Barnteater på frammarch

Publicerad i Teatertidningen Nr 2-3, 2008

Just nu är intresset för barnteater stort i Europa. Det vet Marie Kraft som arbetar på svenska kulturhuset i Paris och Sandrine Grataloup från franska organisationen SACD (Société des Auteurs et Compositeurs Dramatiques). Tillsammans tog de initiativ till ett utbyte av barn- och ungdomsdramatik mellan Frankrike och Sverige för drygt ett år sedan. Idag har projektet partners i Tyskland, Storbritannien, Bulgarien och Italien. En förening, som går under namnet LABOO7, har bildats i år för att binda samman projektets alla trådar.

Vi träffas på festival i Pont à Mousson i östra Frankrike. Festivalen “Mousson d’été” (Mousson på sommaren) för nyskriven dramatik organiserar sedan fyra år tillbaka satellitfestivalen “Mousson d’hiver” (Mousson på vintern) som uteslutande presenterar nyskriven barn- och ungdomsdramatik. Dramatiker, regissörer, politiker och teaterarbetare samlas för att diskutera tillsammans. Barnteatern är på frammarch i Europa och man kan inte annat än att fråga sig: varför just nu?

“Det handlar om överlevnad”, säger Sandrine Grataloup. “Det handlar om politik”, säger Marie Kraft. Båda är de däremot överens om att allt har sin utgångspunkt i relationen till publiken.

“Institutionsteatern i Frankrike kan inte längre överleva utan att förnya sin publik”, säger Sandrine Grataloup. “Detta har gjort att man intresserar sig för barn- och ungdomsteatern på ett nytt sätt. Kulturpolitiska mål får en helt annan och ny innebörd”.

“Teatern blir politisk igen. Samhället har förändrats mycket de senaste åren, och när teatern återigen måste anstränga sig för att nå samhällets olika grupper hamnar oundvikligen barnteatern i fokus” menar Marie Kraft.”Allt har sin början där”.

“Men ingenting skulle hända om det inte hade börjat med konstnärernas engagemang”, påpekar hon vidare. “Det har i Sverige alltid funnits regissörer som värnat barnteatern och jämställt den med teatern för vuxenpublik, som till exempel Suzanne Osten och Eva Bergman. Båda dessa regissörer har växlat mellan produktion av teater för barn och vuxna, men de har varit ett undantag. Idag blir detta allt vanligare. Det finns många unga dramatiker i Sverige idag som skriver både för barn och för vuxna utan att det ifrågasätts.

En av de personer som fört utvecklingen framåt i Frankrike är dramatikern och regissören Joël Pommerat. År 2005 skrev och iscensatte han sin version av “Le petit chaperon rouge” (Den lilla rödluvan). I pjäsen, som blivit en jättesuccé, har han följt den klassiska berättelsen men genom små förändringar skapat en generationspjäs om en familj av idag. Relationen mellan flickan, som vill vara oberoende, mamman, som bara oroar sig men inte riktigt har tid, och mormodern, som är så “gammal och trött”, öppnar en enkel förståelse för hur ens bakgrund påverkar vem man är och varför man handlar som man gör. “Le petit chaperon rouge” har spelats på prestigefulla teaterfestivalen i Avignon och lyft barnteaterns anseende avsevärt. I Frankrike har det en stor betydelse att någon som Pommerat visar hur broar kan byggas mellan barn- och vuxenpublik.

“Le petit chaperon rouge” är en av pjäserna som valts ut för att översättas till svenska inom ramen för projektet och under hösten 2008 kommer Joël Pommerats föreställning som gästspel till Unga Klara. I anslutning till gästspelet anordnas seminarier om barn- och ungdomsteater med Joël Pommerat och Suzanne Osten. Läsningar av andra franska texter kommer också att äga rum.

LABOO7 har ambitionen att lägga grunden för ett europeiskt nätverk för barn- och ungdomsdramatik. Målet är att nyskriven dramatik för barn och ungdom ska uppmuntras och cirkulera i Europa, möten ska organiseras där utbyte av idéer och professionella erfarenheter stimuleras. Trots att partners i flera eruopeiska länder anslutit sig till LABOO7 är det fortfarande utbytet mellan Sverige och Frankrike som är kärnan i projektet.

I början av år 2007 bildades läskommittéer i Sverige och Frankrike. Kommittéerna har läst pjäser, tyckt till och valt ut. Det var en styrka i arbetet att flera av läskomittéernas deltagare har en fot i såväl den franska som den svenska kulturen, tycker både Marie och Sandrine.

“Det gäller att hitta de pjäser som representerar något annat än det publiken är van vid att se. Pjäsen måste öppna upp någonting nytt. Samtidigt måste det finnas tydliga träffpunkter där publiken kan känna igen sig”, förklarar Marie.

Träffpunkterna är ofta universella teman, men de kan också vara av mer samhällspolitisk art. Och på frågan om vad som just nu är den starkaste träffpunkten mellan svensk och fransk ungdomsteater, svarar Marie Kraft och Sandrine Grataloup i en mun: Invandring.

