Lysande detaljer men inga nya upptäckter

Publicerad i Teatertidningen
Nr 4 2006

Det låg en stark spänning i luften inför årets teaterfestvial i Avignon. Oron inför denna sextionde upplaga var stor efter förra årets massiva kritik. Då fick den konstnärligt ansvarige Jan Fabre ensam svara för den utveckling inom scenkonsten som förespråkar dans och performance framför talteatern. Oron visade sig dock vara obefogad och vid sammanfattningen den 27 juli kunde ledningen konstatera att 2006 blev ett rekordår och att koreografen Josef Nadjs konstnärliga ledarskap hade visat sig lyckat.

Frågan är däremot om teaterfestivalen i Avignon är som bäst när den inte orsakar så mycket rabalder. När man tittar i backspegeln på årets festival kan man konstatera att den som helhet förmodligen inte kommer att gå till historien men att många detaljer lyste.

Att kalla Viviane de Muynck, skådespelerskan i det belgiska Needcompany, för en detalj vore en stark underdrift, men så var också hennes förställning ”La poursuite du vent” (Att jaga vinden) en av de starkast lysande på festivalen. Viviane de Muynck, som publiken känner bäst som Isabella i Jan Lauwers ”Isabellas room” ger i denna föreställning röst åt den tyskfödda författaren Claire (Clara) Goll. Föreställningen är baserad på Golls memoarer som uppmärksammades i slutet av 70-talet eftersom de behandlar ett halft sekel konst- och litteraturhistoira genom intima detaljer om vänner och älskare. I föreställningen tar en åldrad Claire Goll tillbaka publiken till 1900-talets första hälft och surrealisernas Paris. Här berättar hon frispråkigt om vänner som Picasso, Joyce och Maïakovski samt om älskare som Rainer-Maria Rilke. Under den dryga timme som föreställningen pågår dominerar de Muynck scenen totalt. Hennes styrka är att hon med sin självklara spelstil och lunga berättande inte på något sätt ställer sig i vägen för sin rollkaraktär. Hon ger allt utrymme åt Clarie Goll och befäster därigenom vilken stor skådespelerska hon är.

Några kvarter därifrån i Avignon hade det övriga Needcompany däremot varit i behov av hennes hjälp. Förväntningarna var höga på Lauwers nya föreställning ”Le bazar du Homard” (Hummerbasaren) efter succén ”Isabellas room”. Denna gång har Lauwers valt att skildra djupaste förtvivlan: Ett par har förlorat sitt barn och föreställningen tar sig igenom deras sorg, separation och fall. Det är ett modigt tema som säkert vuxit fram ur det faktum att Lauwers så ofta fått höra att ”Isabellas room” är så ”lycklig”. Nu har han experimenterat med Isabellas format för att skildra motsatsen. Publiken möts av samma ljusa scenrum som i ”Isabellas room” ackompagnerat av samma musikaliska sound. Temat är som sagt modigt men historien drunknar tyvärr i mängder av sidospår och alltför många upprepningar av gamla regigrepp. Den skickliga ensemblen gör sitt bästa för att hålla ihop föreställningen, men trots dansaren Julien Faure skildring av båtflyktingen Mo (”ingen vet om det är en förkortning av Moses eller Mohammed, så han klarar sig bra”) och detaljer som att Hans Petter Dahls förtvivlade pappa tar av sig sina Gucci espandrillos (”eftersom god smak är ett tecken på makt”) innan han går ut i havet – så håller inte helheten.

Sedan september 2003 leds festivalen av Hortense Archambault och Vincent Baudriller. De är båda producenter och delar sitt ledarskap med en specialinbjuden scenkonstnär varje år. 2004 var det Tomas Ostermeier, 2005 Jan Fabre och i år den ungerske koreografen Josef Nadj. Nadjs egna föreställningar på årets festival blev inte tillnärmelsevis så uppmärksammade som Fabres, men däremot mycket uppskattade av både press och publik. Archambauld och Baudriller har utrycklingen bett om att inte bli utvärderade år för år, utan att deras konstnärliga ledarskap ska ses som en helhet efter festivalen 2007 då deras förordnande går ut. Denna önskan har inte fått något märkbart gehör utan istället utvärderas snarare minut för minut under festivalen i samtliga franska medier.

