Jag halkade in på en blog idag som heter "Prinsessans dagbok". Prinsessan som ska få barn nummer två i dagarna skriver så här:
"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"
Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?
Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".
Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".
Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.
Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.
Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.
Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.
Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.
No comments:
Post a Comment