Jag halkade in på en blog idag som heter "Prinsessans dagbok". Prinsessan som ska få barn nummer två i dagarna skriver så här:
"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"
Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?
Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".
Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".
Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.
Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.
Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.
Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.
Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.
Thursday, 5 February 2009
Friday, 23 January 2009
Yummy-mummy och babyccinos för Marie-Fleur
Förortsidyll i all ära, men efter en månad drar vi ända in till stan... Vi har fått precis den lägenheten som vi ville ha, och vi är överlyckliga. Lägenheten är just en LAGEnhet, dvs vi betalar i stort sett bara för läget. Den ligger pa Cremorne Point, precis vid vattnet med utsikt över operahuset. Eller ja, för att vara sanningsenlig är det en liten promenad till vattnet och till operavyn, och lägenheten är inte i toppskick (dvs i Aussi-mått. I franska mått är den tipp-tippeli-topp!). Den är dessutom alldeles for dyr for oss, men efter mycket övervagande och lite knaggligt prutande kom vi fram till att en "nästan operavy" var värt "pasta sju dagar i veckan".
I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?
Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.
Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.
Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.
Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).
Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!
I slutet av vårt lägenhetsletande stod två alternativ mot varandra. SuperLAGE-nheten på Cremorne Piont mot ett litet radhus här i Marsfield på gatan där vårt lägenhetshotell ligger. Efter att ha kånkat runt på Marie-Fleur och barnvagnen, Marie-Fleurs Minni-docka och Minnis barnvagn, på bussar i nära 40-gradig värme, gravid i 8 manaden, kändes det lilla huset här intill som ett strålande alternativ. Det var frächt och rent, stort garage med en liten söt uteplats. Det var ett sant där litet hus som gör att man lägger huvudet på sned och utropar "Oooo, men det är perfekt för barnen!" Kakaduorna tittar vilsamt ner från träden, det är nära till lekparken. Huset ligger längst in på en återvandsgata och efter gatans slut är det bara bush. Och bush, och bush, och bush, och bush.... Perfekt for barnen.. Men för mammorna då?
Alla snälla mammor som jag träffar här sager just så: "det är sa lugnt här, men (observera men..) det är perfekt för barnen". De pratar med ömma röster till sina barn ("come here, daaaarling"), och en morgon när jag kom till lekparken satt en liten flicka i sin mammas knä helt snällt och lugnt medan mamman kammade hennes hår! Jag satt och tittade mellan den kammande mamman och mitt eget lilla ruffstroll som redan hade kastat Minni på marken och var halvägs upp i klätterställningen och undrade om vi verkligen skulle passa här. Jag vill ju också vara så där, en mamma som pratar ömt till sin flicka som sitter stilla när man kammar... eller? NOT. Inte om man känner till alternativen.
Och alternativ fick jag när jag träffade min gamla Amsterdam-kompis Pip, som jag inte har träffat på 10 år. Hon kom och hämtade mig i stan i en liten skruttig bil, fylld med leksaker som hon en efter en kastade bak till Marie-Fleur och som hennes egen tvåårige son sedan, en efter en, ryckte från Marie-Fleur. Ja, en vanlig unge liksom.
Vi åkte utefter den syd-östra kustremsan för att se på förorterna som ligger där, och som enligt Pip är det enda vettiga alternativet för ett Sydneyboende. Vi stannade för att fika vid ett härligt ställe som överblickade stranden i Tamarama Bay. När vi gick där mot cafeet berättade Pip att har i de östra förorterna bor alla "yummy-mummys", dvs alla barnlediga mammor som sitter solbrända och frächa och fikar medan de vaktar sina badande barn. "Du skulle passa alldeles strålande som en yummy-mummy". Det var ju snällt sagt, så jag förklarade inte att jag håller graviditetslinjen genom att kånka barn, dockor och andra tunga saker pa 40-gradiga bussar hela dagarna (inte så yummy-mummy...). När vi närmade oss cafeet med utsikten började det lysa i Pips sons ögon. Han vet nämligen att när det är fika för en yummy-mummy ska ett yummy-mummy-barn få sin välförtjanta babyccino.
Så där satt vi och blickade ut över det blå havet och pratade om vad som hänt de senaste 10 åren, med två ungar som sörplade babyccinos brevid. Livet kändes gott. Jag kapitulerade oroväckande snabbt efter ett par "ät din broccoli först, Marie-Fleur". Man har inte mycket att säga till om när servitrisen bär in en stor kopp skummad mjölk med chokladpulver på SAMTIDIGT som den värmda medhavda broccolin. Jag hade helt glömt att man kan äta macka och kaffe, eller till och med lunchtallrik och kaffe TILLSAMMANS, vilket skulle vara fullständigt otänkbart i Frankrike (fORST sallad, SEDAN varmt, SEDAN dessert och SIST kaffet).
