Efer att ha kämpat med ilskna fransmän i tre år, förtvivlat försökt få folk att förstå mig, och utstått situationer som att blivit behandlad som gestapo i lekparken eftersom jag, mycket försynt, bett en pappa plocka upp en brinnande fimp som han slängt mitt framför ögonen på alla (framförallt mitt) hungriga småbarn, måste jag säga att det känns ganska skönt att komma till Sydney.
Jag och min lilla familj har landat i en Disneyvärld, en underbar plats där alla ler och är trevliga, säger "hi guys" lite småsläpigt och där busschaffören säger "come on guys" och kör en till slutstationen trots att han inte alls ska dit och man egentligen skulle behöva vänta i minst en halvtimme på en annan buss. Och dessutom lyssnar han på klassisk musik. Jean-Yves är så överväldigad av denna ofranska vänlighet så att han nästan bugar och bockar åt folk. Jag får dra iväg med honom i kragen för att folk inte ska tycka att vi är märkliga(re än vad vi är).
Vi landade i strålande sol och värme ett par dagar innan nyåret. Det var underbart att kliva ut i sommaren och vi var relativt pigga trots den långa resan, för att inte tala om Marie-Fleur vars stora ögon var dubbelt sa stora av kicken som hon fatt efter 20 timmars sockermutor... Taxichaffören ("Good luck in Australia guys") körde oss till Medina lägenhetshotell, vilket egenligen kan beskrivas som Medina radhushotell eftersom vi bor i ett fint litet "townhouse" med massor av plats. Vi bor just nu i norra Sydney, i Marsfield, ett område som verkligen är som en liten lugn familjevärld a la Disney. Naturen är spriande grön, kakaduorna flyger omkring i flockar, trädgårdarna är välklippta, människorna leende och tillmötesgående och parkerna välfyllda av barn. Nar vi inte är på lägenhetsjakt, går jag och Marie-Fleur ut på morgonen till en närliggande park, där vi träffar massor av barn och föräldrar att prata med. Marie-Fleur har redan lärt sig säga "elo" och "ai ai" (hello och bye) och är ett bra dragplaster för att hitta potentiella vänner, förutom möjligtvis när hon häromdagen pekade på en rund 50-årig kvinnas mage och glatt sa "bebe". Non, pas de bebe...
På mornarna gör vi stora fruktfat med underbara frukter, till lunch äter vi välsmakande grönsaker och på kvällarna äter vi helt otroligt kött. Allt är urgott, och om vi fortsätter så här kommer vi kanske att förlora var franska glåmighet, vårt kaffeberoende och bli rikigt rödkindade och disneyaktiga vi också. Det finns dock en risk för att vi blir alltför välmående... den kommersiella matkulturen är påfallande. Snabbmat av alla tänkbara och spännande sorter trängs på gatorna och i köpcentren. Det är stor skillnad från Frankrike, och kanske kan fransyskornas slimmade siluetter förklaras just med att det är betydligt lättare att stå emot något som inte finns i Frankrike. Jean-Yves bara suckade nar han såg detta och sa "Hur ska vi göra nu, vi som skulle bli sunda", ungefar som om sushi, beagels, frozen yoghurt och hamburgare bara skulle kasta sig över honom. Kanske vi snart kommer på en metod, men för tillfället är vi i en passa på-fas där "Pay one muffin, second for free, which one do you want guys" känns som ett tillfälle att grabba.
Som kronan på verket av vår Sydneyankomst så har vi anlänt samtidigt som alla artister som medverkar på Sydney International Festival. Denna årliga teater/musik/dansfestival är verkligen välprogrammerad och jag tänker tillgodogöra mig det jag kan och hinner. Mina vänner från Free Theatre Minsk ska spela på festivalen och som för att understryka Sydneys trevlighet, och trots att vi bestämt träff en annan dag, så sprang jag, Jean-Yves och Marie-Fleur på hela kompaniet på stan dagen efter de anlänt. Nu gör de intervjuer varje dag om sina förestallningar och om Vitrysslands situation.
