen totalt. Hennes styrka är att hon med sin självklara spelstil och lunga berättande inte på något sätt ställer sig i vägen för sin rollkaraktär. Hon ger allt utrymme åt Clarie Goll och befäster därigenom vilken stor skådespelerska hon är.

Några kvarter därifrån i Avignon hade det övriga Needcompany däremot varit i behov av hennes hjälp. Förväntningarna var höga på Lauwers nya föreställning ”Le bazar du Homard” (Hummerbasaren) efter succén ”Isabellas room”. Denna gång har Lauwers valt att skildra djupaste förtvivlan: Ett par har förlorat sitt barn och föreställningen tar sig igenom deras sorg, separation och fall. Det är ett modigt tema som säkert vuxit fram ur det faktum att Lauwers så ofta fått höra att ”Isabellas room” är så ”lycklig”. Nu har han experimenterat med Isabellas format för att skildra motsatsen. Publiken möts av samma ljusa scenrum som i ”Isabellas room” ackompagnerat av samma musikaliska sound. Temat är som sagt modigt men historien drunknar tyvärr i mängder av sidospår och alltför många upprepningar av gamla regigrepp. Den skickliga ensemblen gör sitt bästa för att hålla ihop föreställningen, men trots dansaren Julien Faure skildring av båtflyktingen Mo (”ingen vet om det är en förkortning av Moses eller Mohammed, så han klarar sig bra”) och detaljer som att Hans Petter Dahls förtvivlade pappa tar av sig sina Gucci espandrillos (”eftersom god smak är ett tecken på makt”) innan han går ut i havet – så håller inte helheten.

Sedan september 2003 leds festivalen av Hortense Archambault och Vincent Baudriller. De är båda producenter och delar sitt ledarskap med en specialinbjuden scenkonstnär varje år. 2004 var det Tomas Ostermeier, 2005 Jan Fabre och i år den ungerske koreografen Josef Nadj. Nadjs egna föreställningar på årets festival blev inte tillnärmelsevis så uppmärksammade som Fabres, men däremot mycket uppskattade av både press och publik. Archambauld och Baudriller har utrycklingen bett om att inte bli utvärderade år för år, utan att deras konstnärliga ledarskap ska ses som en helhet efter festivalen 2007 då deras förordnande går ut. Denna önskan har inte fått något märkbart gehör utan istället utvärderas snarare minut för minut under festivalen i samtliga franska medier.

I år konstaterades snabbt att inte en enda kvinna fanns med som regissör i programmet. Detta häpnandsväckande faktum försvarade Archaumbault genom att hävda att man varken tar hänsyn till genre eller nationalitet vid programläggning och därför inte heller kön. Det enda kriterie som krävs, enligt ledningen, är en fullständig övertygelse om vikten av scenkonstnärens närvaro på festivalen. I år var det förmodligen viktigt att skapa ett ganska ”halt” program som tilltalade både press och publik genom att välja scenkonstnärer som är svåra att kritisera och redan har en stor publik i Frankrike. I programmet fanns attraherande namn som Peter Brook, Edward Bond, Lauwers och Needcompany, Platel och Ballet C de la B, Pippo Delbono, Bartabas och Marguerite Duras.

De föreställningar som dock skapade viss medial uppmärksamhet var regissören Alain Françons tre iscensättningar av Edward Bonds pjäser. Françon, som är konstnärlig ledare för Théâtre National de la Colline i Paris, har ett långt och nära samarbete med den engelske dramatikern bakom sig. Under den första föreställningen av ”Naitre”, som skildrar en familj i en svart och våldsam framtidsvärld, lämnade stora delar av publiken spelplatsen. Kritikerna skrev genast om det ”barbari” som kommit till Avignon, men på presskonferensen satt Françon och menade att det nu fick faktiskt vara slut på denna kulturella lathet hos publik och press. Debatten tystades därefter ner ganska snabbt eftersom det visade sig att publiken inte lämnat föreställningarna endast för deras svärta utan också för att de började sent, pågick länge och saknade paus.

En kroppens poesi kom till uttryck i Christophe Huysmans föreställning ”Human Articulations”. Huysman är den franske regissör som alltid vill låta poesin dominera upplevelsen oavsett vilken scenisk genre han arbetar med. ”Human Articulations” är en poetisk cirkusföreställning. På en liten spelplats med högt i tak rör sig sex artister i vertikala och horisontella linjer. Huysmans text, som i sin form är fragmentarisk och intim, blir närmast meditativ och det begränsade scenrummet gör att man upplever hur artisterna andas och kämpar. Detta i sin tur innebär att de blir ovanligt mänskliga vilket, i motsats till många glittrande nycirkusshower, snarare understryker deras skicklighet.

