När jag i tre veckor har gått omkring i mina kvarter och känt mig som Amelie på Montmartre har jag givetvis undrat var caféet ligger där Amelie jobbar. Denna min sista vecka i Paris har jag upptäckt att jag bor granne med det caféet. Alltid ska man komma pa de bra saker sista veckan! Jag har till exempel ocksa lärt mig några franska efternamn, vilket tidigare hade varit en värdefull kunskap i skolan. Bristen på franska efternamn har nämligen inneburit att alla personer i mina uppsatser fått heta Couture. Har vill jag förtydliga att alla personer är uppdiktade, och eventuella likheter med verkligheten är rena tillfalligheter… Lögn! Människorna i mina uppsatser får alltid personligheter efter människor jag känner – för att göra det hela lite roligare. En gång bemannade jag till exempel ett fiktivt museum med hela min släkt för en uppsats i museologi. Har i Paris har jag också skrivit en mindre uppsats om att Angela, en av huvudpersonerna i min franska lärobok, borde lämna sin pojkvän Francois eftersom han är en sådan obehaglig mansgris. Lustigt nog följde hon mitt råd, dumpade honom kallt i Jardin du Luxembourg och stack till Martinique!
Som jag tidigare namnt har jag upplevt nagra ordentliga skol-deja-vu’er har, samt konstaterat att jag trots min ålder knappt har lämnat skolflickstadiet. Vi hade t ex ett prov i grammatik och jag var nervös som sjutton, och fick den där obehagliga ”herregud-jag-har-inte-pluggat-tillräckligt-ångesten”. Jag satt kvar hela tiden, trots att jag inte hade mycket att tillägga efter en timme. Precis som när jag var en liten flicka! Men senare kom dock den härliga bekräftelsen på att jag inte längre är en liten flicka – jag och Heidi stack till Rue de Rivoli och tröstshoppade som tokar. På kreditkort!
Jag älskar Paris och kommer att sakna allting här, med ett par undantag. Jag kommer inte sakna all hundskit på gatorna. Jag kommer inte sakna alla porrman på Boulevard de Clichy. Jag kommer inte att sakna de dyra tvättomaterna, och jag kommer inte heller att sakna klorsmaken i kranvattnet. Men allt annat kommer jag att sakna – Metron, Jardin du Luxembourg, barerna, Seine, människorna, Pont Neuf i skymningen, lukterna, Sacre Coeur om natten, Montparnasse, mina klasskamrater, caféerna, Marais, kyrkogårdarna, Vinbarerna, de uselt parkerade bilarna, turisterna, restaurangerna, marknaderna. Men jag har redan bokat en ny resa hit, sa jag behöver inte sakna så länge…!
Ett par problem kvarstår dock innan jag återvander till Sverige. Jag måste försöka komma på var det var jag jobbade med och hur jag hittar vägen till jobbet! Fast å andra sidan kanske det är bra att jag inte kommer ihag vad jag gör i Stockholm – för då kanske jag inte hade shoppat sa friskt på kredit…
Monday, 22 September 2003
Sunday, 7 September 2003
Anteckningar i marginalen
Jag har blivit en skolflicka igen. Det är ganska lustigt när jag pratar med Camilla, min kurskamrat från universitetet i Stockholm i vars lägenhet jag nu huserar, och vi jämfor vara olika utbildningsinstanser. Camilla går på Paris 8, ett superintellektuellt universitet och tar för närvarande en kurs om den teoretiskt abstrakta filosofen Deleuse och hans perspektiv på dans och rörelse. Jag går på Paris 1 – Sorbonne – på kursen Langue et Civilisation Francais, niva D1. Har har man tagit en handfull själar fran världens alla hörn och kastat in dem i ett och samma klassrum. Där låter man dem ivrigt prata franska sa att Deleuse-entusiasterna på Paris 8 skulle rodna om de hörde på! Första dagen satt jag helt stum av chocken av att gå i skolan. (Jag var forvisso jattestolt när jag gick i väg på morgonen till uppropet i Amphitéâtre Rousseau pa Sorbonne, något som jag förevigade själv med min pocketkamera på samma satt som pappa förevigade min första skoldag när jag var 7 år.) Vi är ca 15 stycken och ända lyckades klassen kannas som en grupp på ca 40. (Sådana människor skulle vi behöva på vissa föreställningar på Stadsteatern!). Folk pratade, vred och vande sig, gaspade, tuggade tuggummi och flera telefoner ringde under de dryga tva timmar vi var hänvisade till skolbankarna. Nu har den ystra stämningen lagt sig en aning, men nu råder i stallet fullständig anarki. Kan man svaret sa skriker man. Högt och snabbt. Och det innebar att den kuweitiska, medelalders kvinnan Safja alltid får svara eftersom hon fullstandigt dominerar denna anarki. Själv kör jag den något mer tillbakadragna taktiken, men det beror inte på att jag inte kan skrika högt utan att jag hoppas på det fenomen som drabbar barn under deras inlärning av främmande språk – först sager de ingenting och sedan en dag börjar de plötsligt prata helt flytande!