Men även solen har sina fläckar och det finns hot i denna idylliska värld också. Vi ser rapporter om det på TV så gott som varje kväll och det är Jean-Yves stora skräck... Hajarna! Vi ser välbyggda jetski-killar som har överlevt attacker, mödrar som gråter över människorester och helikoptermän som berättar att "letandet har upphört". Jean-Yves stirrar med skärrade ögon och säger sedan allvarligt "Anna-Karin, vi badar väl inte?". No way, vi stannar här i vår Disneyvärld.
Friday, 9 January 2009
Saturday, 1 November 2008
Fri teater - mot alla odds
När Belarus Free Theatre fick ta emot ett specialpris under firandet av Premio Europa, det europeiska teaterpriset, i Thessaloniki den 13 april i år, kom hela kompaniet ackompanjerade av sina barn upp på scenen.
- Vi kommer alla tillsammans, för vi arresteras vanligtvis tillsammans, sa Natalia Kolyada chef för Free Theatre. Vi kommer från Vitryssland, Europas sista diktatur. Vi kommer från en “zone of silence”.
Därefter sträckte de alla upp sina händer och gjorde segertecknet för att visa sina sympatier med de människor som sitter fängslade i Vitryssland på grund av politiska åsikter.
Belarus Free Theatre är teatergruppen som överlever mot alla odds. I deras hemstad Minsk spelar de i lånade lägenheter, deras föreställningar blir stormade av polisen, de blir arresterade, förhörda och deras skådespelare blir avskedade från sina fasta jobb på statliga teatrar. Deras unga publik blir hotad att fråntas sin universitetsexamen och deras familjer lever under ständiga hot om att förlora jobb och inkomst.
Natalia Kolyada startade Free Theatre tillsammans med sin man, dramatikern Nikolaj Khalezin, i mars 2005. Efter ett par månader anslöt sig regissören Vladimir Scherban som står för regin till de flesta av gruppens föreställningar. Free Theatre kämpar aktivt för yttrandefrihet och demokrati. I sina föreställningar konfronterar de tabuämnen som självmord och homosexualitet, och försöker visa fram en sann bild av Vitryssland. År 1991 blev Vitryssland fritt från Sovjetiskt inflytande i och med unionens upplösning, men sedan 1994 drivs landet av president Alexander Lunkashenko enligt diktaturmetoder med nära kopplingar till Ryssland. Trots, eller kanske tack vare, situationen i Vitryssland lyckas Free Theatre göra sig hörda i Europa. I november förra året tilldelades de som första kulturinstitution någonsin den Franska Republikens Pris för Mänskliga Rättigheter. Uppmärksamheten från Europa är viktig.
- Det står givetvis inte skrivet i tidningarna i Vitryssland om att vi har fått dessa priser, men det är ändå väldigt betydelsefullt för oss, berättar Natalia. Det viktigaste är att det är just europeiska priser. De människor som stödjer vårt arbete och tänker som oss kommer att se att vi uppmärksammas i Europa. Att vår sak anses viktig. I Vitryssland beskrivs Europa som ett hot, och vårt mål är att slå hål på den bilden.
“The zone of silence” är namnet på Free Theatres senaste produktion, en föreställning i tre fristående akter regisserad av Vladimir Scherban. Den första akten “Childhood Legends” är skådespelarnas egna gripande berättelser om händelser som påverkat deras liv. Den andra delen “Diverse” porträtterar osynliga, marginaliserade människor i Minsk, verkliga personer som inte anses finnas i Vitryssland; en svart homosexuell man, en alkoholiserad kvinna och en uteliggare. Den tredje och sista delen, “Numbers”, är politisk teater när den är som allra bäst. I korta scener porträtteras med svart humor statistik om Vitryssland. Tre stammande män får symbolisera att 72% av vitryssarna har svårt att definiera ordet demokrati, en hoppande folkdansös strippar av sig till stringtrosa och glitter-bh och följs av en text om att ”30 000 unga kvinnor i Vitryssland beöver ett jobb. 13 modellagenturer sålde unga vitryska kvinnor till sexhandel utomlands i samarbete med kulturdepartementet, cirka 3000 kvinnor togs ut ur landet under titeln dansare ”. Akten är träffande, sällsynt intelligent och för första gången i Free Theatres föreställningar lyser en gnutta kärlek och hopp för hemlandet igenom.