Lite kommer jag allt att sakna förortsidyllen, men det bästa jag hittat här, amerikanskan Sarah och hennes dotter är ju flyttbara så nästa gang vi ses blir det i stan, och då ska de få en ordentligt mjölkig introduktion i babyccinos-kulturen!
Friday, 9 January 2009
Framme i Sydisney
Efer att ha kämpat med ilskna fransmän i tre år, förtvivlat försökt få folk att förstå mig, och utstått situationer som att blivit behandlad som gestapo i lekparken eftersom jag, mycket försynt, bett en pappa plocka upp en brinnande fimp som han slängt mitt framför ögonen på alla (framförallt mitt) hungriga småbarn, måste jag säga att det känns ganska skönt att komma till Sydney.
Jag och min lilla familj har landat i en Disneyvärld, en underbar plats där alla ler och är trevliga, säger "hi guys" lite småsläpigt och där busschaffören säger "come on guys" och kör en till slutstationen trots att han inte alls ska dit och man egentligen skulle behöva vänta i minst en halvtimme på en annan buss. Och dessutom lyssnar han på klassisk musik. Jean-Yves är så överväldigad av denna ofranska vänlighet så att han nästan bugar och bockar åt folk. Jag får dra iväg med honom i kragen för att folk inte ska tycka att vi är märkliga(re än vad vi är).
Vi landade i strålande sol och värme ett par dagar innan nyåret. Det var underbart att kliva ut i sommaren och vi var relativt pigga trots den långa resan, för att inte tala om Marie-Fleur vars stora ögon var dubbelt sa stora av kicken som hon fatt efter 20 timmars sockermutor... Taxichaffören ("Good luck in Australia guys") körde oss till Medina lägenhetshotell, vilket egenligen kan beskrivas som Medina radhushotell eftersom vi bor i ett fint litet "townhouse" med massor av plats. Vi bor just nu i norra Sydney, i Marsfield, ett område som verkligen är som en liten lugn familjevärld a la Disney. Naturen är spriande grön, kakaduorna flyger omkring i flockar, trädgårdarna är välklippta, människorna leende och tillmötesgående och parkerna välfyllda av barn. Nar vi inte är på lägenhetsjakt, går jag och Marie-Fleur ut på morgonen till en närliggande park, där vi träffar massor av barn och föräldrar att prata med. Marie-Fleur har redan lärt sig säga "elo" och "ai ai" (hello och bye) och är ett bra dragplaster för att hitta potentiella vänner, förutom möjligtvis när hon häromdagen pekade på en rund 50-årig kvinnas mage och glatt sa "bebe". Non, pas de bebe...
På mornarna gör vi stora fruktfat med underbara frukter, till lunch äter vi välsmakande grönsaker och på kvällarna äter vi helt otroligt kött. Allt är urgott, och om vi fortsätter så här kommer vi kanske att förlora var franska glåmighet, vårt kaffeberoende och bli rikigt rödkindade och disneyaktiga vi också. Det finns dock en risk för att vi blir alltför välmående... den kommersiella matkulturen är påfallande. Snabbmat av alla tänkbara och spännande sorter trängs på gatorna och i köpcentren. Det är stor skillnad från Frankrike, och kanske kan fransyskornas slimmade siluetter förklaras just med att det är betydligt lättare att stå emot något som inte finns i Frankrike. Jean-Yves bara suckade nar han såg detta och sa "Hur ska vi göra nu, vi som skulle bli sunda", ungefar som om sushi, beagels, frozen yoghurt och hamburgare bara skulle kasta sig över honom. Kanske vi snart kommer på en metod, men för tillfället är vi i en passa på-fas där "Pay one muffin, second for free, which one do you want guys" känns som ett tillfälle att grabba.
Som kronan på verket av vår Sydneyankomst så har vi anlänt samtidigt som alla artister som medverkar på Sydney International Festival. Denna årliga teater/musik/dansfestival är verkligen välprogrammerad och jag tänker tillgodogöra mig det jag kan och hinner. Mina vänner från Free Theatre Minsk ska spela på festivalen och som för att understryka Sydneys trevlighet, och trots att vi bestämt träff en annan dag, så sprang jag, Jean-Yves och Marie-Fleur på hela kompaniet på stan dagen efter de anlänt. Nu gör de intervjuer varje dag om sina förestallningar och om Vitrysslands situation.
