Hunter Valley utan vin...

Vi har lyckats med konststycket att bila igenom Australiens vindistrikt Hunter Valley utan att prova viner. Skickligt!

Förra helgen åkte vi på biltur till Hunter Valley. Först hade vi tänkt att åka till Canberra, men eftersom det tar 3,5 timmar tänkte vi att det var mer resonabelt att åka till Hunters som ligger på närmre avstånd. Det finns två vägar till Hunters Valley, motorvägen (2,5 timmar) och en lite längre men mycket vacker väg som går igenom Yengo National Park. Ja, vi kom ju inte till Australien för att ligga och trycka på motorvägen, så valet var enkelt. Den timmar långa Putty Road som leder in i Hunter Valley startar i norra Sydney. Problemet var att varken Jean-Yves eller jag hade tagit reda på hur vi skulle komma till Putty Road. Vi hade varit så koncentrerade på att titta på hur den övriga (vackra) vägen gick, så nar vi satte oss i bilen med barnen och packning upp till tänderna så tittade vi frågande på varandra och sa « Jaha, och hur börjar vi..?”. Men hur svårt kan det vara, typ.

Det visade sig vara ganska svårt. Och när vi två timmar senare stod på startpunkten vid Putty Road, hade vi redan ätit upp matsäcken, gett Hector nappflaska, båda barnen var pigga och utvilade och Marie-Fleur färdig att starta dagens LEK. Inte drömlage för att börja en bildsemester alltså.

Vägen genom nationalparken var dock mycket vacker. Vi konstaterade att ibland såg det ut som en svensk landsvag, tät och trolsk skog. Trots att barnen var lite irriterade över att behöva sitta stilla så gick det rikitgt bra. Och när de sedan var på bristningsgränsen dök en skylt med texten “Thea Room” upp ur ingenstans. Super, precis vad vi behövde! Vi åkte in på en väg, som blev en liten väg, som blev en grusväg. Vi började undra om vi verkligen kommit rätt, men helt plötsigt såg vi en gård framfor oss. Gården var omgiven av fält och på fälten satt det fullt med kängrur! Vi dansade ur bilen exalterade över att se dessa första kangrur i det fria. De satt med uppspända öron och tittade noggrant på oss. Vi kunde gå ganska nära dem. Marie-Fleur var överlycklig och hoppade runt och sa “ruru, ruru”. Vi träffade ägaren till gården, tillika Thea rummets ägare. Han berättade att han flyttat ut hit från Sydney med fru och fyra barn för 20 år sedan. Han hade arbetat med att inhägna mark, något han fortfarande gjorde med sina söner. Han hade velat komma ifrån staden och dess negativa inverkan. Under alla år hade han och hans fru haft skola hemma för barnen. Jag och Jean-Yves log snällt men tyckte nog att det var väl tilltaget att isolera barnen har ute bara for att hålla dem undan staden. (Vi tenderar att göra tvärt om. Moooot staaaaden!) Hur träffade de vänner? Men det var inga prolem berättade senare dottern, tillika cafebitradet. Det bodde ju faktiskt inte så långt ifrån Sydney, vilket ju var väldigt sant i Aussimått. Den andra dottern hade dock flyttat till USA med en man och gift sig. Vi lämnade The Thea Room urmätta (god hemlagad äppelpaj) och glada (fina fria kangrur) och åkte vidare. Vi hade nu en dryg timma kvar till Cessnock, som vi hade bestamt var var slutdestination. Vägen gick igenom the Valley och snart borjade vingårdarna rada upp sig som smultron på ett strå. Vid detta laget började det dock skymma och innan vi ens kunde tänka ”vingård” var vi tvungna att hitta någonstans att sova. I närheten av Cessnock hittade vi en camping där de hade hytter. Eller rättare sagt, campingen dök upp som en räddare i nöden när det började kännas som barnmisshandel att längre hålla en tvååring i bilbälte. Vår “cabin” var otroligt fult inredd men när vi lagt barnen, hämtat indisk mat, öppnat en flaska lokalt vin och sänkt belysningen så kändes inte det som att det gjorde något. Vi satt där, dryga tolv timmar efter vi lämnat Sydney och hade det urmysigt!

Dagen därpå regnade det. Jean-Yves och jag har börjat fundera på om vi inte ska ta jobb som regnschamaner här i Australien. Så fort vi ska på utflykt så regnar det… Och i Autralien regnar det inte så ofta,så vi kanske skulle kunna bli rika på kuppen. Detta började redan 2005 då vi var har på semester. Då regnade det konstant under tre veckor. Under torrperiod.

Vårt besök på Hunter Gardens regnade därför inne. Vi promenerade däremot omkring i Hunter Gardens lilla shoppingby, en liten märklig turistshoppingby uppbyggd i mitt i ingenstanset. Efter lunchen blev det en liten biltur och sedan med sovande barn motorvagen hem till Sydney igen. Vi kom alltså inte till någon vingård den här gången, men återbesök är redan inplanerat och vi har bevisat att vi är fullt kapabla att bila med barn. Äventyret har bara borjat!