Jonas Hassen Khemiris pjäs “Invasion” översattes förra året till franska inom ramen för LABOO7 och har redan lästs på festivalen i Pont à Mousson vid två tillfällen. “Invasion” hyllades av kritikerna och chefen för festivalen i Pont à Mousson, Michel Didym, köpte rättigheterna för pjäsen i Frankrike. "Invasion" är nu uttagen att delta i ett stort teaterprojekt som organiseras inom ramen för det franska ordförandeskapet i EU. 27 pjäser ska presenteras i små iscensatta läsningar på olika festivaler och sedan ges ut i bokform. Michel Didym vill även själv iscensätta "Invasion" under 2009 i Frankrike.

Jonas Hassen Khmiris pjäs har alltså på kort tid uppmärksammats i Frankrike, något som inte är en självklarhet. För även om det finns gemensamma träffpunkter i tematiken är det inte alltid som det fungerar åt båda håll.

“Den svenska barnteatern är betydligt mer pedagogisk än den franska”, menar Sandrine. Jag har förstått att svensk barnteater, liksom den tyska, är starkt beroende av en historia. Om man behandlar ett problem så går man direkt på kärnan, medan man i Frankrike aldrig skulle skriva direkt om problement utan snarare ta avstånd från det och undvika att behandla det konkret.

“Men skrivprocessen i Frankrike skiljer sig också ifrån den svenska”, fortsätter Sandrine Grataloup. “I Sverige skriver många unga dramatiker direkt för teatrar genom beställningsuppdrag eller för att de är anställda på teatrarna. Detta system existerar inte i Frankrike. En dramatiker skriver alltid sin pjäs först och försöker sedan intressera teatrarna för den. Det är en stor trygghet att arbeta med beställningsuppdrag, men det ger en annan frihet i skaparprocessen att inte veta vem som ska ta hand om pjäsen sedan, den blir sin egen.”

Förra året presenterades utdrag ur ett par texter från projektet på Teaterbiennalen i Örebro.
“De franska projektdeltagarna kom till biennalen för att presentera LABOO7, berättar Sandrine. Vi anordnade läsningar med skådespelare från Unga Klara. Enbart genom dessa små iscensättningar kunde man se hur svensk och fransk teater drar åt olika håll. Under en läsning av pjäsen “Lousie/les ours” (Louise/Björnarna) av den franska dramatikern Karin Serres, slogs jag av att den svenska publiken skrattade så mycket. Detta var en reaktion som texten aldrig fått i Frankrike. Där anses texten upphöjd och poetisk.

Att förflytta en pjäs mellan två länder handlar alltså inte bara om att översätta ord utan om att översätta en hel kultur. Detta har man tagit fasta på i LABOO7 och lagt stor vikt vid själva översättningsprocessen. Det är Karin Serres som sedan projektets början framhållit vikten av att dramatikerna själva är deltagande i översättningen, däremot inte av sin egen pjäs utan av andra dramatikers texter. Själv arbetar hon i par med översättaren Marianne Ségol för att transponera Erik Uddenbergs pjäs “Brevet till NN” till franska, och på samma sätt översätter dramatikern Erik Uddenberg och Marie Kraft hennes pjäs “Louise/les ours” till svenska.

“Att arbeta i tandem, översättare och dramatiker, är ett slags forskningsarbete där översättaren får tillgång till dramatikerns universum, menar Sandrine Grataloup. Det är ett samarbete där varje ord vägs och diskuteras. Översättaren får en direkt retur från dramatikern och i dramatikerns fall blir arbetet ofta också närande för det egna skapandet.“

Karin Serres har också tagit initiativ till en slags stafettpjäs, ‘Ank, ang!”, som skickas mellan dramatiker i olika länder. Hon har själv skrivit första delen som översattes och sedan skickades till den tyske dramatikern Dirk Laucke. Han skrev sitt bidrag, som i sin tur översattes och skickades till Sverige. Den tredje delen är skriven av Erik Uddenberg.

“Jag har känslan av att svenska dramatiker törstar efter denna typ av “processande””, säger Marie Kraft.” Alla svenska dramatiker i projektet väntar nu på följetongen, och tycker att det är ett nytt och spännande sätt att arbeta på”.

Malin Axelsson kopplades till LABOO7 under en vistelse på svenska kulturhuset i Paris förra året. Hon har skrivit “Mitt liv som privatdetektiv" för en svensk och en fransk skådespelare. Pjäsen iscensattes av den franska regissören Elsa Royer. Under våren går föreställningen på turné med Riksteatern och kommer till hösten att spelas i Paris på Théâtre de l’Est Parisien.

Under hösten 2008 blir LABOO7 synligt runt omkring i Sverige. Förutom Joël Pommerats gästspel på Unga Klara kommer läsningar av franska pjäser och workshops för franska och svenska skådespelare att anordnas i samband med Riksteaterns Teaterdagar samt på Teater Scenario och Dramalabbet i Stockholm. Den franske regissören Marc Paquien ska regissera en av projektets franska pjäser på Folkteatern i Göteborg. Frankrike kommer i sin tur att få ta del av workshops kring Suzanne Osten och Anne-Sofie Bàrànys “Babydrama”, föreställningarna “Mitt liv som detektiv och Masthuggsteaterns “En helt vanlig diskbank” ska ut på turné och flera läsningar av svenska barn- och ungdomspjäser kommer att äga rum.