I helgen såg jag två silverfiskar hemma hos oss. Äckliga och silvriga kommer de släpandes fram på golvet med sina vidriga nyheter "det är skitsmutsigt hos er"...."and we love it". Vid sidan av spindlar är silverfiskar det som får mig att känna störst avsmak för naturen, det som får mig att längta efter kall, torr, grå betong. I vårt fuktiga, varma sydfranska klimat trivs däremot silverfiskarna utmärkt, och har man dessutom fullt upp med en ettåring och inte hinner dammsuga stup i kvarten är man sannerligen populär.Förfasad över min upptäckt ställde jag mig med knytnävarna på höfterna framför Jean-Yves (i ett tappert försök att se ut som Kajsa Kavat). När jag skulle förklara vad jag sett rådde dessvärre en viss språkförbistring och vi fick gå till internet för att reda ut det hela. Han tryckte upp en larvliknande figur stor som en hundvalp framför näsan på mig. Man såg horn, spindelliknande, håriga ben och varenda por på varensen. "Var det en sådan här du såg?". "Jag vet inte riktigt säkert" svarade jag, "jag tittade inte så NÄRA!". Efter en stund med wikipedia kom vi däremot fram till att det var just så där som en silverfisk såg ut på (ur)nära håll. Jag hade just börjat glömma vårt städproblem när Jean-Yves efter en stund glatt utropar "Men silverfiskar är ju jättebra!, de äter ju damm!". Jag förklarade att det var just därför det var så vidrigt att de bodde hos oss. Att det betydde att vi var smutsiga och äckliga och aldrig städade. Jean-Yves gav sig inte utan hävdade att silverfiskarna kommer att äta upp allt damm och sedan flytta till någon annan äckelfamilj. Det hela var i själva verket så bra att han nu har lanserat lösningen att totalt lämna vårt öde i käftarna på våra nya vänner silverfiskarna.
No comments:
Post a Comment