Min klass består av en spretig samling karaktarer. Där finns alltifrån de tuggummituggande tonåriga mexikanskorna, till den raffinerade brasilianskan Alba Lucia, som är Procecuteur de la Republique, och som entusiastiskt och mycket, mycket snabbt talar med mig om det svenska valfärdssystemet. Och japaner, japaner, japaner! Jag har hittat min egen lilla grupp med favoriter som jag umgås med även efter våra klasser –En kinesisk kille som studerar pa Oxford, en advokat från Dominikanska Republiken, som jobbar pa UNICEF. En student fran Venezuela. Och en från Mexiko. Men mest umgås jag med Heidi, en tysk tjej som jobbar med teaterproduktion! Henne gjorde jag mig snabbt vän med. Man vet vad man har men man vet inte vad man får! Nar vi alla först lärde känna varandra och gick ut och fikade konfronterade vi ett stort problem. Vilket språk skulle vi tala…? Å ena sidan är vi ju alla i Paris for att lära oss franska och vill gärna praktisera vara nyförvärvade kunskaper. Å andra sidan skulle allas personligheter framstå som synnerligen platta och ointressanta om vi bara fick uttrycka oss på franska. Vi kom överens om att lära känna varandra på engelska – för att överhuvustaget stå ut med varandra. Denna vår andra vecka i skolan har jag dock enväldigt bestämt att alla nu har glömt bort engelska språket och att vi nu bara får konversera på franska. Det är jatteroligt och vi är nog också mycket underhallande för alla som passerar oss och får ta del av våra nybakade fraser…
Dagarna flyger iväg och jag försöker därför, för att utnyttja tiden väl, även använda nätterna till att noggrant studera ”Langue et Civilisation Franciases”. På mina nattliga exkursioner har jag t ex fått lära mig att det går alldeles utmärkt att dricka mängder av sangria även i Paris, att pianobar kan betyda elpiano med tillhörande spanjor och man i Quartier Latin gärna dansar på borden i genuina vinbarer tills svetten fullstandigt dryper.
Jag har också fått mindre uppiggande erfarenheter när jag under en mycket sen exkursion råkade promenera ensam mellan Pigalle och Blanche – alldeles i närheten av Moulin Rouge och dess promiskuösa omgivningar. Jag befann mig plötsligt i ett äckligt stinkande träsk, där mänskligt värde utnyttjas och exploateras. Det var en värld som förnedrar och misshandlar, och som är långt ifran det Montmartre som jag upplever på dagtid. Tyvärr ser jag ”mina” kvarter i ett annat ljus efter den erfarenheten.
I Paris har jag fatt tid att titta lite närmre på det horoskop jag fick lagt som en 30-års present. Det är en mycket trevlig sysselsattning! Varje sida slickar mitt ego som en kelsjuk katthona. Sant eller inte? Spelar ingen roll – jag spinner! Vad sags om följande: ”Du är förmodligen förutbestamd att ha framgång, och kan uppbjuda anmarkningsvart inflytande genom kraften hos dina åsikter eller din goda bedömningsförmaga.”
Jag har nu konverterat fran protestantism till astrologi.
