Svenska sopraner till Aix

Publicerad Nummer.se 2007-06-08

NYHETER/OPERA. Den som har vägarna förbi Aix-en-Provence i sommar har chans att höra svenska sopraner sjunga på den prestigefyllda operafestivalen Festival d'Aix, som äger rum 29 juni-22 juli.

Operafestvialen i Aix-en-Provence i södra Frankrike är vid sidan av festivalerna i Salzbourg, Glyndebourne och Bayreuth en av Europas mest prestigefulla. Festivalen grundades 1948 med avsikten att göra Aix-en-Provence till en stad tillägnad Mozarts musik. Idag presenteras dock ett bredare program och ofta ses flera av våra svenska sångare i de olika produktionerna.

I år sjunger mezzosopranen Malena Ernman rollen som Cherubin i Mozarts Figaros Bröllop under musikalisk ledning av Sveriges Radios symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding. Sopranen Malin Christensson gör rollen som Susanna i samma uppsättning. I Wagners Valkyrian (under musikalisk ledning av Sir Simon Rattle) ses sopranen Erika Sunnegårdh i rollen som Helwige.

Under festivalen i Aix ges bland annat också koreografen Trisha Browns iscensättning av den 400-årsjubilerande Monteverdioperan Orfeo, där dansare från hennes eget New York-baserade Trisha Brown Dance Company medverkar tillsammans med sångarna.

Vid sidan av festivalens operaproduktioner kan man lyssna till konserter och solistframträdanden av unga talanger från L’accademie européenne de la musique, en utbildning som har vuxit fram i staden tack vare operafestvialen. Intresserade bör snarast boka sina platser eftersom biljetterna försvinner snabbt.

Länk till festivalens hemsida

Anna-Karin Brazee

Min franska graviditet

Jag tittar på den lilla stickan om och om igen. Jodå, två blå streck lyser klart sida vid sida och jag är definitivt gravid. Jag dansar ut på gatan och känner mig bäst i världen. Det är bara det att jag inte befinner mig på en gata, utan på en ”rue” i södra Frankrike där jag är bosatt sedan bara ett år. Plötsligt stannar jag upp och tänker ”jaha, och vad gör jag nu då, vad är nästa steg? Och vad heter egentligen gravid på franska?”

Garvid heter ”enceinte” får jag snart veta, men det är ju så mycket annat man ska sätta sig in i när man blir gravid utomlands. För att stilla min första oro tänker jag på en bok jag nyligen läst där författarens mamma flyttade från Sverige i sjunde månaden och födde sitt barn i Paris på trettiotalet, samt på min egen svärmor som hoppade på båten till USA med en ettåring och en två månaders baby i bagaget i början av sextiotalet. Här är jag, över trettio år gammal, i början av 2000-talet, med Frankrikes prisade sjukvård att tillgå. Ändå är det oroväckande många som frågar om jag ändå inte ska återvända till Sverige för att föda. Och det är klart, sällan känner man nog ett större behov av sin mamma, sina tjejkompisar och redig svensk barnmorska som när man är gravid. Jag ska dock inte återvända för att föda, utan nu blir det andra rutiner som gäller, andra traditioner och framför allt ett helt annat medicinskt språk.

I Frankrike är det en gynekolog som följer kvinnan under hela graviditeten. En gång i månaden träffar man sin gynekolog med start direkt vid första misstanke om graviditet. Vid det första besöket görs ett vaginalt ultraljud för att verifiera graviditen. När jag gör denna undersökning efter fem veckor ser vi en liten böna och gynekologen låter oss lyssna på hjärtljudet. Efter att ha suttit och samtalat i medicinska termer på hastig franska och fått ett otal remisser på tester som ska göras är jag nu glad över detta högst universella språk, hjärtljud!

Efter detta första besök har jag mängder av blodprover som ska göras. I Frankrike älskar man allt som går att bevisa vetenskapligt och tar varje chans att göra undersökande tester. Ett av de första testerna jag gör, vid sidan blodgrupp och blodsjukdomar, är att kontrollera om jag är immun mot toxoplasmos. Alla gravida fransyskor genomgår en sådan test och utifrån resultater får man reda på om man kan äta blodiga biffar, smutsiga grönsaker och klappa katter eller inte. Jag tillhör, visar det sig senare, den lyckliga procent som är immun mot toxoplasmos vilket, förutom att bespara mig ett blodprov i månaden under resten av min graviditet, tillåter mig att fritt fortsätta äta steak tartar (råbiff), meddelar min gynekolog glatt.