Italienske Pippo Delbono är en scenkonstnär som antingen är älskad eller avskydd av den franska publiken. I Avignon får han dock applåder så fort han visar sig och i år gavs hans ”Récits de juin” (Junisagor). I föreställningen är han ensam på scenen, vilket är ovanligt eftersom han oftast är ackompagnerad av sitt stora kompani. Han berättar drabbande om sitt livs stora kärlek och bjuder in publiken att dela sina innersta hemligheter. Föreställningen är brännande intensiv men tyvärr har man valt att ge den utomhus på en klostergård inför stor publik där mycket av ljudet äts upp och intimiteten som denna föreställning skulle vunnit på försvinner.

Festivalen i Avignon kändes i år klanderfri. Programmet var blandat, det fanns inga stora provokationer att hänga upp sig på, men inte heller några nya upptäkter. Brooks föreställning ”Sizwe Banzi est mort” är viktig och välspelad teater, men den är inget storverk och dess största fördel för festivalledningen är nog att Peter Brook står som avsändare. Eric Vigners dramatisering av Duras prosa i ”Pluie d’été à Hiroshima” är textmässigt vackra och scenografin retrohäftig som en Mondrian-målning, men man undrar ändå varför just denna föreställning får plats i Avignon framför andra. Regissören Bartabas och Théâtre Equestre Zingaros föreställning ”Battuta” gjorde säkerligen mycket för publikstatistiken. Här utför ryttare halsbrytande nummer i full galopp ackompanjerade av zigenarmusik i bästa Kusturika-stil. Urskickligt genomfört, men som många cirkusföreställningar som saknar en tydlig dramaturgi blir det efter ett tag lite tråkigt att titta på.

Förra årets groll känns dock nedgrävt och glömt. Man ser fram emot 2007 och Frédéric Fisbashs konstnärliga ledarskap. Årets festival får gå till handligarna som ett snällt klämår med stora namn.

Högtryck i festivalsalongerna

Publicerad i Nättidningen
Nummer 4 augusti 2006

KRÖNIKA. Frilansskribenten Anna-Karin Brazee är nyligen hemkommen efter en omfattande festivalsommar. Läs hennes funderingar kring publikens roll utifrån de stora europeiska festivalerna KunstenFESTIVALdesArts i Bryssel, Montpeiller Danse och Avignonfestivalen i Frankrike.

Teatersalongerna har börjat koka på Europas festivaler. Knappt hinner mörkret lägga sig innan publiken börjar skruva på sig. Efter ett tag startar även en regelbunden avdroppning och för den resterande publiken flyttas fokus hela tiden mellan scen och salong. Man undrar onekligen vad denna ”aktiva” publiktrend beror på, och vem den otålige festivalbesökaren egentligen är?

Till festivaler söker sig människor av skilda anledningar: någon vill ha FESTival, en annan har ett brinnande fritidsintresse och en tredje är från branschen. Att tillfredsställa samtliga med en och samma festival är långt ifrån självklart, men inte sällan ett krav från finansiärer. Alla vill ha en stor festival som ger kommersiella ringar på vattnet och i jakten på publik sätts ett lika-med-tecken mellan folkfest och konst. Detta kan bli ett problem som slår tillbaka på festivalerna eftersom upplevelser alltid färgas av förväntningar.

I AVIGNON SVEK däremot inte publiken sommarens teaterfestival trots förra årets häftiga kritik. Att välja den ungerske koreografen Josef Nadj till konstnärlig rådgivare ansågs riskabelt eftersom kritiken just hade handlat om talteaterns tillbakagång till förmån för dans och performance. Alla kapitulerade dock inför Nadjs program, och det blev istället dramatikern Edward Bond och regissören Alain Françon som stod för ”skandalerna”. Paret var representerat med tre nattsvarta produktioner. Stora delar av publiken lämnade upprört föreställningarna och pressen skrev genast om ”barbariet som kommit till Avignon”. På presskonferensen satt en ilsken Françon och menade att publik och press har blivit lata då de inte vill försöka förstå djupet i Bonds dramatik.

Ligger det något i Françons ord om lathet? Suckar och manfall under pågående föreställning är faktiskt snarare regel än undantag idag. Kanske är publiken snabb att döma, men den är inte lat. För att gå på festival i Avignon får den teaterintresserade ägna en evighet åt ringa upptagna telefonlinjer, köa i timmar och betala massor för biljetter och boende. Det debatteras och analyseras som aldrig förr och publiken har startat föreningen ”Spect-acteur” som innebär ”aktiv åskådare”. I debatten refererar man allt som oftast till Brechts teori om ”konsten att vara åskådare” som vill skapa en koppling mellan konsten och livet. Man kan idag snarare se ett starkare och mer engagerat teaterintresse än tidigare.