- När vi träffade Vaclav Havel första gången sa han till oss att den enda chansen att ta död på en diktatur är att prata om den öppet. Han sa också åt oss att betrakta diktaturen med ironi. Det är det vi gör i “Numbers”, berättar Natalia.
Vittnesmål tar ofta monologform och även föreställningen “Generation Jeans”, som har blivit lite av Free Theatres flaggskepp är en monolog. Här berättar dramatikern Nikolaj Khalezin sin egen historia om hur det är att växa upp i ett samhälle där skivor med västerländsk musik utgör en underground-handel och ett par jeans blir föremål för timslånga polisförhör.
- Det finns de som menar att det vi gör inte borde kallas riktig teater eftersom de menar att vi bara gör monologer, att vi inte har ett riktigt teaterformat, berättar Natalia. Men monologformen är ett undersökande projekt som vi har jobbat med under ett tag nu. Vi har gjort andra typer av föreställningar också, “Being Harold Pinter” och “Psykos 4:48” till exempel, och vi kommer snart att lämna denna monologperiod.
Att slå igenom med raketfart är inte helt oproblematiskt. En ung grupp som hävdar att “när vi blir gamla och inte har något att kämpa för kanske vi också kommer att spela Shakespeare och Tjechov” men sedan snabbt tar tillbaka det och menar att de “faktiskt är väldigt kreativa och nog inte kommer att behöva vare sig Shakespeare eller Tjechov vid närmare eftertanke”, riskerar att klia i ögonen på den generation som 1968 tog patent på politisk teater och som starkt dominerar evenemang som Premio Europa.
- Vi startade som grupp år 2005 och på bara tre år har vi fått all denna uppmärksamhet. Det är klart att det provocerar, menar Natalia. Men det finns en märklig skepsis inför det vi vittnar om. Jag är så trött på alla sökande frågor om hur vi lyckas lämna landet, och om det verkligen är sant att vi riskerar att bli arresterade och om hur vi egentligen lever. Jag har en känsla av att man hela tiden söker bevis.
Det faktum att Free Theatre alltid kopplas samman med Vitrysslands politiska situation leder onekligen till att betydelsen i deras konstnärliga arbete bleknar. Vissa människor hävdar att uppmärksamheten enbart kommer ifrån den massiva kampanj som förs till Free Theatres förmån med Vaclav Havel, Harold Pinter och Tom Stoppard i spetsen. Men Free Theatre förtjänar sin framgång även på ett konstnärligt plan. Gruppen representerar ett nytt sceniskt berättande som inte pockar på medlidande utan som griper tag på djupet, gör den vitrysska situationen universell och lyckas drabba på ett individuellt och mänskligt plan. Borde det därför inte bli en börda för Free Theatre att vara så uppmärksammade av politiska skäl?
- Vi har inte råd att tänka så. Vi måste alltid ta chansen att prata om situationen i vårt hemland. Vi vill givetvis prata om vårt konstnärliga arbete, men många journalister vill diskutera situationen i Vitryssland, och då pratar vi om Vitryssland, säger Natalia. Ibland får vi höra att vi alltid kommer att titta tillbaka på den här perioden och tycka att det var den bästa i vårt konstnärliga skapande. Att allt kommer att förändras när Vitryssland blir demokratiskt. Men jag kan givetvis inte tänka så. Det är en så stor dröm att Vitryssland ska bli en demokrati och att få arbeta med teater i ett fritt land. Jag är inte ett dugg rädd för att vi inte längre kommer att kunna hitta motiv till att spela teater.
