Mitt första halvår i Frankrike har varit allt annat än en snygg solbränna, en café crème på en terrass eller uppmuntrande dunk i ryggen. Mitt första halvår i Frankrike har varit en härligt saftig boxningsmatch. Det är jag mot franskan, jag mot ficktjuvar, jag mot hundskitar, jag mot grammatiken, jag mot grannarna, jag mot hemtentor och jag mot praktikplatsen, jag mot Frankrike, jag mot världen. Överallt är allting svårarbetat och ingenting är lättvunnet. Jag är fullständigt förvånad! I mitt horoskop beskrivs jag ju som en människa som med lätthet ska kunna ta till mig nya kulturer, nästan så till den grad att jag skulle kunna bli upptäcksresande eller en Kanada gås. Fast det är klart även Kanadagäss har väl en viss tillvänjningsperiod.
Jag börjar faktiskt sakta genomgå den franska metamorfosen. Jag lever på chokladkex, dricker massor av kaffe, röker förvisso inte själv men det gör alla andra åt mig. Jag är aktiv passiv rökare överallt, på alla möten, raster, caféer, bilar och inte minst på min praktikplats. I övrigt fnyser jag nu även åt muskler och har börjat säga ”Oh lá lá” som på ett lite menande sätt betyder ”oj, det där var inte så bra”.
Och så detta med maten… Här i Frankrike är maten en stolthet och ”att äta balanserat” en dygd. Hur det fungerar att äta balanserat jag fått lära mig snabbt och i tysthet för att inte riskera att avslöja mina barbariska sidor. Ibland brukar Jean-Yves skratta lite förnöjsamt och prata om den gamla (o)goda tiden då jag var en barbar och åt kaviar till frukost. Ibland om vi vill roa gäster är detta också ett uppskattat inlägg – fiskägg på morgonen! Vad Jean-Yves dock inte vet är att jag köpt en stor tub Kalles kaviar på Ikea och ibland blir jag en helt vanlig barbar igen och tar en go ”ägga-macka” med kaviar innan han har vaknat!
När folk frågar vad vi äter i Sverige, vilket är en fråga som jag får ganska ofta, blir jag lika nervös som när folk tidigare frågade ”Var går du ut i Stockholm?”. Att säga att jag inte riktigt vet för att jag mest ätit varma koppen, yoghurt och omeletter är om möjligt ännu värre än att säga ”När jag går ut går jag till Folkoperan Kök och Bar (jobbade på Folkoperan) eller den indiska resturangen som jag bor granne med…nej, just det, jag har inget liv”.
Matlagning har ju faktiskt aldrig varit min starka sida och den saken har inte förändrats här. Tyvärr kanske man skulle tillägga eftersom det verkar vara ett av det enda sättet vinna fransmännens svårflirtade uppmärksamhet.
”Jag har arbetslivserfarenhet från Sverige”, jahadu.
”Jag kan stå på huvudet i en halvtimme”, jahadu.
”Jag känner en som känner Michel Jackson”, jahadu.
”Igår såg jag en grön elefant komma flygande”, jahadu.
”I Sverige äter vi små runda köttbitar som kallas köttbullar”, Åhåhåååå berätta mer!
Häromveckan bilade vi med två kollegor till Alperna för att åka skidor. Jean-Yves chef hade erbjudit sig att göra en bilpicknick och vi insisterade ivrigt på att i alla fall få göra efterrätten. Eftersom vi var sena som vanligt i planeringen, fick jag snabbt svänga ihop en ”sandkaka” (en torrare variant av sockerkaka) sent på kvällen innan bilfärden (men vad fan, en dessert är väl ändå bara något sött i munnen efter maten). När picknicken väl dukades upp med pajer, sallad och ostar började jag dock skämmas för mitt enkla bakverk. När kakan dukades fram ägnades den största tänkbara uppmärksamhet ”Oj, vad är det här? Något typiskt svenskt?”. Jag tittade ner på min torra halvmåne och mumlade ”Det är en sockerkaka”. ”Jasså, åhåhå, vad har du i den då?”. ”Njaä, inget särskilt direkt… lite socker….lite ägg…lite mjöl… och lite smör”. Kollegorna åt glada i alla fall, men de är ganska angelägna om att jag ska trivas, så de kanske bara var snälla.
No comments:
Post a Comment