PUBLIKEN FINNS ALLTSÅ och den vill uppleva scenkonst – i synnerhet sådan som är ärlig och genomarbetad. Det är därför publiken älskar italienske Pippo Delbono. Hans föreställningar är politiska och provocerande, men publiken applåderar så fort han visar sig. Föreställningen Récits de Juin (Junisagor) var från början en beställning på en läsning kring temat kärlek, men blev en brinnande stark monolog eftersom Delbono ”inte vill komma där och läsa för sin publik”. Under en dryg timma spelar han så att tårarna rinner på både aktör och publik. Jan Lauwers är en annan scenkonstnär som publiken älskar att älska. Förväntningarna var skyhöga i Avignon på den nya föreställningen The lobster shop efter succén Isabellas room. Lauwers har dock berättat att han skapat föreställningen på olika hotellrum när han zappat på tv:n. Detta är tyvärr märkbart och trots ensemblens skicklighet lyckas publiken inte hänga med i den förvirrade historien.

TILL AVIGNONS FESTIVAL, som i år firar 60-års jubileum, kommer en mycket stor publik. Här finns både folkfesten och den internationella gräddan, men framför allt finns här mängder av ”vanliga teaterintresserade” som återkommer varje år. Vissa har en långt bättre kännedom om festivalens utveckling genom åren än både scenkonstnärer och ledning. På ett seminarium i år fick en sådan person komma till tals. Hon beskrev sin kärlek till teatern i allmänhet och festivalen i synnerhet men efterlyste de pjäser som handlar om vanliga problem i vanliga människors liv. Hon hade tappat bort sig själv i konsten och bad om ett starkare engagemang från scenkonstnärerna, som tack för att publiken sitter där kväll ut och kväll in och applåderar. Kvinnans anförande möttes av rungande applåder.

Kanske är det rent av scenkonstnärerna som ibland är lata? Det är ofta samma kreatörer som har tillträde till de internationella festivalerna och detta kan onekligen resultera i en konstnärlig trötthet. Det var därför befriande att se den unga Batsheva-dansaren Sharon Eyals nya verk Bertolina på dansfestivalen Montpellier Danse som ägde rum från 24 juni till 7 juli i södra Frankrike. Verket är sprängfyllt av vilja och energi. Eyal är 35 år men ses märkligt nog ändå som ung i sammanhanget.

MONTPEILLER DANSE är en synnerligen välprogrammerad festival med starkt internationellt anseende. Under sina 20 år har festivalen också skapat en stor lokal publik och väckt ett intresse för dansen i Montpellier. Det stora intresset manifesteras bland annat genom att en del föreställningar ges inför en proppfull salong i den nya operan Corum som har över 3000 platser. Där hade Emio Grecos Hell sin urpremiär. Verket är baserat på Dantes Inferno och var generöst, intelligent och fortsätter att växa långt efter föreställningens slut.

Det finns också föreställningar som slutar växa medan de fortfarande pågår. Under Maguy Marins föreställning Haha fick publiken titta på dockor som sprängdes till tonerna av en skrattande kör. När publiken efter en kvart insåg att föreställningen inte skulle utvecklas började massflykten. Folk dundrade ut och ropade "Skandal!", ”Var är dansen?”. Är man inte huvudsakligen intresserad av att följa koreografen Marins konstnärskap så blir föreställningen bara en föreställning där de spränger dockor i 50 minuter, för 250 kronor.

På KunstenFESTIVALdesArts i Bryssel, som pågick under maj månad, tillåts konsten ta plats för sin egen skull. Festivalen är scenkonstens ”haute couture”. Här blir en mindre lyckad föreställning aldrig ”usel” utan på sin höjd ”usel med en fjäder i hatten”, och en bra föreställning alltid en internationell succé. "Kunsten" är den bästa indikatorn om vad vi kommer att få se på våra scener i en nära framtid och lockar en internationell publik med starkt teaterintresse.

PUBLIKEN ÄR I FOKUS i Europa och blir allt mer medveten om sin roll som en självklar del av scenkonsten. Festivalen som forum för konstnärlig utveckling måste få finnas, men på Europas festivaler verkar publiken ha allt svårare att urskilja vad som egentligen är utveckling. Tidigare har en liten grupp haft tolkningsföreträde och dikterat analysen för publiken. Idag ställer människor dock högre krav på sina upplevelser och läser, diskuterar och recenserar själva på sajter och bloggar.