Trots denna avundsvärda immunitet kan jag givetvis inte äta hur som helst. Jag har fått detaljerade listor skickade från mina väninnor i sverige där det finns namn på fiskar som fransmännen inte ens kan stava till. Tre månader in i min graviditet är vi bjudna på middag till ett par ur den äldre generationen. Middagsgästerna sitter och gratulerar graviditeten som bäst när en stor bit gåslever dimper ner på fatet framför mig. Alla hugger i och jag sitter förvirrad kvar med kniv och gaffel i hand. Till slut tar jag mod till mig och förklarar att den nog inte är så lämpligt för mig att äta gåslever just nu. Gästerna utbyter lite undrande blickar och låter mig förstå att jag är aningen överspänd. Jag klarar mig dock ur förrättssituationen och genom middagen. När varmrätten är utdukad slår en kvinna ut med armarna och utropar belåtet ”Nu kan du njuta! Här kommer osten, och kalcium är ju så bra för barnet”! Brickan med grogonzola, rochefort och andra ädla ostar seglar in på bordet. Liknande situationer och ett antal ”ett litet glas vin/champagne skadar aldrig” får jag ofta värja mig mot i Frankrike. Men tro nu inte att maten inte har betydelse under graviditeten här. Det är inget annat än en ren myt att fransyskorna är så nätta och smala av naturen! Ingen som spenderat mer än en månad i Frankrike har undgått vikten av att ”manger équilibré”, att äta balanserat, och aldrig är det så viktigt som under graviditeten. Tidigt meddelade min gynekolog strängt att han givetvis genast kommer att meddela mig om jag går upp för mycket i vikt, vilket har resulterat kallsvettning när jag stiger upp på vågen vid mina besök. Max ett kilo i månaden rekommenderas. För att undvika viktökning måste jag hålla mig borta från socker och äta max två frukter om dagen, eftersom (som jag nu har fått lära mig) alla frukter är små lömska sockerbärare. Jag får inte heller äta för mycket salt för då kan jag svullna upp som en vattenballong. Skulle det ändå gå åt pipan har jag fri tillgång till en dietist, eftersom detta ingår i den allmänna graviditetsförsäkringen. Under min franska graviditet möter jag ständiga mattips, rekommendationer om stödstrumpor samt att jag uppmanas att varje dag gnida hela kroppen i olivolja och citron. Citronen ska vara speciellt bra för mig som är blond, men citronsaften blir härsken i olivolja så den har jag skippat. Annars har jag givetvis nappat på allt i en fåfäng förhoppning om att blir lika snygg som fransyskorna.

Det faktum att jag, normallång svenska, är minst ett huvud längre än de flesta fransyskor fick mig att oroa mig för ”nacktestet”. I tredje graviditetsmånaden mäts nacken på alla franska foster för att bedöma risker för Downs syndrom. I veckor innan gick jag och oroade mig för att mitt barns nacke, som ju måste vara betydligt kraftigare än de franska barnens slanka fågelnackar, skulle visa på falska resultat. Väl uppflugen på min undersökningsbrits glömde jag dock alla farhågor när en ung kvinna à la Monica Berlucci stegade in i rummet med solglasögon och ”den lilla svarta” och började genomföra undersökningen. Innan jag visste ordet av hade hon med sval stämma meddelat mig att allt såg normalt ut. Detta test följdes dock av andra tester där min hormonbalans skulle avgöra andra risker för Downs syndrom, och avslutades i femte månaden då en specialist på ultraljud, gör en sista koll på riskerna. Inom loppet av de första fem månaderna har jag också druckit en halvliter glykos och tagit blodprov som ska undersöka riskerna för graviditetsdiabetes.