I sitt manifest har Free Theatre däremot skrivit att gruppen kommer att upplösas den dag då Vitryssland blir en demokrati.
- Vi ångrar det lite grann, skrattar Natalia, men vi kan ju inte ändra det nu... Om tjugo år tror jag att vi fortfarande finns kvar som grupp, men att vi kanske inte bara jobbar med teater. Vi håller nog också på med film, foto och andra konstformer. Men vår grupp finns kvar.
Skådespelaren Oleg Sidorchik har arbetat med Free Theatre sedan starten 2005 och han berättar hur han började sin “tjänstgöring” för Free Theatre.
-Jag känner Vladimir Scherban sedan min tid på en barn- och ungdomsteater i Minsk. Han kom till mig och berättade att några kompisar till honom skulle anordna en läsning av nyskrivna pjäser i en privat lägenhet och att de behövde skådespelare. Vladimir var tydlig med att det inte skulle betalas någon lön till skådespelarna, men betonade att det ju bara var att sitta rätt upp och ner och läsa. När jag kom för att träffa skådespelarna och gå igenom texten, började vi läsa. Plötsligt avbröt Vladimir och sa “men herregud lite inlevelse...?”. Vi fortsatte och han avbröt igen “ni är väl skådespelare... ? Kan ni inte läsa utan att stirra i texten hela tiden ?”. Vi fortsatte och han avbröt återigen ”Kan ni inte röra er lite på golvet, det är så himla statiskt?”. Och plötsligt hade vi en pjäs. Det var så jag blev inlurad och började min ”tjänstgöring” på Free Theatre, skrattar Olec och hänvisar till avsaknaden av lön.
- Jag hade fått nog av teater i Vitryssland, berättar han vidare. Free Theatre kom som en räddning för mig. Jag började arbeta som skådespelare på 80-talet på en statlig teater för barn- och ungdomspublik. När landet blev självständigt efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev alla som tokiga. Målen blev sociala och ekonomiska på teatern och jag stod inte ut med att fortsätta. Under sju år var jag borta från teatern och försökte livnära mig bäst det gick. Jag har alltid lyckats klara mig. Det viktigaste är att vara fri och att inte ljuga inför sig själv. Det var till och med en period när jag och min fru samlade burkar för att få ihop pengar. När jag bestämde mig för att gå tillbaka till teatern fick jag ett erbjudande från den vitryska Arméteatern. Det är en teater som är finansierad av försvarsdepartementet. Det kanske låter konstigt... Det är en sjuk struktur, en slags trafik för korrumperade pengar. Det var då Vladimir kontaktade mig angående läsningen.
I texterna som Oleg ställdes inför fann han att “allting var sant, men det var saker som man inte fått säga högt tidigare”. Efter sin första kontakt med Free Theatre fick han sparken från Arméteatern.
- Men det spelade ingen roll. Under mina tre år med Free Theatre har jag vuxit som skådespelare mer än jag gjort under hela min professionella karriär. Jag har alltid sökt utmaningar i mitt arbete och jag vill alltid vara sann inför mig själv. I Vitryssland finns ingen frihet. Hur ska man kunna skapa utan att vara fri?
I samtal med Free Theatre återkommer ständigt strävan att få arbeta och skapa i ett fritt Vitryssland. Tvärt emot vad många tror slutar Free Theatres konstnärliga visioner inte alls vid ett demokratiskt hemland. Liksom Natalia tror Oleg att gruppen finns kvar och arbetar om 20 år.
-Jag lever alltid för dagen och har svårt att föreställa mig livet om 20 år... men jag tror att det finns många ”Free Theatres” i Vitryssland om 20 år. Men den här Free Theatre finns också kvar!
- Vi kommer alla tillsammans, för vi arresteras vanligtvis tillsammans, sa Natalia Kolyada chef för Free Theatre. Vi kommer från Vitryssland, Europas sista diktatur. Vi kommer från en “zone of silence”.