I år konstaterades snabbt att inte en enda kvinna fanns med som regissör i programmet. Detta häpnandsväckande faktum försvarade Archaumbault genom att hävda att man varken tar hänsyn till genre eller nationalitet vid programläggning och därför inte heller kön. Det enda kriterie som krävs, enligt ledningen, är en fullständig övertygelse om vikten av scenkonstnärens närvaro på festivalen. I år var det förmodligen viktigt att skapa ett ganska ”halt” program som tilltalade både press och publik genom att välja scenkonstnärer som är svåra att kritisera och redan har en stor publik i Frankrike. I programmet fanns attraherande namn som Peter Brook, Edward Bond, Lauwers och Needcompany, Platel och Ballet C de la B, Pippo Delbono, Bartabas och Marguerite Duras.

De föreställningar som dock skapade viss medial uppmärksamhet var regissören Alain Françons tre iscensättningar av Edward Bonds pjäser. Françon, som är konstnärlig ledare för Théâtre National de la Colline i Paris, har ett långt och nära samarbete med den engelske dramatikern bakom sig. Under den första föreställningen av ”Naitre”, som skildrar en familj i en svart och våldsam framtidsvärld, lämnade stora delar av publiken spelplatsen. Kritikerna skrev genast om det ”barbari” som kommit till Avignon, men på presskonferensen satt Françon och menade att det nu fick faktiskt vara slut på denna kulturella lathet hos publik och press. Debatten tystades därefter ner ganska snabbt eftersom det visade sig att publiken inte lämnat föreställningarna endast för deras svärta utan också för att de började sent, pågick länge och saknade paus.

En kroppens poesi kom till uttryck i Christophe Huysmans föreställning ”Human Articulations”. Huysman är den franske regissör som alltid vill låta poesin dominera upplevelsen oavsett vilken scenisk genre han arbetar med. ”Human Articulations” är en poetisk cirkusföreställning. På en liten spelplats med högt i tak rör sig sex artister i vertikala och horisontella linjer. Huysmans text, som i sin form är fragmentarisk och intim, blir närmast meditativ och det begränsade scenrummet gör att man upplever hur artisterna andas och kämpar. Detta i sin tur innebär att de blir ovanligt mänskliga vilket, i motsats till många glittrande nycirkusshower, snarare understryker deras skicklighet.

Italienske Pippo Delbono är en scenkonstnär som antingen är älskad eller avskydd av den franska publiken. I Avignon får han dock applåder så fort han visar sig och i år gavs hans ”Récits de juin” (Junisagor). I föreställningen är han ensam på scenen, vilket är ovanligt eftersom han oftast är ackompagnerad av sitt stora kompani. Han berättar drabbande om sitt livs stora kärlek och bjuder in publiken att dela sina innersta hemligheter. Föreställningen är brännande intensiv men tyvärr har man valt att ge den utomhus på en klostergård inför stor publik där mycket av ljudet äts upp och intimiteten som denna föreställning skulle vunnit på försvinner.

Festivalen i Avignon kändes i år klanderfri. Programmet var blandat, det fanns inga stora provokationer att hänga upp sig på, men inte heller några nya upptäkter. Brooks föreställning ”Sizwe Banzi est mort” är viktig och välspelad teater, men den är inget storverk och dess största fördel för festivalledningen är nog att Peter Brook står som avsändare. Eric Vigners dramatisering av Duras prosa i ”Pluie d’été à Hiroshima” är textmässigt vackra och scenografin retrohäftig som en Mondrian-målning, men man undrar ändå varför just denna föreställning får plats i Avignon framför andra. Regissören Bartabas och Théâtre Equestre Zingaros föreställning ”Battuta” gjorde säkerligen mycket för publikstatistiken. Här utför ryttare halsbrytande nummer i full galopp ackompanjerade av zigenarmusik i bästa Kusturika-stil. Urskickligt genomfört, men som många cirkusföreställningar som saknar en tydlig dramaturgi blir det efter ett tag lite tråkigt att titta på.

Förra årets groll känns dock nedgrävt och glömt. Man ser fram emot 2007 och Frédéric Fisbashs konstnärliga ledarskap. Årets festival får gå till handligarna som ett snällt klämår med stora namn.