Vilken Vild Vardag

Trots att det var svårt att föreställa sig så blev det faktiskt vardag i Sydney också. Den första förälskelsen har lagt sig och vi börjar hitta våra rutiner. Som alltid känns rutiner lite enformigt och lite lagom. Dessutom är det just nu ganska kallt eftersom det är vinter. Som tur var hade inte vardagen infunnit sig än när jag fick Hector i mars. Då kändes det fortfarande spännande att åka in till sjukhuset på morgonen och bli igångsatt, lite roligt att ligga där med värkar och balansera på en stor boll och lite märkligt, men dock nytt, att få signera papper innan de sätter in epidural (“Anna-Karin, nu ska vi upplysa dig om vad som kan hända i värsta fall…” Who cares just då, liksom …). Allt gick dock bra och vi är nu en familj med tre olika nationaliteter : en svenska, tva fransoser och en australiensare. Det känns ju modernt i dessa tider av multikulturalism.

Den australiensiska vardagen blir dock inte såååå trakig. Den kan nog lättast beskrivas som ganska vild. Man måste vara på sin vakt hela tiden. I alla fall om man ska tro australiensarna själva. Jo, för knappt hinner man stiga av planet förrän skräckhistorierna börjar dugga omkring en. Under tiden vi har varit här har ett ovanligt stort antal personer blivit attackerade av hajar. Ben och armar har rykt lite här och var, och en liten flicka har blivit uppäten av en krokodil (men det var inte i New South Welsh). När man pratar om det där med australiensarna själva ler de bara och sager “jaja, men hajarna jagar bara i gryning och skymning.” Men om detta är så säkert kan man ju undra hur surfare självmant kan ge sig ut på sina brädor och bli uppätna (för att de ser ut som mumsiga skoldpaddor underifrån) i gryning och skymning. “Humm, det börjar skymma. Om jag skulle ta mig en liten surftur”.

Det inte speciellt vanligt att australiensarna minimiserar naturens faror, utan snarare tvärtom. Efter ett par månader i Sydney, när vi ännu inte hade bil och jag var gravid till sprickningsgränsen, kom Woolworths och levererade mat till oss en dag. En glad liten man hoppade ur bilen. G’day. Han lämnade av matkassarna och frågade var jag kom ifrån. När jag berättade att jag kom fran Sverige lyste det i hans ögon och han sa att han hade hört att Sverige var ett fantastiskt land. Ett fantastiskt land med ett fantastiskt välfärdssystem. Jo, sa jag, Sverige är på många sätt fantastiskt, men ni har det ju så bra här i Australien också. Jag prisade den vackra naturen, de trevliga männskorna men han skakade bistert på huvudet och sa « jo, men det är farligt vet du. Ojojoj, det är verkligen farligt här». Och så borjade han berätta att man kallar Australien « Skincancer land, ojojoj solen är så farlig. Du måste skydda den där (han nickade mot Marie-Fleur) och den där också (han nickade mot min mage) ». «Och så du får aldrig låta henne gå barfota » fortsatte han. « Jag bor här i närheten och härom veckan hitade jag en Big black, den farligaste spindeln i världen. Jag trodde att den var död för den bara låg där så jag plockade upp den och la den i en burk, men dagen därpå såg jag att den levde. Jag körde den till zoo, för där tar de hand om spindlarna och gör motgift ». Jag stod där mitt bland matkassarna och svalde nervöst, och han fortsatte “för att inte tala om ormarna. Ojojoj, det finns alla tänkbara farliga ormar här i Sydney området, ni måste vara väldigt försiktiga. Jo, och så är det ju hajarna, men egenligen är ju de ingenting mot the jellyfishes, de jättejättefarliga maneterna. De är vanliga vid alla strander, och de bara smetar in en med sina långa farliga trådar, ojojoj och då är det kort.” Vid det här laget hade jag lyckats fösa honom framför mig till dörren, tackade snabbt för varorna och puttade ut honom.

Australiensarna ÄLSKAR att skrämma upp stackars Europeer. Det kom ett mail till Jean-Yves och en annan nyanländ kollega fran en australiensisk kollega med bilder på en pythonorm som han hittat i trädgården, med texten “welcome to Sydney guys’ och när jag på gransen till tårar frågade vad man skulle göra for att bli av med kackerlackor, sa fick jag svaret “This is Sydney, Anna. Det kommer alltid att finnas kackerlackor.” Och från en annan “Den kackerlackan du såg, var det en flygande eller en krypande? ». O, tack så mycket för att jag nu vet att det finns FLYGANDE kackerlackor! Den kunskapen kan man bespara en insektsfobiker.