Men även solen har sina fläckar och det finns hot i denna idylliska värld också. Vi ser rapporter om det på TV så gott som varje kväll och det är Jean-Yves stora skräck... Hajarna! Vi ser välbyggda jetski-killar som har överlevt attacker, mödrar som gråter över människorester och helikoptermän som berättar att "letandet har upphört". Jean-Yves stirrar med skärrade ögon och säger sedan allvarligt "Anna-Karin, vi badar väl inte?". No way, vi stannar här i vår Disneyvärld.
Jag och min lilla familj har landat i en Disneyvärld, en underbar plats där alla ler och är trevliga, säger "hi guys" lite småsläpigt och där busschaffören säger "come on guys" och kör en till slutstationen trots att han inte alls ska dit och man egentligen skulle behöva vänta i minst en halvtimme på en annan buss. Och dessutom lyssnar han på klassisk musik. Jean-Yves är så överväldigad av denna ofranska vänlighet så att han nästan bugar och bockar åt folk. Jag får dra iväg med honom i kragen för att folk inte ska tycka att vi är märkliga(re än vad vi är).
Vi landade i strålande sol och värme ett par dagar innan nyåret. Det var underbart att kliva ut i sommaren och vi var relativt pigga trots den långa resan, för att inte tala om Marie-Fleur vars stora ögon var dubbelt sa stora av kicken som hon fatt efter 20 timmars sockermutor... Taxichaffören ("Good luck in Australia guys") körde oss till Medina lägenhetshotell, vilket egenligen kan beskrivas som Medina radhushotell eftersom vi bor i ett fint litet "townhouse" med massor av plats. Vi bor just nu i norra Sydney, i Marsfield, ett område som verkligen är som en liten lugn familjevärld a la Disney. Naturen är spriande grön, kakaduorna flyger omkring i flockar, trädgårdarna är välklippta, människorna leende och tillmötesgående och parkerna välfyllda av barn. Nar vi inte är på lägenhetsjakt, går jag och Marie-Fleur ut på morgonen till en närliggande park, där vi träffar massor av barn och föräldrar att prata med. Marie-Fleur har redan lärt sig säga "elo" och "ai ai" (hello och bye) och är ett bra dragplaster för att hitta potentiella vänner, förutom möjligtvis när hon häromdagen pekade på en rund 50-årig kvinnas mage och glatt sa "bebe". Non, pas de bebe...
På mornarna gör vi stora fruktfat med underbara frukter, till lunch äter vi välsmakande grönsaker och på kvällarna äter vi helt otroligt kött. Allt är urgott, och om vi fortsätter så här kommer vi kanske att förlora var franska glåmighet, vårt kaffeberoende och bli rikigt rödkindade och disneyaktiga vi också. Det finns dock en risk för att vi blir alltför välmående... den kommersiella matkulturen är påfallande. Snabbmat av alla tänkbara och spännande sorter trängs på gatorna och i köpcentren. Det är stor skillnad från Frankrike, och kanske kan fransyskornas slimmade siluetter förklaras just med att det är betydligt lättare att stå emot något som inte finns i Frankrike. Jean-Yves bara suckade nar han såg detta och sa "Hur ska vi göra nu, vi som skulle bli sunda", ungefar som om sushi, beagels, frozen yoghurt och hamburgare bara skulle kasta sig över honom. Kanske vi snart kommer på en metod, men för tillfället är vi i en passa på-fas där "Pay one muffin, second for free, which one do you want guys" känns som ett tillfälle att grabba.
Som kronan på verket av vår Sydneyankomst så har vi anlänt samtidigt som alla artister som medverkar på Sydney International Festival. Denna årliga teater/musik/dansfestival är verkligen välprogrammerad och jag tänker tillgodogöra mig det jag kan och hinner. Mina vänner från Free Theatre Minsk ska spela på festivalen och som för att understryka Sydneys trevlighet, och trots att vi bestämt träff en annan dag, så sprang jag, Jean-Yves och Marie-Fleur på hela kompaniet på stan dagen efter de anlänt. Nu gör de intervjuer varje dag om sina förestallningar och om Vitrysslands situation.
Men även solen har sina fläckar och det finns hot i denna idylliska värld också. Vi ser rapporter om det på TV så gott som varje kväll och det är Jean-Yves stora skräck... Hajarna! Vi ser välbyggda jetski-killar som har överlevt attacker, mödrar som gråter över människorester och helikoptermän som berättar att "letandet har upphört". Jean-Yves stirrar med skärrade ögon och säger sedan allvarligt "Anna-Karin, vi badar väl inte?". No way, vi stannar här i vår Disneyvärld.
Subscribe to:
Posts (Atom)