Vilken Vild Vardag

Trots att det var svårt att föreställa sig så blev det faktiskt vardag i Sydney också. Den första förälskelsen har lagt sig och vi börjar hitta våra rutiner. Som alltid känns rutiner lite enformigt och lite lagom. Dessutom är det just nu ganska kallt eftersom det är vinter. Som tur var hade inte vardagen infunnit sig än när jag fick Hector i mars. Då kändes det fortfarande spännande att åka in till sjukhuset på morgonen och bli igångsatt, lite roligt att ligga där med värkar och balansera på en stor boll och lite märkligt, men dock nytt, att få signera papper innan de sätter in epidural (“Anna-Karin, nu ska vi upplysa dig om vad som kan hända i värsta fall…” Who cares just då, liksom …). Allt gick dock bra och vi är nu en familj med tre olika nationaliteter : en svenska, tva fransoser och en australiensare. Det känns ju modernt i dessa tider av multikulturalism.

Den australiensiska vardagen blir dock inte såååå trakig. Den kan nog lättast beskrivas som ganska vild. Man måste vara på sin vakt hela tiden. I alla fall om man ska tro australiensarna själva. Jo, för knappt hinner man stiga av planet förrän skräckhistorierna börjar dugga omkring en. Under tiden vi har varit här har ett ovanligt stort antal personer blivit attackerade av hajar. Ben och armar har rykt lite här och var, och en liten flicka har blivit uppäten av en krokodil (men det var inte i New South Welsh). När man pratar om det där med australiensarna själva ler de bara och sager “jaja, men hajarna jagar bara i gryning och skymning.” Men om detta är så säkert kan man ju undra hur surfare självmant kan ge sig ut på sina brädor och bli uppätna (för att de ser ut som mumsiga skoldpaddor underifrån) i gryning och skymning. “Humm, det börjar skymma. Om jag skulle ta mig en liten surftur”.

Det inte speciellt vanligt att australiensarna minimiserar naturens faror, utan snarare tvärtom. Efter ett par månader i Sydney, när vi ännu inte hade bil och jag var gravid till sprickningsgränsen, kom Woolworths och levererade mat till oss en dag. En glad liten man hoppade ur bilen. G’day. Han lämnade av matkassarna och frågade var jag kom ifrån. När jag berättade att jag kom fran Sverige lyste det i hans ögon och han sa att han hade hört att Sverige var ett fantastiskt land. Ett fantastiskt land med ett fantastiskt välfärdssystem. Jo, sa jag, Sverige är på många sätt fantastiskt, men ni har det ju så bra här i Australien också. Jag prisade den vackra naturen, de trevliga männskorna men han skakade bistert på huvudet och sa « jo, men det är farligt vet du. Ojojoj, det är verkligen farligt här». Och så borjade han berätta att man kallar Australien « Skincancer land, ojojoj solen är så farlig. Du måste skydda den där (han nickade mot Marie-Fleur) och den där också (han nickade mot min mage) ». «Och så du får aldrig låta henne gå barfota » fortsatte han. « Jag bor här i närheten och härom veckan hitade jag en Big black, den farligaste spindeln i världen. Jag trodde att den var död för den bara låg där så jag plockade upp den och la den i en burk, men dagen därpå såg jag att den levde. Jag körde den till zoo, för där tar de hand om spindlarna och gör motgift ». Jag stod där mitt bland matkassarna och svalde nervöst, och han fortsatte “för att inte tala om ormarna. Ojojoj, det finns alla tänkbara farliga ormar här i Sydney området, ni måste vara väldigt försiktiga. Jo, och så är det ju hajarna, men egenligen är ju de ingenting mot the jellyfishes, de jättejättefarliga maneterna. De är vanliga vid alla strander, och de bara smetar in en med sina långa farliga trådar, ojojoj och då är det kort.” Vid det här laget hade jag lyckats fösa honom framför mig till dörren, tackade snabbt för varorna och puttade ut honom.

Australiensarna ÄLSKAR att skrämma upp stackars Europeer. Det kom ett mail till Jean-Yves och en annan nyanländ kollega fran en australiensisk kollega med bilder på en pythonorm som han hittat i trädgården, med texten “welcome to Sydney guys’ och när jag på gransen till tårar frågade vad man skulle göra for att bli av med kackerlackor, sa fick jag svaret “This is Sydney, Anna. Det kommer alltid att finnas kackerlackor.” Och från en annan “Den kackerlackan du såg, var det en flygande eller en krypande? ». O, tack så mycket för att jag nu vet att det finns FLYGANDE kackerlackor! Den kunskapen kan man bespara en insektsfobiker.

Bara tanken på att alla de där farorna lurar överallt gör ju att man inte riktigt kan slappna av och låta vardagen bli alldeles för vardagig. Men själv har jag inte sett så mycket farligt än så länge (och jag hoppas att det förblir så!) förutom på Sydney Wildlife Park. Som med rätta borde döpas om till Sydney skräckkabinett. Men en australiensisk biolog som jag känner går barfota hela tiden, sommar som vinter, och det tycker jag känns tryggt.