Min klass består av en spretig samling karaktarer. Där finns alltifrån de tuggummituggande tonåriga mexikanskorna, till den raffinerade brasilianskan Alba Lucia, som är Procecuteur de la Republique, och som entusiastiskt och mycket, mycket snabbt talar med mig om det svenska valfärdssystemet. Och japaner, japaner, japaner! Jag har hittat min egen lilla grupp med favoriter som jag umgås med även efter våra klasser –En kinesisk kille som studerar pa Oxford, en advokat från Dominikanska Republiken, som jobbar pa UNICEF. En student fran Venezuela. Och en från Mexiko. Men mest umgås jag med Heidi, en tysk tjej som jobbar med teaterproduktion! Henne gjorde jag mig snabbt vän med. Man vet vad man har men man vet inte vad man får! Nar vi alla först lärde känna varandra och gick ut och fikade konfronterade vi ett stort problem. Vilket språk skulle vi tala…? Å ena sidan är vi ju alla i Paris for att lära oss franska och vill gärna praktisera vara nyförvärvade kunskaper. Å andra sidan skulle allas personligheter framstå som synnerligen platta och ointressanta om vi bara fick uttrycka oss på franska. Vi kom överens om att lära känna varandra på engelska – för att överhuvustaget stå ut med varandra. Denna vår andra vecka i skolan har jag dock enväldigt bestämt att alla nu har glömt bort engelska språket och att vi nu bara får konversera på franska. Det är jatteroligt och vi är nog också mycket underhallande för alla som passerar oss och får ta del av våra nybakade fraser…
Dagarna flyger iväg och jag försöker därför, för att utnyttja tiden väl, även använda nätterna till att noggrant studera ”Langue et Civilisation Franciases”. På mina nattliga exkursioner har jag t ex fått lära mig att det går alldeles utmärkt att dricka mängder av sangria även i Paris, att pianobar kan betyda elpiano med tillhörande spanjor och man i Quartier Latin gärna dansar på borden i genuina vinbarer tills svetten fullstandigt dryper.
Jag har också fått mindre uppiggande erfarenheter när jag under en mycket sen exkursion råkade promenera ensam mellan Pigalle och Blanche – alldeles i närheten av Moulin Rouge och dess promiskuösa omgivningar. Jag befann mig plötsligt i ett äckligt stinkande träsk, där mänskligt värde utnyttjas och exploateras. Det var en värld som förnedrar och misshandlar, och som är långt ifran det Montmartre som jag upplever på dagtid. Tyvärr ser jag ”mina” kvarter i ett annat ljus efter den erfarenheten.
I Paris har jag fatt tid att titta lite närmre på det horoskop jag fick lagt som en 30-års present. Det är en mycket trevlig sysselsattning! Varje sida slickar mitt ego som en kelsjuk katthona. Sant eller inte? Spelar ingen roll – jag spinner! Vad sags om följande: ”Du är förmodligen förutbestamd att ha framgång, och kan uppbjuda anmarkningsvart inflytande genom kraften hos dina åsikter eller din goda bedömningsförmaga.”
Jag har nu konverterat fran protestantism till astrologi.
Monday, 1 September 2003
Rapport från himlen
Bara några kilometer från himlen bor jag i en lägenhet högt uppe på Montmartre. Lägenheten är minimal och spartansk, vilket kommer att innebara en stor fördel av när jag återvander hem. Den kommer att få min egen minimala lägenhet att kännas som en paradvåning! På kvallarna trängs jag med turister (observera att jag inte räknar mig till denna grupp) bland gatukonstnarer, souvenirer och creperier, samt parerar vigt mellan franska flanörer och uteserveringar. Jo, man kan faktiskt fortfarande sitta ute på kvallarna! Sverige fullkomligt kräktes ut mig ur landet och kastade vind och vatten efter mig, men Paris tog emot med värme! Min vana trogen har detta ställt till klädproblem… Jag har inga bra ”sommar-i-Paris-klader”. De kläder jag har med mig passar inte riktigt för ”Paris-Anna-Karin”, som jag tror är lite mer ”svart-linne-och-tvara-snitt-typen”. Jag skulle lätt kunna hänge mig år vettlos shopping for att åtgarda problemet, men tanken på att mina pengar ska räcka i fyra veckor får även mina mest aktiva köpdjävlar att hålla sig lugna!
