Du ser spänd ut, sa kvinnan så fort jag stigit över tröskeln till det lilla rummet. Jag inte bara ser spänd ut, svarar jag, och berättade hastigt om hur jag skyndat mellan olika möten hela dagen. Jag hade inte ätit lunch utan endast tagit en nutrilett-bar framför datorn. Inte för att jag hade ett behov av att banta, utan endast för att jag nyligen upptäckt att en nutriliett-bar mättar snabbt och består av en gummiliknande massa som inte smular och kladdar ner tangentbordet. Eftersom mina möten hade avlöst varandra hade jag inte hunnit göra mötesrapporter och skriva ner viktiga saker som sagts och avhandlats. Jag måste därför krampaktigt hålla kvar alla tankar och idéer i huvudet. Jo, detta hade onekligen skapat en viss spänning.
Hon tittar med stora, lugna ögon på mig från en bastmatta på golvet. Hon sitter på knä som nyligen nedstigen från en astral resa. Hon har sitt mörka hår fritt hängande över axlarna och händerna fridsamt vilande på knäna. Brevid henne står en stol som hon snart ska sätta sig på. Mitt emot hennes stol står min, där jag snart ska sätta mig och berätta om min överspända dag. Jag minns att jag när jag första gången kom in i rummet blev förbryllad över blandningen av business och lugn. Väggarna består skjutdörrar i isat glas, vilket ger en avslappnande ohemlig känsla. Jag tycker att det ser japanskt ut, men här arbetar de efter en hawaiansk metod. Kvinnan däremot, coatchen, ser inte alls ut som en andlig coatch utan snarare som en kommunanställd som lagt om sin livsbana. Det är också just vad hon är. En kommunalansälld som lagt om sin livsbana. Tidigare arbetade hon med problembarn på ett hem i någon Stockholmsförort. Klart att det nu måste kännas befriande att spendera utbildningsresor på Hawai en gång per halvår, och däremellan håva in storkovan ganom att lyssna till problemvuxna på Östermalm. Hon måste onekligen kunna ett och annat om smarta karriärsdrag.
Kvinnan lägger huvudet på sned och förklarar att hon har en bra metod för att få mig att slappna av. Det är mitt tredje besök och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag litar på henne eller inte. Hon har varken antecknat det jag sagt eller själv sagt något av större intresse under våra möten. Jag har kommit på mig själv att kritiskt sitta och fundera över vad hon egentligen tänker under våra möten. Kanske tänker hon på vad hon ska laga för mat till ungarna när hon kommer hem, kanske på en älskare, kanske är hon evigt trött på alla överspända Stockholmskarriärister som sitter framför henne och ojar sig över sina stressade, men ofta ack så avundsvärda liv. Jag är dock medveten om att jag är alldeles för kritisk lagd och vill inte överge den hawaianska coatchingen alltför lätt. Dessutom har hon sagt att jag är intelligent vilket verkligen tilltalade min narcistiska sida, samt att hon menar att jag borde börja skriva, vilket är en gammal dröm och därför kändes piggt och klarsynt från hennes sida.
”Lägg dig på mage på golvet”, säger kvinnan, och jag undrar om hon kan se min tvekan. Jag är expert på att hålla ett neutralt ansiktsuttryck så sannolikheten är inte stor. Jag tar av mig skor och kappa, och lägger mig som kvinnan instruerar. Det känns lite obekvämt att ligga på det hårda golvet och jag har precis andats ut när jag plötsligt känner ett knä tryckas mot min korsrygg. Jag stelnar. Jag hade väntat mig en avslappnande massage eller möjligtvis små lätta slag mot skulderbladen, men den korpulenta kvinnan håller på att krypa upp med hela sin tyngd på min rygg. Hon lösgör sitt andra knä från golvet och jag pressas djupare ner i bastmattan, vilket egentligen innebär att jag plattas ut eftersom bastmattan är tunn och stenhard. ”Andas”, uppmanar kvinnan, ”andas” och så börjar hon promenera omkring på min rygg. Jag försöker desperat andas, men varje gång jag öppnar munnen sipprar ytterligare lite syre ur min kropp och jag känner hur det svartnar framför ögonen.
Det är vid sådana tillfällen, med kroppen nerpressad i en hawaiansk bastmatta hos en karriärcoach på Östermalm, som man onekligen börjar fundera över tillvarons rimlighet. Gränserna för det rimliga. För det är viktigt med gränser. Inte i avseendet att begränsa, utan i syftet att förstå vem man egentligen är. Hela tiden balanserar vi på gränsen till en annan människas liv. En som också kan bli jag och som bara befinner sig ett val ifrån den jag är idag.
Där någonstans mellan golvet och knät fanns min gräns. Jag hade spenderat ytterligare en arbetsdag på språng. Jag hade eldat mitt bränsle till bristningsgränsen och nu avslutade jag dagen med ansiktet nerpressat i en bastmatta. Jag betalade dessutom dyrt för detta och det hela kändes plötsligt så löjligt. Det var dags för ett nytt val. Det var dags att göra något nytt och oväntat.
Dagen därpå ringde jag till Université Sorbonne, i Paris. Jag hade fem härligt oplanerade semesterveckor framför mig och nu hade mitt mål blivit att komma så långt bort från mitt Stockholmsliv som bara möjligt. Varför då inte passa på att ta tag i en gammal önskan om att friska upp gymnasiefranskan innan den försvann för gott! Att skriva in sig på en kurs på Sorbonne kändes precis som det miljöombyte jag behövde, och en bra omväxling för ett par veckor. Ett par veckor...