Publikens reaktioner inför scenkonstupplevelser handlar för det mesta om förväntningar och eftersom samma scenkonstnärer cirkulerar på internationella festivaler vet publiken ofta redan innan vad de bör tycka om föreställningen. Om publiken idag är snabb att döma, så krävs av regissörer att kunna stå upp för och debattera sina konstnärliga idéer. Françon försvarade effektivt sin föreställning: ”Tro inte att ni springer ifrån min föreställnings problematik när ni lämnar teatern. Ni springer in i den”.

Rapport efter första ronden

Mitt första halvår i Frankrike har varit allt annat än en snygg solbränna, en café crème på en terrass eller uppmuntrande dunk i ryggen. Mitt första halvår i Frankrike har varit en härligt saftig boxningsmatch. Det är jag mot franskan, jag mot ficktjuvar, jag mot hundskitar, jag mot grammatiken, jag mot grannarna, jag mot hemtentor och jag mot praktikplatsen, jag mot Frankrike, jag mot världen. Överallt är allting svårarbetat och ingenting är lättvunnet. Jag är fullständigt förvånad! I mitt horoskop beskrivs jag ju som en människa som med lätthet ska kunna ta till mig nya kulturer, nästan så till den grad att jag skulle kunna bli upptäcksresande eller en Kanada gås. Fast det är klart även Kanadagäss har väl en viss tillvänjningsperiod.

Jag börjar faktiskt sakta genomgå den franska metamorfosen. Jag lever på chokladkex, dricker massor av kaffe, röker förvisso inte själv men det gör alla andra åt mig. Jag är aktiv passiv rökare överallt, på alla möten, raster, caféer, bilar och inte minst på min praktikplats. I övrigt fnyser jag nu även åt muskler och har börjat säga ”Oh lá lá” som på ett lite menande sätt betyder ”oj, det där var inte så bra”.

Och så detta med maten… Här i Frankrike är maten en stolthet och ”att äta balanserat” en dygd. Hur det fungerar att äta balanserat jag fått lära mig snabbt och i tysthet för att inte riskera att avslöja mina barbariska sidor. Ibland brukar Jean-Yves skratta lite förnöjsamt och prata om den gamla (o)goda tiden då jag var en barbar och åt kaviar till frukost. Ibland om vi vill roa gäster är detta också ett uppskattat inlägg – fiskägg på morgonen! Vad Jean-Yves dock inte vet är att jag köpt en stor tub Kalles kaviar på Ikea och ibland blir jag en helt vanlig barbar igen och tar en go ”ägga-macka” med kaviar innan han har vaknat!

När folk frågar vad vi äter i Sverige, vilket är en fråga som jag får ganska ofta, blir jag lika nervös som när folk tidigare frågade ”Var går du ut i Stockholm?”. Att säga att jag inte riktigt vet för att jag mest ätit varma koppen, yoghurt och omeletter är om möjligt ännu värre än att säga ”När jag går ut går jag till Folkoperan Kök och Bar (jobbade på Folkoperan) eller den indiska resturangen som jag bor granne med…nej, just det, jag har inget liv”.

Matlagning har ju faktiskt aldrig varit min starka sida och den saken har inte förändrats här. Tyvärr kanske man skulle tillägga eftersom det verkar vara ett av det enda sättet vinna fransmännens svårflirtade uppmärksamhet.

”Jag har arbetslivserfarenhet från Sverige”, jahadu.
”Jag kan stå på huvudet i en halvtimme”, jahadu.
”Jag känner en som känner Michel Jackson”, jahadu.
”Igår såg jag en grön elefant komma flygande”, jahadu.
”I Sverige äter vi små runda köttbitar som kallas köttbullar”, Åhåhåååå berätta mer!

Häromveckan bilade vi med två kollegor till Alperna för att åka skidor. Jean-Yves chef hade erbjudit sig att göra en bilpicknick och vi insisterade ivrigt på att i alla fall få göra efterrätten. Eftersom vi var sena som vanligt i planeringen, fick jag snabbt svänga ihop en ”sandkaka” (en torrare variant av sockerkaka) sent på kvällen innan bilfärden (men vad fan, en dessert är väl ändå bara något sött i munnen efter maten). När picknicken väl dukades upp med pajer, sallad och ostar började jag dock skämmas för mitt enkla bakverk. När kakan dukades fram ägnades den största tänkbara uppmärksamhet ”Oj, vad är det här? Något typiskt svenskt?”. Jag tittade ner på min torra halvmåne och mumlade ”Det är en sockerkaka”. ”Jasså, åhåhå, vad har du i den då?”. ”Njaä, inget särskilt direkt… lite socker….lite ägg…lite mjöl… och lite smör”. Kollegorna åt glada i alla fall, men de är ganska angelägna om att jag ska trivas, så de kanske bara var snälla.