Redan tidigt under min franska graviditet har jag fått förfrågan om hur det går med babyrummet. Babyrummet är, som namnet avslöjar, det rum där de franska bäbisarna ska sova. Här tar man med bestämdhet avstånd från att tillåta barnen sova i föräldrarnas rum. Än mindre i föräldrarnas säng. Anledningen är att alla inblandade ska få så god sömn som möjligt. Barnet sover på bestämda tider i sin egen säng och alla avvikelser, framför allt de skandinaviska, ses som lätt hysteriska. När man inreder ett babyrum får man dock ha tungan rätt i munnen. Redan i tredje graviditetsmånaden börjar folk nämligen fråga om man känner till barnets kön. Om man inte medvetet har avböjt att få reda på könet meddelar gynekologen detta rutinmässigt och då börjar en period av lögner och undhållande av information för den som fortfarande inte vill meddela omvärden. Vänner kliver idag in i vårt ”babyrum” och letar efter små könsmarkörer i den skandinaviskt vita inredningen. Hade jag vetat omvärldens intresse för kön hade jag nog avböjt att få veta, men så blir man ju också alldeles förvirrad över allt man måste ta ställning till. Ska jag gå på yoga eller simning? Ska jag följa en teoretisk eller en praktisk forlossningsförberedelse? Vilken klinik ska jag föda på? Ska jag amma eller inte....? Jo, för det får man också lov att välja, vilket väl skulle få svenska barnmorskor att sätta i halsen. Min franska barnmorska har dock erkänt att hon är lite avundsjuk på sina svenska kollegor som har möjlighet att följa kvinnan genom hela graviditeten, förbereda henne och mannen i större föräldrargrupper samt att genomföra förlossningen. För, som hon ofta säger till gynekologerna: ”Ni ska ju bota sjukdomar och en gravid kvinna är inte sjuk. Graviditet är det mest naturliga i världen!”. Jojo.

Scenkonst på liv och död

Intervju med Pippo Delbono
Publicerad i Teatertidningen
nr 5 2006

Pippo Delbono är den italienske scenkonstnären som antingen är älskad eller hatad, men som få är likgiltiga inför. Hans kompani har vuxit fram under tjugo år och vid sidan av skådespelare med klassisk teaterutbildning har han samlat uteliggare, autister och handikappade ur vilka han har lyft fram bländande sceniska talanger. Tillsammans skapar de teater på liv och död. Flera produktioner har fått utmärkelser och kompaniet efterfrågas idag på teatrar och festivaler i Europa. Compagnia Pippo Delbono har ständigt ett femtontal produktioner på repertoaren och turnerar outtröttligt med sina vackra, men också smärtsamma, föreställningar.

Att stiga in i Pippo Delbonos märkliga värld är ungefär som att slängas in i en David Lynch-film tillsammans med Alice i underlandet. När mörkret sänker sig i salongen öppnar sig en konstrasternas värld som bryter alla tänkbara regler. Här blandas skratt och vansinne med lek och smärta. Kompaniet representerar en ny politisk teater som hyllas för sin närhet till livet självt. Produktionen »Urlo« (Skrik) med premiär 2004 är ett illvrål rätt i ansiktet på alla tänkbara makthavare. Överklassens dekadens, den kommersiella exploateringen och inte minst påven och kyrkan får sig en ordentlig känga. I »Urlo« gestaltar en mängd egendomliga karaktärer maktens olika uttryck. Här finns jättepåvar och mininunnor, en till ytan perfekt men förtvivlad överklass, blödande prostituerade, nitiska lärarinnor och små dumstrutar. Föreställningen sparkar vilt mot världen och tar den lilla människan varsamt i handen. Exakt vart Pippo kommer att leda den lilla människan är däremot inte så säkert, och det krävs ett visst mod hos publiken att ge sig hän denna värld där man sällan vet hur långt provokationen kommer att gå.

Ska kännas i magen
- Jag är intresserad av en teater som sätter sig i magen på folk. Detta kan skapa en känsla av att de inte har kontroll och kanske också en viss rädsla. Allt mitt berättande innehåller kaos, men varje historia har däremot sitt sätt att bli berättad. »Urlo« handlar om makt. Det finns många tillfällen i föreställningen då allt blandas okontrollerat: kyrka, politik och krig. I mitt huvud är det verkligen så jag upplever makten, och därför blir den sceniska speglingen likadan. Den senaste föreställningen, som följer efter »Urlo«, »Questo Buio Feroce« (premiär oktober 2006), är däremot annorlunda. Den handlar om att gå döden till mötes, och när jag arbetade med den upptäckte jag hur viktigt det var att vara exakt i alla detaljer. »Urlo« och »Questo« är olika, den ena utagerande och den andra intim. Varje ny föreställning måste liksom ta död på den föregående, och det som blir kvar är mitt grundberättande.