Därefter sträckte de alla upp sina händer och gjorde segertecknet för att visa sina sympatier med de människor som sitter fängslade i Vitryssland på grund av politiska åsikter.
Belarus Free Theatre är teatergruppen som överlever mot alla odds. I deras hemstad Minsk spelar de i lånade lägenheter, deras föreställningar blir stormade av polisen, de blir arresterade, förhörda och deras skådespelare blir avskedade från sina fasta jobb på statliga teatrar. Deras unga publik blir hotad att fråntas sin universitetsexamen och deras familjer lever under ständiga hot om att förlora jobb och inkomst.
Natalia Kolyada startade Free Theatre tillsammans med sin man, dramatikern Nikolaj Khalezin, i mars 2005. Efter ett par månader anslöt sig regissören Vladimir Scherban som står för regin till de flesta av gruppens föreställningar. Free Theatre kämpar aktivt för yttrandefrihet och demokrati. I sina föreställningar konfronterar de tabuämnen som självmord och homosexualitet, och försöker visa fram en sann bild av Vitryssland. År 1991 blev Vitryssland fritt från Sovjetiskt inflytande i och med unionens upplösning, men sedan 1994 drivs landet av president Alexander Lunkashenko enligt diktaturmetoder med nära kopplingar till Ryssland. Trots, eller kanske tack vare, situationen i Vitryssland lyckas Free Theatre göra sig hörda i Europa. I november förra året tilldelades de som första kulturinstitution någonsin den Franska Republikens Pris för Mänskliga Rättigheter. Uppmärksamheten från Europa är viktig.
- Det står givetvis inte skrivet i tidningarna i Vitryssland om att vi har fått dessa priser, men det är ändå väldigt betydelsefullt för oss, berättar Natalia. Det viktigaste är att det är just europeiska priser. De människor som stödjer vårt arbete och tänker som oss kommer att se att vi uppmärksammas i Europa. Att vår sak anses viktig. I Vitryssland beskrivs Europa som ett hot, och vårt mål är att slå hål på den bilden.
“The zone of silence” är namnet på Free Theatres senaste produktion, en föreställning i tre fristående akter regisserad av Vladimir Scherban. Den första akten “Childhood Legends” är skådespelarnas egna gripande berättelser om händelser som påverkat deras liv. Den andra delen “Diverse” porträtterar osynliga, marginaliserade människor i Minsk, verkliga personer som inte anses finnas i Vitryssland; en svart homosexuell man, en alkoholiserad kvinna och en uteliggare. Den tredje och sista delen, “Numbers”, är politisk teater när den är som allra bäst. I korta scener porträtteras med svart humor statistik om Vitryssland. Tre stammande män får symbolisera att 72% av vitryssarna har svårt att definiera ordet demokrati, en hoppande folkdansös strippar av sig till stringtrosa och glitter-bh och följs av en text om att ”30 000 unga kvinnor i Vitryssland beöver ett jobb. 13 modellagenturer sålde unga vitryska kvinnor till sexhandel utomlands i samarbete med kulturdepartementet, cirka 3000 kvinnor togs ut ur landet under titeln dansare ”. Akten är träffande, sällsynt intelligent och för första gången i Free Theatres föreställningar lyser en gnutta kärlek och hopp för hemlandet igenom.
- När vi träffade Vaclav Havel första gången sa han till oss att den enda chansen att ta död på en diktatur är att prata om den öppet. Han sa också åt oss att betrakta diktaturen med ironi. Det är det vi gör i “Numbers”, berättar Natalia.
Vittnesmål tar ofta monologform och även föreställningen “Generation Jeans”, som har blivit lite av Free Theatres flaggskepp är en monolog. Här berättar dramatikern Nikolaj Khalezin sin egen historia om hur det är att växa upp i ett samhälle där skivor med västerländsk musik utgör en underground-handel och ett par jeans blir föremål för timslånga polisförhör.