Dagen efter att jag anlänt till Paris gick jag till Sorbonne for att registrera mig. Kvinnan som jag skulle betala till tittade trött på mig och bad om mitt pass. Hoppsan, jag hade inget pass med mig. ”Désolée Mademoiselle, du far gå hem och komma tillbaka med passet i eftermiddag”. Något som jag faktiskt gillar med fransmännen är att de kan vara så underbart omedgörliga. Men det är kanske för att jag kan vara värre själv… ”Désolée Madame, men har är mitt korkort, take it or leave it, jag tänker inte aka hem och hämta mitt pass för det kommer att ta halva dagen! Man är val inte med i EU för ingenting!” Underligt nog gick det alldeles utmarkt, men när jag sedan skulle få mitt studentkort kom jag inte undan längre. Jag behövde foton! Jag rusade till metro Luxemburg, och kände mig precis som ”Amelie på Montmartre” när jag kastade mig in i fotoautomaten och tog ett par hastiga bilder, och rusade tillbaka. Slutligen kunde jag få mitt studentkort och jag var inskriven på Sorbonne!
Ett par timmar och en skräckupplevelse - då jag på lunchen bevittnat en råtta i en toalett - senare, satt jag i en skolsal någonstans i Montparnasse för att ta ett test som skulle avgöra nivån på mina franskakunskaper. Glatt leende tog jag emot testet, men insag ganska snart hur länge sedan det var jag senast studerade detta ljuvliga språk… Efteråt var jag som en slagen hjälte och hoppades innerligt att jag i alla fall inte skulle bli placerad i nybörjargruppen. Det skulle vara ett hårt slag mot ”min intigritet och storslagenhet”… (Eftersom jag befinner mig i Paris tyckte jag att det passade bra med en djupläsning av Strindbergs ”Inferno” som jag nu fyller mina lediga stunder med. I Johan Cullbergs analys av Strindbergs inferno-kris skriver han att Strindberg var tvungen att be om pengar av sina vänner och mecenater för att klara sin absintdrypande tillvaro i Paris. Detta tiggande, skriver Cullberg, måste ha inneburit en bitter erfarenhet med tanke pa Strindbergs ”behov av intigritet och storslagenhet”. Oj, precis som jag, tankte jag – hemlig och egotrippad!)
Jag blev inte placerad i nybörjargruppen. Jag är nu glad deltagare i grupp D1, och vilken nivå det är fortäljer inte historien, och det är nog bäst så - men vi är i alla fall inte totala nybörjare. Innan min forsta lektion som ägde rum tidigare i dag har jag dock med friskt mod praktiserat språket alldeles på egen hand. Jag har bl a i bokhandeln frågande påstatt att ”jag hittar boken XX?”. Till slut förstod de goda fransmannen att jag inte ”hittar” utan ”letar efter” boken, och hjälpte mig då tillrätta. Men det är bara att svälja sin språkliga stolthet, gömma sin lilla ordpolis och sjunga ut. Mer övertygad och motiverad an någonsin att lära mig språket blev jag när jag upptäckte översättningen för ”under bar himmel”. Klart att man maste kunna tala ett språk där ”under bar himmel” heter ”à la belle étoile” – vid den vackra stjarnan! Jag tycker att vi borde byta till ”underbar himmel”.
Jag har promenerat omkring mycket i staden, for att hitta rätta Paris-kanslan. Jag har upptäckt att fransmännen fungerar sa simpelt sa att en blondin med utsläppt har är snygg, medan en med uppsatt hår inte är uppseendeväckande överhuvudtaget. Hur jag väljer att ha mitt hår får ni gissa själva! Jag har efter mycket sniffande i affarer lyckats lokalisera en underbar duschcreme som doftar vanilj och som jag blev kär i förra gången jag var i Paris. Så nu duschar jag två gånger per dag och går runt på Montmartre och luktar glasspinne! Ja, så mycket närmre himlen än sa kan man nog inte komma i detta livet!