Jag träffar Pippo Delbono i Arles i södra Frankrike inför föreställningen »Guerra« (Krig). Den hade sin urpremiär 1998 och är fortfarande flitigt efterfrågad runt om i världen. Compagnia Pippo Delbono har i höst femton föreställningar på repertoaren. Egentligen skapas dessa för att kunna spelas på turné under två år, men de flesta av kompaniets produktioner efterfrågas mycket längre än så.

Föreställningarna bär ensemblen
- Det är nu tjugo år sedan vi hade premiär på »Il Tempo degli Assasini« (Mördarnas tid) och vi spelar den fortfarande. Pepe Robledo och jag är ensamma på scenen och vi berättar om våra liv. Pepe berättar om hur han flytt från Argentina och jag berättar om något som varit drabbande i mitt liv, min vän Vittorios bortgång. Även om det kan verka jobbigt att under tjugo års tid ständigt gå tillbaka och upprepa dessa händelser, så är det faktiskt inte så. Jag gör aldrig teater som psykoanalys. Från början har »Il tempo« vuxit fram ur en personlig händelse, men efter ett tag blir den ”bara en text”, som vilken som helst. Det är så med alla våra föreställningar. De har en tydlig koreografisk ram, och texten blir som en slags musik. Efter ett tag är det föreställningarna som bär oss och inte tvärtom.

Pippo Delbono är född i Liurgie i Italien 1959. Som ung träffade han Vittorio. Pippo berättar i flera av sina föreställningar om denna relation som har varit en utlösande faktor för hans konstnärskap, och om den passion som gjorde att han följde med på allt för att vinna ytterligare kärlek och bekräftelse. Pippo menar att det var slutligen teatern som räddade honom och dödade hans vän. Han började studera teater i Savona för att frigöra sig från Vittorios allt starkare negativa inflytande på honom. Vid ett tillfälle åkte han med teaterskolan till Grekland och när han kom tillbaka fann han Vittorio i koma efter en olyka.

Rassmussen och Bauch
För att överleva förlusten av Vittorio söker sig Pippo till Iben Nagel Rassmussens teaterträning i Danmark. Rassmussen var verksam på Odinteatret i Köpenhamn under 80-talet, och Pippo följde hennes teaterträning tills han genom ett lyckosamt inhopp fick en plats i hennes grupp Farfa som skådespelare. På Odinteatret formas han av Rassmussens kollektiva och jordnära men extremt hårda arbetsprocess. Teaterträningen har sina rötter i orientalisk scenkonst såsom kabuki och no och är starkt fysiskt koncentrerad. Den går i korthet ut på att utmana sitt kroppsliga motstånd och genom detta hitta en precision som är fulländad och skapar total närvaro på scenen. Gruppen Farfa arbetar, lever och äter tillsammans, syr sina egna kostymer och spelar på gatan med en direkt närhet till sin publik, de jobbar från tidig morgon till sen kväll.

Compagnia Pippo Delbono uppstår under denna period i Danmark genom mötet mellan Pippo och Pepe Robledo. 1986 skapar de tillsammans föreställningen »Il Tempo degli Assassini«. Under deras första turné träffar de Pina Bauch i Tyskland. Mötet med Pina Bauch blir en fundamental förändring i Pippos liv och han bestämmer sig för att stanna och arbeta med henne. Om tiden i Danmark hade varit slitsam och kollektiv, blir upplevelsen nu totalt motsatt. Hos Pina Bauch får han för första gången möjlighet att utveckla sin estetik och sina reflektioner kring sig själv som konstnär samt utforska sin sårbarhet. Hos Pina Bauch lyfts det estetiska och subtila arbetet till nivåer som Pippo aldrig tidigare upplevt. Dekoren och kostymerna i hennes föreställningar är luxuösa och vackra.

Subtilt och stökigt
Tillsammans med Rassmussen kommer Pina Bauch att utgöra grundbulten i Pippo Delbonos konstnärskap. Kanske är det just dessa skilda arbetsmetoder som har format de kontraster som kompaniet ogenerat visar upp. Det är vackert och subtilt, men samtidigt rockigt och stökigt. Pippo Delbono har också genom åren fortsatt att basera sitt eget arbete på hård fysisk träning samt att utforska gränserna mellan text och kropp. Han menar själv att en fast dramatisk text binder upp det sceniska skapandet och kan snarare motverka publikkontakten än att främja den.

