Jag har blivit en skolflicka igen. Det är ganska lustigt när jag pratar med Camilla, min kurskamrat från universitetet i Stockholm i vars lägenhet jag nu huserar, och vi jämfor vara olika utbildningsinstanser. Camilla går på Paris 8, ett superintellektuellt universitet och tar för närvarande en kurs om den teoretiskt abstrakta filosofen Deleuse och hans perspektiv på dans och rörelse. Jag går på Paris 1 – Sorbonne – på kursen Langue et Civilisation Francais, niva D1. Har har man tagit en handfull själar fran världens alla hörn och kastat in dem i ett och samma klassrum. Där låter man dem ivrigt prata franska sa att Deleuse-entusiasterna på Paris 8 skulle rodna om de hörde på! Första dagen satt jag helt stum av chocken av att gå i skolan. (Jag var forvisso jattestolt när jag gick i väg på morgonen till uppropet i Amphitéâtre Rousseau pa Sorbonne, något som jag förevigade själv med min pocketkamera på samma satt som pappa förevigade min första skoldag när jag var 7 år.) Vi är ca 15 stycken och ända lyckades klassen kannas som en grupp på ca 40. (Sådana människor skulle vi behöva på vissa föreställningar på Stadsteatern!). Folk pratade, vred och vande sig, gaspade, tuggade tuggummi och flera telefoner ringde under de dryga tva timmar vi var hänvisade till skolbankarna. Nu har den ystra stämningen lagt sig en aning, men nu råder i stallet fullständig anarki. Kan man svaret sa skriker man. Högt och snabbt. Och det innebar att den kuweitiska, medelalders kvinnan Safja alltid får svara eftersom hon fullstandigt dominerar denna anarki. Själv kör jag den något mer tillbakadragna taktiken, men det beror inte på att jag inte kan skrika högt utan att jag hoppas på det fenomen som drabbar barn under deras inlärning av främmande språk – först sager de ingenting och sedan en dag börjar de plötsligt prata helt flytande!
Min klass består av en spretig samling karaktarer. Där finns alltifrån de tuggummituggande tonåriga mexikanskorna, till den raffinerade brasilianskan Alba Lucia, som är Procecuteur de la Republique, och som entusiastiskt och mycket, mycket snabbt talar med mig om det svenska valfärdssystemet. Och japaner, japaner, japaner! Jag har hittat min egen lilla grupp med favoriter som jag umgås med även efter våra klasser –En kinesisk kille som studerar pa Oxford, en advokat från Dominikanska Republiken, som jobbar pa UNICEF. En student fran Venezuela. Och en från Mexiko. Men mest umgås jag med Heidi, en tysk tjej som jobbar med teaterproduktion! Henne gjorde jag mig snabbt vän med. Man vet vad man har men man vet inte vad man får! Nar vi alla först lärde känna varandra och gick ut och fikade konfronterade vi ett stort problem. Vilket språk skulle vi tala…? Å ena sidan är vi ju alla i Paris for att lära oss franska och vill gärna praktisera vara nyförvärvade kunskaper. Å andra sidan skulle allas personligheter framstå som synnerligen platta och ointressanta om vi bara fick uttrycka oss på franska. Vi kom överens om att lära känna varandra på engelska – för att överhuvustaget stå ut med varandra. Denna vår andra vecka i skolan har jag dock enväldigt bestämt att alla nu har glömt bort engelska språket och att vi nu bara får konversera på franska. Det är jatteroligt och vi är nog också mycket underhallande för alla som passerar oss och får ta del av våra nybakade fraser…
Dagarna flyger iväg och jag försöker därför, för att utnyttja tiden väl, även använda nätterna till att noggrant studera ”Langue et Civilisation Franciases”. På mina nattliga exkursioner har jag t ex fått lära mig att det går alldeles utmärkt att dricka mängder av sangria även i Paris, att pianobar kan betyda elpiano med tillhörande spanjor och man i Quartier Latin gärna dansar på borden i genuina vinbarer tills svetten fullstandigt dryper.
Jag har också fått mindre uppiggande erfarenheter när jag under en mycket sen exkursion råkade promenera ensam mellan Pigalle och Blanche – alldeles i närheten av Moulin Rouge och dess promiskuösa omgivningar. Jag befann mig plötsligt i ett äckligt stinkande träsk, där mänskligt värde utnyttjas och exploateras. Det var en värld som förnedrar och misshandlar, och som är långt ifran det Montmartre som jag upplever på dagtid. Tyvärr ser jag ”mina” kvarter i ett annat ljus efter den erfarenheten.
I Paris har jag fatt tid att titta lite närmre på det horoskop jag fick lagt som en 30-års present. Det är en mycket trevlig sysselsattning! Varje sida slickar mitt ego som en kelsjuk katthona. Sant eller inte? Spelar ingen roll – jag spinner! Vad sags om följande: ”Du är förmodligen förutbestamd att ha framgång, och kan uppbjuda anmarkningsvart inflytande genom kraften hos dina åsikter eller din goda bedömningsförmaga.”
Jag har nu konverterat fran protestantism till astrologi.
No comments:
Post a Comment