- Det finns de som menar att det vi gör inte borde kallas riktig teater eftersom de menar att vi bara gör monologer, att vi inte har ett riktigt teaterformat, berättar Natalia. Men monologformen är ett undersökande projekt som vi har jobbat med under ett tag nu. Vi har gjort andra typer av föreställningar också, “Being Harold Pinter” och “Psykos 4:48” till exempel, och vi kommer snart att lämna denna monologperiod.
Att slå igenom med raketfart är inte helt oproblematiskt. En ung grupp som hävdar att “när vi blir gamla och inte har något att kämpa för kanske vi också kommer att spela Shakespeare och Tjechov” men sedan snabbt tar tillbaka det och menar att de “faktiskt är väldigt kreativa och nog inte kommer att behöva vare sig Shakespeare eller Tjechov vid närmare eftertanke”, riskerar att klia i ögonen på den generation som 1968 tog patent på politisk teater och som starkt dominerar evenemang som Premio Europa.
- Vi startade som grupp år 2005 och på bara tre år har vi fått all denna uppmärksamhet. Det är klart att det provocerar, menar Natalia. Men det finns en märklig skepsis inför det vi vittnar om. Jag är så trött på alla sökande frågor om hur vi lyckas lämna landet, och om det verkligen är sant att vi riskerar att bli arresterade och om hur vi egentligen lever. Jag har en känsla av att man hela tiden söker bevis.
Det faktum att Free Theatre alltid kopplas samman med Vitrysslands politiska situation leder onekligen till att betydelsen i deras konstnärliga arbete bleknar. Vissa människor hävdar att uppmärksamheten enbart kommer ifrån den massiva kampanj som förs till Free Theatres förmån med Vaclav Havel, Harold Pinter och Tom Stoppard i spetsen. Men Free Theatre förtjänar sin framgång även på ett konstnärligt plan. Gruppen representerar ett nytt sceniskt berättande som inte pockar på medlidande utan som griper tag på djupet, gör den vitrysska situationen universell och lyckas drabba på ett individuellt och mänskligt plan. Borde det därför inte bli en börda för Free Theatre att vara så uppmärksammade av politiska skäl?
- Vi har inte råd att tänka så. Vi måste alltid ta chansen att prata om situationen i vårt hemland. Vi vill givetvis prata om vårt konstnärliga arbete, men många journalister vill diskutera situationen i Vitryssland, och då pratar vi om Vitryssland, säger Natalia. Ibland får vi höra att vi alltid kommer att titta tillbaka på den här perioden och tycka att det var den bästa i vårt konstnärliga skapande. Att allt kommer att förändras när Vitryssland blir demokratiskt. Men jag kan givetvis inte tänka så. Det är en så stor dröm att Vitryssland ska bli en demokrati och att få arbeta med teater i ett fritt land. Jag är inte ett dugg rädd för att vi inte längre kommer att kunna hitta motiv till att spela teater.
I sitt manifest har Free Theatre däremot skrivit att gruppen kommer att upplösas den dag då Vitryssland blir en demokrati.
- Vi ångrar det lite grann, skrattar Natalia, men vi kan ju inte ändra det nu... Om tjugo år tror jag att vi fortfarande finns kvar som grupp, men att vi kanske inte bara jobbar med teater. Vi håller nog också på med film, foto och andra konstformer. Men vår grupp finns kvar.
Skådespelaren Oleg Sidorchik har arbetat med Free Theatre sedan starten 2005 och han berättar hur han började sin “tjänstgöring” för Free Theatre.
-Jag känner Vladimir Scherban sedan min tid på en barn- och ungdomsteater i Minsk. Han kom till mig och berättade att några kompisar till honom skulle anordna en läsning av nyskrivna pjäser i en privat lägenhet och att de behövde skådespelare. Vladimir var tydlig med att det inte skulle betalas någon lön till skådespelarna, men betonade att det ju bara var att sitta rätt upp och ner och läsa. När jag kom för att träffa skådespelarna och gå igenom texten, började vi läsa. Plötsligt avbröt Vladimir och sa “men herregud lite inlevelse...?”. Vi fortsatte och han avbröt igen “ni är väl skådespelare... ? Kan ni inte läsa utan att stirra i texten hela tiden ?”. Vi fortsatte och han avbröt återigen ”Kan ni inte röra er lite på golvet, det är så himla statiskt?”. Och plötsligt hade vi en pjäs. Det var så jag blev inlurad och började min ”tjänstgöring” på Free Theatre, skrattar Olec och hänvisar till avsaknaden av lön.