Bara tanken på att alla de där farorna lurar överallt gör ju att man inte riktigt kan slappna av och låta vardagen bli alldeles för vardagig. Men själv har jag inte sett så mycket farligt än så länge (och jag hoppas att det förblir så!) förutom på Sydney Wildlife Park. Som med rätta borde döpas om till Sydney skräckkabinett. Men en australiensisk biolog som jag känner går barfota hela tiden, sommar som vinter, och det tycker jag känns tryggt.

Insparkad dörr i Cremorne Point

Jag halkade in på en blog idag som heter "Prinsessans dagbok". Prinsessan som ska få barn nummer två i dagarna skriver så här:

"Jag toklängtar efter bebisen i min mage nu. Tänk att denna underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut... Vi ska få möta bebisen som vi älskar så högt - men NÄR?! Du är så välkommen NU lilla skatt!"

Kära prinsessa, jag bara undrar, NÄR hinner du älska och längta så högt?

Jag är ju nu mamma på heltid här i Sydney sedan exakt en manad, och jag vill bara sjunga ut min BEUNDRAN för alla svenska väninnor som varit mammalediga i ett helt år! Jag tycker att man borde få vara "barnledig" ett första år och sedan få ett år till då man är "mammaledig". Under sitt mammaår skulle man bara få ligga på soffan och äta choklad. Min upplevelse av mamma-på-heltid kan förvisso ha att göra med det faktum att jag börjar min mammaledighet som gravid i sjunde månaden men en unge som närmar sig två år. Jag har i vilket fall som helst, trots min "ledig-mamma-status" inte manga sekunder över att toklängta efter barnet i magen och fundera över att den "underbara tiden med ett liv inuti kroppen snart är slut".

Jag andas och lever Marie-Fleur. Hela tiden. Det finns inte en sekund att titta bort för då händer det något någonstans. Receptet är att titta på henne hela tiden, vilket ju ger henne ett visst övertag. Jag var lite beredd på att det skulle bli så här eftersom min kloka Erika som bara säger sanningar när det gäller barn, hade varnat mig och sagt att "vänta du bara tills hon blir två, då kommer du inte att känna igen henne längre. Du kommer att undra vem som har stulit din söta lilla unge och ersatt henne med en ny".

Så sant som det är sagt. Jag undrar verkligen vem som tagit Marie-Fleur och ersatt henne med den här lilla kopian som lungt och systematiskt spritslade ut hela solkrämstuben över lånelägenhetens heltäckningsmatta ett par dagar innan vi skulle flytta ut. Eller som i den nya lägenheten efter endast EN DAG skyndar sig att vända upp och ner på en kopp kaffe över den nyinlagda vita heltäckningsmattan, trots, eller kanske snarare för att (...) jag kommer springande mot henne med panik i blicken.

Eller vad var det för kopia som igår när jag i två små korta sekunder tog ett steg ut i trädgarden från köket slog igen dörren bakom mig. Dörren gick i baklås och kopian stod kvar därinne. Hon stod och log och vinkade i fönstret hela tiden när jag i panik hämtade granntjejen, i panik ringde brandkåren (gasspisen stod på med kokande grytor och det blev immigare och immigare i rutan där kopian stod och log), när jag började gråta och granntjejen, likt en cool Lara Croft ("step aside, you're pregnant), sparkade in underdelen av köksdörren så att jag kunde kasta mig in, stänga av spisen och befria mitt barn, och sedan slutligen ser ut som en ängel som leende sager "Hellooow" till brandmän, poliser och ambulansmän som kommer med blåljus eftersom ett barn är instängt i ett kök där en gasspis står på.

Det är vid sådana tillfällen, när man står där och stammar framför en snygg australiensk poliskonstapel (eftersom man glömt av när Marie-Fleur är född och hur man stavar sitt namn på engelska)som man inser att det är vi som har blivit den konstiga invandrarfamiljen som efter en vecka har sparkat in köksdörren till superlägenheten på Cremorne Point (ungefär som att bryta upp golvet och odla potatis). Och jag är den gravida galna grannkvinnan och granntjejen som är den unga, vältränade Lara Croft. Och på natten när kopian ligger och sover utan en tanke på dramat som utspelat sig, så ligger man där sömnlös och blir gråhårig av oro eftersom man tänker på alla hemska saker som kan hända med ens barn, och hur mycket svårare allt kommer bli när man har två.

Men ända vill man inte byta ut det mot summan av alla de trendigaste och mest jobbintressanta liv i hela världen. Och man accepterar den lilla kopian fullt och helt och vaknar innan henne på morgonen och ligger och längtar efter att hon också ska vakna.

Men till prinsessan, som tydligen hinner sätta in färska blommor i fina vaser och pynta sitt hem och längta ihjäl sig efter sin lilla skatt, vill jag bara säga grattis. Men vi har faktiskt kommit pa ett namn, och det är inte sa illa pinkat innan bäbisen ens är född tycker jag! I alla fall inte i mitt liv.