Anna-Karin på Montmartre
Dagen efter att jag anlänt till Paris gick jag till Sorbonne for att registrera mig. Kvinnan som jag skulle betala till tittade trött på mig och bad om mitt pass. Hoppsan, jag hade inget pass med mig. ”Désolée Mademoiselle, du far gå hem och komma tillbaka med passet i eftermiddag”. Något som jag faktiskt gillar med fransmännen är att de kan vara så underbart omedgörliga. Men det är kanske för att jag kan vara värre själv… ”Désolée Madame, men har är mitt korkort, take it or leave it, jag tänker inte aka hem och hämta mitt pass för det kommer att ta halva dagen! Man är val inte med i EU för ingenting!” Underligt nog gick det alldeles utmarkt, men när jag sedan skulle få mitt studentkort kom jag inte undan längre. Jag behövde foton! Jag rusade till metro Luxemburg, och kände mig precis som ”Amelie på Montmartre” när jag kastade mig in i fotoautomaten och tog ett par hastiga bilder, och rusade tillbaka. Slutligen kunde jag få mitt studentkort och jag var inskriven på Sorbonne!
Ett par timmar och en skräckupplevelse - då jag på lunchen bevittnat en råtta i en toalett - senare, satt jag i en skolsal någonstans i Montparnasse för att ta ett test som skulle avgöra nivån på mina franskakunskaper. Glatt leende tog jag emot testet, men insag ganska snart hur länge sedan det var jag senast studerade detta ljuvliga språk… Efteråt var jag som en slagen hjälte och hoppades innerligt att jag i alla fall inte skulle bli placerad i nybörjargruppen. Det skulle vara ett hårt slag mot ”min intigritet och storslagenhet”… (Eftersom jag befinner mig i Paris tyckte jag att det passade bra med en djupläsning av Strindbergs ”Inferno” som jag nu fyller mina lediga stunder med. I Johan Cullbergs analys av Strindbergs inferno-kris skriver han att Strindberg var tvungen att be om pengar av sina vänner och mecenater för att klara sin absintdrypande tillvaro i Paris. Detta tiggande, skriver Cullberg, måste ha inneburit en bitter erfarenhet med tanke pa Strindbergs ”behov av intigritet och storslagenhet”. Oj, precis som jag, tankte jag – hemlig och egotrippad!)
Jag blev inte placerad i nybörjargruppen. Jag är nu glad deltagare i grupp D1, och vilken nivå det är fortäljer inte historien, och det är nog bäst så - men vi är i alla fall inte totala nybörjare. Innan min forsta lektion som ägde rum tidigare i dag har jag dock med friskt mod praktiserat språket alldeles på egen hand. Jag har bl a i bokhandeln frågande påstatt att ”jag hittar boken XX?”. Till slut förstod de goda fransmannen att jag inte ”hittar” utan ”letar efter” boken, och hjälpte mig då tillrätta. Men det är bara att svälja sin språkliga stolthet, gömma sin lilla ordpolis och sjunga ut. Mer övertygad och motiverad an någonsin att lära mig språket blev jag när jag upptäckte översättningen för ”under bar himmel”. Klart att man maste kunna tala ett språk där ”under bar himmel” heter ”à la belle étoile” – vid den vackra stjarnan! Jag tycker att vi borde byta till ”underbar himmel”.
Jag har promenerat omkring mycket i staden, for att hitta rätta Paris-kanslan. Jag har upptäckt att fransmännen fungerar sa simpelt sa att en blondin med utsläppt har är snygg, medan en med uppsatt hår inte är uppseendeväckande överhuvudtaget. Hur jag väljer att ha mitt hår får ni gissa själva! Jag har efter mycket sniffande i affarer lyckats lokalisera en underbar duschcreme som doftar vanilj och som jag blev kär i förra gången jag var i Paris. Så nu duschar jag två gånger per dag och går runt på Montmartre och luktar glasspinne! Ja, så mycket närmre himlen än sa kan man nog inte komma i detta livet!
Anna-Karin på Montmartre
Subscribe to:
Posts (Atom)