- Jag hade fått nog av teater i Vitryssland, berättar han vidare. Free Theatre kom som en räddning för mig. Jag började arbeta som skådespelare på 80-talet på en statlig teater för barn- och ungdomspublik. När landet blev självständigt efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev alla som tokiga. Målen blev sociala och ekonomiska på teatern och jag stod inte ut med att fortsätta. Under sju år var jag borta från teatern och försökte livnära mig bäst det gick. Jag har alltid lyckats klara mig. Det viktigaste är att vara fri och att inte ljuga inför sig själv. Det var till och med en period när jag och min fru samlade burkar för att få ihop pengar. När jag bestämde mig för att gå tillbaka till teatern fick jag ett erbjudande från den vitryska Arméteatern. Det är en teater som är finansierad av försvarsdepartementet. Det kanske låter konstigt... Det är en sjuk struktur, en slags trafik för korrumperade pengar. Det var då Vladimir kontaktade mig angående läsningen.
I texterna som Oleg ställdes inför fann han att “allting var sant, men det var saker som man inte fått säga högt tidigare”. Efter sin första kontakt med Free Theatre fick han sparken från Arméteatern.
- Men det spelade ingen roll. Under mina tre år med Free Theatre har jag vuxit som skådespelare mer än jag gjort under hela min professionella karriär. Jag har alltid sökt utmaningar i mitt arbete och jag vill alltid vara sann inför mig själv. I Vitryssland finns ingen frihet. Hur ska man kunna skapa utan att vara fri?
I samtal med Free Theatre återkommer ständigt strävan att få arbeta och skapa i ett fritt Vitryssland. Tvärt emot vad många tror slutar Free Theatres konstnärliga visioner inte alls vid ett demokratiskt hemland. Liksom Natalia tror Oleg att gruppen finns kvar och arbetar om 20 år.
-Jag lever alltid för dagen och har svårt att föreställa mig livet om 20 år... men jag tror att det finns många ”Free Theatres” i Vitryssland om 20 år. Men den här Free Theatre finns också kvar!
Thursday, 2 October 2008
Kindpusshelvetet
Efter några år i Frankrike har acklimatisering varit såpass stark att jag börjar tycker att det där med att kramas - att häva sig i famnen på ytligt bekanta eller att att få en oönskad kalufs rätt i ansiktet av någon som inte har vett att vända kinden till - känns ganska barbariskt. Dessvärre finns det inget bra mellanting som fångar upp mellan kramen och fransmännens kindpussande, för den kvinna som i Frankrike sträcker ut en hand för att hälsa anses mycket märkig, kall och (ve och fasa) okvinnlig! En gång sträckte jag fram handen vid en presentation och min motpart i hälsningsprocessen tittade förvånat på min hand och tog den misstänksamt och försiktigt som om den var en hundbajspåse.
Men det börjar bli väl hysteriskt med kindpussandet i Frankrike. Jag vet att kindpussandet har ökat eftersom mina svärföräldrar berättat att på deras tid kindpussade man minsann bara sina vänner. Idag är man allas vän. Överallt och hela tiden är det någon som ska fram och kindpussa en. Vid en vänskaplig presentation "Hej Françoise och Cécile, detta är min kompis Anna-Karin" och så är man igång: Puss,puss, puss och puss, puss, puss. Jo, för det är tre kindpussar i mitt Sydfrankrike, och ännu sydligare är det fyra:pusspusspusspusspuuuhhh.