-Jag har satt upp Shakespeares »Henrik IV«, men det var otroligt svårt för mig. I arbetet försökte jag dock att frigöra mig från textens begränsningar, och ibland har folk frågat om föreställningen handlar om mig. Jag är inte intresserad av en teater som sätter upp en ram. De texter som jag väljer att arbeta med, från bl a Pasolini, Brecht och Sarah Kane är alla fragment av texter som har drabbat mig på djupet, och därför även berättar något om mig. Jag tycker att det är viktigt att göra en markering i teatern idag. Teatern har förlorat sin makt att göra revolt och blivit tråkig. Man måste visa att det finns andra sätt att berätta en historia.

Idag består kärnan i Compagnia Pippo Delbono av ett tiotal ständigt återkommande personer. Medlemmarna i kompaniet är en ovanlig samling människor som Pippo träffat genom åren, och långt ifrån alla har klassisk teaterskolning. Bobo är en dövstum och mentalt handikappad man som Pippo träffade när han gav en kurs på en psykiatrisk klinik. Nelson Lariccia var tidigare uteliggare och träffade kompaniet på tågstationen i Neapel, Gianlucca Ballarè är en man med Downs syndrom och en vän till Pippos mamma. Den teaterkritik som ofta hyllar närheten mellan teatern och livet i kompaniets produktioner kommer av det faktum att det faktiskt finns en mycket stark koppling mellan teatern och livet här. Utan kompaniet skulle många av dess medlemmar inte bara vara utan scen, flera av dem också vara utan en naturlig plats i samhället. Teatern har blivit deras fulla identitet och kompaniet deras enda tillhörighet.

Ingen barmhärtighetsteater
Någon barmhärtighetsteater vill Pippo däremot inte höra talas om. Han blir ofta olustig när han får förfrågan att föreläsa om teater och handikapp.

- Jag har starka skäl att jobba med till exempel Bobo och Gianluca. Det handlar inte om att de är handikappade utan om att de båda är helt rätt för mina produktioner. Bobo är ett sceniskt geni. Han har varit protagonist i alla mina föreställningar under tio år, så det är klart att han har utvecklat en perfektion i sina rörelser, men redan när jag träffade honom på kliniken så lyste det om honom. Hans närvaro var total. Om jag ska vara riktigt frank så tror jag att han är den ende som idag är helt oumbärlig i kompaniet. Jag har väldigt svårt att tänka mig att gå upp på scenen utan honom. Ingen föreställning skulle vara densamma.

Trots att kompaniets föreställningar känneteckans av den stora ensemblen skapade Pippo tidigare i år föreställningen »Récits de Juin«, där han är helt ensam på scenen. Här delger han publiken alla sina innersta hemligheter. Han viskar, skriker i förtvivlan, skrattar och svettas. Föreställningen är så personlig att Pippo säger att han skulle avsluta den omedelbart om hans mamma dök upp i publiken.

- Detta är det i särklass mest personliga jag har gjort. Men föreställningen är egentligen starkt politisk. Jag blev tillfrågad vid ett tillfälle om jag kunde framföra något skrivet kring homosexualitet. Jag var mycket tveksam och man undrade varför ingen vill tala om detta, inte ens konstnärer. Jag gick och funderade ett tag och beslutade mig för att göra det, men som en politisk handling. Det finns så mycket moralism i Italien, och därav rädslan att närma sig dessa ämnen. Min föreställning är en föreställning om kärlek. Den är mycket personlig.

Folkligt men inte lätt
Detta enkla berättande i första person är signifikativt för alla kompaniets föreställningar, och de är även kända för att tala direkt till alla utan att kräva någon förkunskap. Pippo har byggt upp en speciell och personlig relation till sin publik, och han kallar sin teater för en ”théâtre populaire”, en folklig teater.

- Vår teater är däremot inte lätt. Den kräver mycket deltagande och engagemang hos publiken. Däremot tror jag att vi vinner på vår mänsklighet. Många av oss i kompaniet är som barn, men har tvingats öppna upp och blotta våra liv. I det ögonblick man öppnar upp sitt liv gör man det också tillgängligt för andra. Och i ditt liv finns det alltid något som någon annan kan dela och känna igen sig i. Det är så jag tycker att konst ska vara.