Min franska graviditet

Jag tittar på den lilla stickan om och om igen. Jodå, två blå streck lyser klart sida vid sida och jag är definitivt gravid. Jag dansar ut på gatan och känner mig bäst i världen. Det är bara det att jag inte befinner mig på en gata, utan på en ”rue” i södra Frankrike där jag är bosatt sedan bara ett år. Plötsligt stannar jag upp och tänker ”jaha, och vad gör jag nu då, vad är nästa steg? Och vad heter egentligen gravid på franska?”

Garvid heter ”enceinte” får jag snart veta, men det är ju så mycket annat man ska sätta sig in i när man blir gravid utomlands. För att stilla min första oro tänker jag på en bok jag nyligen läst där författarens mamma flyttade från Sverige i sjunde månaden och födde sitt barn i Paris på trettiotalet, samt på min egen svärmor som hoppade på båten till USA med en ettåring och en två månaders baby i bagaget i början av sextiotalet. Här är jag, över trettio år gammal, i början av 2000-talet, med Frankrikes prisade sjukvård att tillgå. Ändå är det oroväckande många som frågar om jag ändå inte ska återvända till Sverige för att föda. Och det är klart, sällan känner man nog ett större behov av sin mamma, sina tjejkompisar och redig svensk barnmorska som när man är gravid. Jag ska dock inte återvända för att föda, utan nu blir det andra rutiner som gäller, andra traditioner och framför allt ett helt annat medicinskt språk.

I Frankrike är det en gynekolog som följer kvinnan under hela graviditeten. En gång i månaden träffar man sin gynekolog med start direkt vid första misstanke om graviditet. Vid det första besöket görs ett vaginalt ultraljud för att verifiera graviditen. När jag gör denna undersökning efter fem veckor ser vi en liten böna och gynekologen låter oss lyssna på hjärtljudet. Efter att ha suttit och samtalat i medicinska termer på hastig franska och fått ett otal remisser på tester som ska göras är jag nu glad över detta högst universella språk, hjärtljud!

Efter detta första besök har jag mängder av blodprover som ska göras. I Frankrike älskar man allt som går att bevisa vetenskapligt och tar varje chans att göra undersökande tester. Ett av de första testerna jag gör, vid sidan blodgrupp och blodsjukdomar, är att kontrollera om jag är immun mot toxoplasmos. Alla gravida fransyskor genomgår en sådan test och utifrån resultater får man reda på om man kan äta blodiga biffar, smutsiga grönsaker och klappa katter eller inte. Jag tillhör, visar det sig senare, den lyckliga procent som är immun mot toxoplasmos vilket, förutom att bespara mig ett blodprov i månaden under resten av min graviditet, tillåter mig att fritt fortsätta äta steak tartar (råbiff), meddelar min gynekolog glatt.

Trots denna avundsvärda immunitet kan jag givetvis inte äta hur som helst. Jag har fått detaljerade listor skickade från mina väninnor i sverige där det finns namn på fiskar som fransmännen inte ens kan stava till. Tre månader in i min graviditet är vi bjudna på middag till ett par ur den äldre generationen. Middagsgästerna sitter och gratulerar graviditeten som bäst när en stor bit gåslever dimper ner på fatet framför mig. Alla hugger i och jag sitter förvirrad kvar med kniv och gaffel i hand. Till slut tar jag mod till mig och förklarar att den nog inte är så lämpligt för mig att äta gåslever just nu. Gästerna utbyter lite undrande blickar och låter mig förstå att jag är aningen överspänd. Jag klarar mig dock ur förrättssituationen och genom middagen. När varmrätten är utdukad slår en kvinna ut med armarna och utropar belåtet ”Nu kan du njuta! Här kommer osten, och kalcium är ju så bra för barnet”! Brickan med grogonzola, rochefort och andra ädla ostar seglar in på bordet. Liknande situationer och ett antal ”ett litet glas vin/champagne skadar aldrig” får jag ofta värja mig mot i Frankrike. Men tro nu inte att maten inte har betydelse under graviditeten här. Det är inget annat än en ren myt att fransyskorna är så nätta och smala av naturen! Ingen som spenderat mer än en månad i Frankrike har undgått vikten av att ”manger équilibré”, att äta balanserat, och aldrig är det så viktigt som under graviditeten. Tidigt meddelade min gynekolog strängt att han givetvis genast kommer att meddela mig om jag går upp för mycket i vikt, vilket har resulterat kallsvettning när jag stiger upp på vågen vid mina besök. Max ett kilo i månaden rekommenderas. För att undvika viktökning måste jag hålla mig borta från socker och äta max två frukter om dagen, eftersom (som jag nu har fått lära mig) alla frukter är små lömska sockerbärare. Jag får inte heller äta för mycket salt för då kan jag svullna upp som en vattenballong. Skulle det ändå gå åt pipan har jag fri tillgång till en dietist, eftersom detta ingår i den allmänna graviditetsförsäkringen. Under min franska graviditet möter jag ständiga mattips, rekommendationer om stödstrumpor samt att jag uppmanas att varje dag gnida hela kroppen i olivolja och citron. Citronen ska vara speciellt bra för mig som är blond, men citronsaften blir härsken i olivolja så den har jag skippat. Annars har jag givetvis nappat på allt i en fåfäng förhoppning om att blir lika snygg som fransyskorna.