Varje dag när jag kommer till jobbet kommer kollegorna springande, puss puss puss och puss puss puss. Jag tycker mycket om mina kollegor men jag hade föredragit att ropa hej och inte tvinga dem att avsluta det de gör, resa sig upp och komma mig till mötes bara för att jag är lite sen. Ett par gånger i veckan kommer två städerskor förbi vårt kontor. Heeeeeej, puss puss puss och puss puss puss. Jag har ingen aning om var de bor, vad de gör när de inte är på jobbet, men jag känner väl till att de har lena kinder, vilken parfym de använder och vad de ätit till frukost...
Allt det här kan man dock leva med, leva gott med dessutom, men de verkliga problemen börjar vid mellanstora bjudningar. Kommer du först har du guldläge. Du slår dig ner i soffan och väntar på att gästerna (läs kindpussarna) ska komma till dig. Är du däremot en av de i mitten anländande går det an, men du tvingas gå runt i en ring och pussa var och en tre gånger och presentera dig. Eftersom alla väntar på sin tur och vet att de snart kommer att behöva avbryta sin pågående aktivitet inom kort så tystnar alla samtal och du blir föremål för allas uppmärksamhet. Lite pinsamt och nervöst. Pusspusspusspusspusspuss.... Kommer du sist av alla är det outhärdligt. Medan du går runt och kindpussar alla hinner drinken börja och sluta, folk sätter sig till rätta och hittar trevliga samtalspartners och engagerande ämnen. Om inte middagen redan har tagit vid när du slutligen är klar hamnar du garanterat i nagot hörn med en liten ihopsnörpt pussmun och med guldfiskarna som ända rimlig samtalspartner. Fram för handskakningen!
Men det börjar bli väl hysteriskt med kindpussandet i Frankrike. Jag vet att kindpussandet har ökat eftersom mina svärföräldrar berättat att på deras tid kindpussade man minsann bara sina vänner. Idag är man allas vän. Överallt och hela tiden är det någon som ska fram och kindpussa en. Vid en vänskaplig presentation "Hej Françoise och Cécile, detta är min kompis Anna-Karin" och så är man igång: Puss,puss, puss och puss, puss, puss. Jo, för det är tre kindpussar i mitt Sydfrankrike, och ännu sydligare är det fyra:pusspusspusspusspuuuhhh.
Varje dag när jag kommer till jobbet kommer kollegorna springande, puss puss puss och puss puss puss. Jag tycker mycket om mina kollegor men jag hade föredragit att ropa hej och inte tvinga dem att avsluta det de gör, resa sig upp och komma mig till mötes bara för att jag är lite sen. Ett par gånger i veckan kommer två städerskor förbi vårt kontor. Heeeeeej, puss puss puss och puss puss puss. Jag har ingen aning om var de bor, vad de gör när de inte är på jobbet, men jag känner väl till att de har lena kinder, vilken parfym de använder och vad de ätit till frukost...
Allt det här kan man dock leva med, leva gott med dessutom, men de verkliga problemen börjar vid mellanstora bjudningar. Kommer du först har du guldläge. Du slår dig ner i soffan och väntar på att gästerna (läs kindpussarna) ska komma till dig. Är du däremot en av de i mitten anländande går det an, men du tvingas gå runt i en ring och pussa var och en tre gånger och presentera dig. Eftersom alla väntar på sin tur och vet att de snart kommer att behöva avbryta sin pågående aktivitet inom kort så tystnar alla samtal och du blir föremål för allas uppmärksamhet. Lite pinsamt och nervöst. Pusspusspusspusspusspuss.... Kommer du sist av alla är det outhärdligt. Medan du går runt och kindpussar alla hinner drinken börja och sluta, folk sätter sig till rätta och hittar trevliga samtalspartners och engagerande ämnen. Om inte middagen redan har tagit vid när du slutligen är klar hamnar du garanterat i nagot hörn med en liten ihopsnörpt pussmun och med guldfiskarna som ända rimlig samtalspartner. Fram för handskakningen!
Subscribe to:
Posts (Atom)