Bara några kilometer från himlen bor jag i en lägenhet högt uppe på Montmartre. Lägenheten är minimal och spartansk, vilket kommer att innebara en stor fördel av när jag återvander hem. Den kommer att få min egen minimala lägenhet att kännas som en paradvåning! På kvallarna trängs jag med turister (observera att jag inte räknar mig till denna grupp) bland gatukonstnarer, souvenirer och creperier, samt parerar vigt mellan franska flanörer och uteserveringar. Jo, man kan faktiskt fortfarande sitta ute på kvallarna! Sverige fullkomligt kräktes ut mig ur landet och kastade vind och vatten efter mig, men Paris tog emot med värme! Min vana trogen har detta ställt till klädproblem… Jag har inga bra ”sommar-i-Paris-klader”. De kläder jag har med mig passar inte riktigt för ”Paris-Anna-Karin”, som jag tror är lite mer ”svart-linne-och-tvara-snitt-typen”. Jag skulle lätt kunna hänge mig år vettlos shopping for att åtgarda problemet, men tanken på att mina pengar ska räcka i fyra veckor får även mina mest aktiva köpdjävlar att hålla sig lugna!
Dagen efter att jag anlänt till Paris gick jag till Sorbonne for att registrera mig. Kvinnan som jag skulle betala till tittade trött på mig och bad om mitt pass. Hoppsan, jag hade inget pass med mig. ”Désolée Mademoiselle, du far gå hem och komma tillbaka med passet i eftermiddag”. Något som jag faktiskt gillar med fransmännen är att de kan vara så underbart omedgörliga. Men det är kanske för att jag kan vara värre själv… ”Désolée Madame, men har är mitt korkort, take it or leave it, jag tänker inte aka hem och hämta mitt pass för det kommer att ta halva dagen! Man är val inte med i EU för ingenting!” Underligt nog gick det alldeles utmarkt, men när jag sedan skulle få mitt studentkort kom jag inte undan längre. Jag behövde foton! Jag rusade till metro Luxemburg, och kände mig precis som ”Amelie på Montmartre” när jag kastade mig in i fotoautomaten och tog ett par hastiga bilder, och rusade tillbaka. Slutligen kunde jag få mitt studentkort och jag var inskriven på Sorbonne!
Ett par timmar och en skräckupplevelse - då jag på lunchen bevittnat en råtta i en toalett - senare, satt jag i en skolsal någonstans i Montparnasse för att ta ett test som skulle avgöra nivån på mina franskakunskaper. Glatt leende tog jag emot testet, men insag ganska snart hur länge sedan det var jag senast studerade detta ljuvliga språk… Efteråt var jag som en slagen hjälte och hoppades innerligt att jag i alla fall inte skulle bli placerad i nybörjargruppen. Det skulle vara ett hårt slag mot ”min intigritet och storslagenhet”… (Eftersom jag befinner mig i Paris tyckte jag att det passade bra med en djupläsning av Strindbergs ”Inferno” som jag nu fyller mina lediga stunder med. I Johan Cullbergs analys av Strindbergs inferno-kris skriver han att Strindberg var tvungen att be om pengar av sina vänner och mecenater för att klara sin absintdrypande tillvaro i Paris. Detta tiggande, skriver Cullberg, måste ha inneburit en bitter erfarenhet med tanke pa Strindbergs ”behov av intigritet och storslagenhet”. Oj, precis som jag, tankte jag – hemlig och egotrippad!)
Jag blev inte placerad i nybörjargruppen. Jag är nu glad deltagare i grupp D1, och vilken nivå det är fortäljer inte historien, och det är nog bäst så - men vi är i alla fall inte totala nybörjare. Innan min forsta lektion som ägde rum tidigare i dag har jag dock med friskt mod praktiserat språket alldeles på egen hand. Jag har bl a i bokhandeln frågande påstatt att ”jag hittar boken XX?”. Till slut förstod de goda fransmannen att jag inte ”hittar” utan ”letar efter” boken, och hjälpte mig då tillrätta. Men det är bara att svälja sin språkliga stolthet, gömma sin lilla ordpolis och sjunga ut. Mer övertygad och motiverad an någonsin att lära mig språket blev jag när jag upptäckte översättningen för ”under bar himmel”. Klart att man maste kunna tala ett språk där ”under bar himmel” heter ”à la belle étoile” – vid den vackra stjarnan! Jag tycker att vi borde byta till ”underbar himmel”.
Jag har promenerat omkring mycket i staden, for att hitta rätta Paris-kanslan. Jag har upptäckt att fransmännen fungerar sa simpelt sa att en blondin med utsläppt har är snygg, medan en med uppsatt hår inte är uppseendeväckande överhuvudtaget. Hur jag väljer att ha mitt hår får ni gissa själva! Jag har efter mycket sniffande i affarer lyckats lokalisera en underbar duschcreme som doftar vanilj och som jag blev kär i förra gången jag var i Paris. Så nu duschar jag två gånger per dag och går runt på Montmartre och luktar glasspinne! Ja, så mycket närmre himlen än sa kan man nog inte komma i detta livet!
Anna-Karin på Montmartre
No comments:
Post a Comment