Trots att det var svårt att föreställa sig så blev det faktiskt vardag i Sydney också. Den första förälskelsen har lagt sig och vi börjar hitta våra rutiner. Som alltid känns rutiner lite enformigt och lite lagom. Dessutom är det just nu ganska kallt eftersom det är vinter. Som tur var hade inte vardagen infunnit sig än när jag fick Hector i mars. Då kändes det fortfarande spännande att åka in till sjukhuset på morgonen och bli igångsatt, lite roligt att ligga där med värkar och balansera på en stor boll och lite märkligt, men dock nytt, att få signera papper innan de sätter in epidural (“Anna-Karin, nu ska vi upplysa dig om vad som kan hända i värsta fall…” Who cares just då, liksom …). Allt gick dock bra och vi är nu en familj med tre olika nationaliteter : en svenska, tva fransoser och en australiensare. Det känns ju modernt i dessa tider av multikulturalism.
Den australiensiska vardagen blir dock inte såååå trakig. Den kan nog lättast beskrivas som ganska vild. Man måste vara på sin vakt hela tiden. I alla fall om man ska tro australiensarna själva. Jo, för knappt hinner man stiga av planet förrän skräckhistorierna börjar dugga omkring en. Under tiden vi har varit här har ett ovanligt stort antal personer blivit attackerade av hajar. Ben och armar har rykt lite här och var, och en liten flicka har blivit uppäten av en krokodil (men det var inte i New South Welsh). När man pratar om det där med australiensarna själva ler de bara och sager “jaja, men hajarna jagar bara i gryning och skymning.” Men om detta är så säkert kan man ju undra hur surfare självmant kan ge sig ut på sina brädor och bli uppätna (för att de ser ut som mumsiga skoldpaddor underifrån) i gryning och skymning. “Humm, det börjar skymma. Om jag skulle ta mig en liten surftur”.
Det inte speciellt vanligt att australiensarna minimiserar naturens faror, utan snarare tvärtom. Efter ett par månader i Sydney, när vi ännu inte hade bil och jag var gravid till sprickningsgränsen, kom Woolworths och levererade mat till oss en dag. En glad liten man hoppade ur bilen. G’day. Han lämnade av matkassarna och frågade var jag kom ifrån. När jag berättade att jag kom fran Sverige lyste det i hans ögon och han sa att han hade hört att Sverige var ett fantastiskt land. Ett fantastiskt land med ett fantastiskt välfärdssystem. Jo, sa jag, Sverige är på många sätt fantastiskt, men ni har det ju så bra här i Australien också. Jag prisade den vackra naturen, de trevliga männskorna men han skakade bistert på huvudet och sa « jo, men det är farligt vet du. Ojojoj, det är verkligen farligt här». Och så borjade han berätta att man kallar Australien « Skincancer land, ojojoj solen är så farlig. Du måste skydda den där (han nickade mot Marie-Fleur) och den där också (han nickade mot min mage) ». «Och så du får aldrig låta henne gå barfota » fortsatte han. « Jag bor här i närheten och härom veckan hitade jag en Big black, den farligaste spindeln i världen. Jag trodde att den var död för den bara låg där så jag plockade upp den och la den i en burk, men dagen därpå såg jag att den levde. Jag körde den till zoo, för där tar de hand om spindlarna och gör motgift ». Jag stod där mitt bland matkassarna och svalde nervöst, och han fortsatte “för att inte tala om ormarna. Ojojoj, det finns alla tänkbara farliga ormar här i Sydney området, ni måste vara väldigt försiktiga. Jo, och så är det ju hajarna, men egenligen är ju de ingenting mot the jellyfishes, de jättejättefarliga maneterna. De är vanliga vid alla strander, och de bara smetar in en med sina långa farliga trådar, ojojoj och då är det kort.” Vid det här laget hade jag lyckats fösa honom framför mig till dörren, tackade snabbt för varorna och puttade ut honom.
Australiensarna ÄLSKAR att skrämma upp stackars Europeer. Det kom ett mail till Jean-Yves och en annan nyanländ kollega fran en australiensisk kollega med bilder på en pythonorm som han hittat i trädgården, med texten “welcome to Sydney guys’ och när jag på gransen till tårar frågade vad man skulle göra for att bli av med kackerlackor, sa fick jag svaret “This is Sydney, Anna. Det kommer alltid att finnas kackerlackor.” Och från en annan “Den kackerlackan du såg, var det en flygande eller en krypande? ». O, tack så mycket för att jag nu vet att det finns FLYGANDE kackerlackor! Den kunskapen kan man bespara en insektsfobiker.
Bara tanken på att alla de där farorna lurar överallt gör ju att man inte riktigt kan slappna av och låta vardagen bli alldeles för vardagig. Men själv har jag inte sett så mycket farligt än så länge (och jag hoppas att det förblir så!) förutom på Sydney Wildlife Park. Som med rätta borde döpas om till Sydney skräckkabinett. Men en australiensisk biolog som jag känner går barfota hela tiden, sommar som vinter, och det tycker jag känns tryggt.
Saturday, 18 July 2009
Thursday, 5 February 2009
Insparkad dörr i Cremorne Point
Jag halkade in på en blog idag som heter "Prinsessans dagbok". Prinsessan som ska få barn nummer två i dagarna skriver så här:
"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"
Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?
Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".
Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".
Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.
Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.
Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.
Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.
Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.
"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"
Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?
Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".
Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".
Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.
Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.
Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.
Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.
Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.
Friday, 23 January 2009
Yummy-mummy och babyccinos för Marie-Fleur
Förortsidyll i all ära, men efter en månad drar vi ända in till stan... Vi har fått precis den lägenheten som vi ville ha, och vi är överlyckliga. Lägenheten är just en LAGEnhet, dvs vi betalar i stort sett bara för läget. Den ligger pa Cremorne Point, precis vid vattnet med utsikt över operahuset. Eller ja, för att vara sanningsenlig är det en liten promenad till vattnet och till operavyn, och lägenheten är inte i toppskick (dvs i Aussi-mått. I franska mått är den tipp-tippeli-topp!). Den är dessutom alldeles for dyr for oss, men efter mycket övervagande och lite knaggligt prutande kom vi fram till att en "nästan operavy" var värt "pasta sju dagar i veckan".
I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?
Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.
Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.
Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.
Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).
Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!
I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?
Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.
Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.
Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.
Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).
Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!
Subscribe to:
Posts (Atom)