Det faktum att jag, normallång svenska, är minst ett huvud längre än de flesta fransyskor fick mig att oroa mig för ”nacktestet”. I tredje graviditetsmånaden mäts nacken på alla franska foster för att bedöma risker för Downs syndrom. I veckor innan gick jag och oroade mig för att mitt barns nacke, som ju måste vara betydligt kraftigare än de franska barnens slanka fågelnackar, skulle visa på falska resultat. Väl uppflugen på min undersökningsbrits glömde jag dock alla farhågor när en ung kvinna à la Monica Berlucci stegade in i rummet med solglasögon och ”den lilla svarta” och började genomföra undersökningen. Innan jag visste ordet av hade hon med sval stämma meddelat mig att allt såg normalt ut. Detta test följdes dock av andra tester där min hormonbalans skulle avgöra andra risker för Downs syndrom, och avslutades i femte månaden då en specialist på ultraljud, gör en sista koll på riskerna. Inom loppet av de första fem månaderna har jag också druckit en halvliter glykos och tagit blodprov som ska undersöka riskerna för graviditetsdiabetes.

Redan tidigt under min franska graviditet har jag fått förfrågan om hur det går med babyrummet. Babyrummet är, som namnet avslöjar, det rum där de franska bäbisarna ska sova. Här tar man med bestämdhet avstånd från att tillåta barnen sova i föräldrarnas rum. Än mindre i föräldrarnas säng. Anledningen är att alla inblandade ska få så god sömn som möjligt. Barnet sover på bestämda tider i sin egen säng och alla avvikelser, framför allt de skandinaviska, ses som lätt hysteriska. När man inreder ett babyrum får man dock ha tungan rätt i munnen. Redan i tredje graviditetsmånaden börjar folk nämligen fråga om man känner till barnets kön. Om man inte medvetet har avböjt att få reda på könet meddelar gynekologen detta rutinmässigt och då börjar en period av lögner och undhållande av information för den som fortfarande inte vill meddela omvärden. Vänner kliver idag in i vårt ”babyrum” och letar efter små könsmarkörer i den skandinaviskt vita inredningen. Hade jag vetat omvärldens intresse för kön hade jag nog avböjt att få veta, men så blir man ju också alldeles förvirrad över allt man måste ta ställning till. Ska jag gå på yoga eller simning? Ska jag följa en teoretisk eller en praktisk forlossningsförberedelse? Vilken klinik ska jag föda på? Ska jag amma eller inte....? Jo, för det får man också lov att välja, vilket väl skulle få svenska barnmorskor att sätta i halsen. Min franska barnmorska har dock erkänt att hon är lite avundsjuk på sina svenska kollegor som har möjlighet att följa kvinnan genom hela graviditeten, förbereda henne och mannen i större föräldrargrupper samt att genomföra förlossningen. För, som hon ofta säger till gynekologerna: ”Ni ska ju bota sjukdomar och en gravid kvinna är inte sjuk. Graviditet är det mest naturliga i världen!”. Jojo.