Förortsidyll i all ära, men efter en månad drar vi ända in till stan... Vi har fått precis den lägenheten som vi ville ha, och vi är överlyckliga. Lägenheten är just en LAGEnhet, dvs vi betalar i stort sett bara för läget. Den ligger pa Cremorne Point, precis vid vattnet med utsikt över operahuset. Eller ja, för att vara sanningsenlig är det en liten promenad till vattnet och till operavyn, och lägenheten är inte i toppskick (dvs i Aussi-mått. I franska mått är den tipp-tippeli-topp!). Den är dessutom alldeles for dyr for oss, men efter mycket övervagande och lite knaggligt prutande kom vi fram till att en "nästan operavy" var värt "pasta sju dagar i veckan".
I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?
Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.
Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.
Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.
Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).
Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!
No comments:
Post a Comment