Life is like a box of chocolates. Eller: konsten att flytta

Efter att ha spenderat en underbar sommar i Europa kom vi tillbaka till Sydney ganska nöjda i höstas. Stressen över huruvida vi skulle stanna eller inte stanna i Australien hade lugnat sig. Vi kände att "Europa finns kvar". I september bestämde oss för att stanna lite längre än de tre år som var planerat från början. Och sim salabim, nu i mars 2011 sitter jag här i en lägenhet i Zurich, Schweitz, och skriver. Jag har ett schweitziskt bankkonto, en schweitzisk adress och ett schweizisk telefonnummer.

Life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get.

Är det verkligen vara så lätt att ändra sitt liv? Jag tror att det är det. Jag har skrivit det tidigare: Man balanserar ständigt på randen till ett annat liv, ett liv som också kan bli mitt och som bara befinner sig ett "ja" ifrån mitt nuvarande liv. Vi fick möjligheten att flytta till Schweitz, vi sa "ja" och nu är vi alltså här.

Det är lättare än man tror att flytta: Man bokar flygbilett. Man planerar vad man behöver på flygplanet (handbagage), vad man kommer att behöva direkt när man kommer fram (check-in bagage) och vad man kommer att behöva om ca två veckor (flygfrakt). Man bokar ett datum med flyttfirman, och på detta datum kommer två mer eller mindre muskulösa män och packar in hela ens liv i små boxar, tar boxarna och försvinner. Man sover på lånade madrasser i ett par dagar (lyxigare, och mer resonabelt alternativ är att bo på hotell, men det gjorde inte vi). Man spar fyra plast-gafflar, knivar, skedar och en kastrull och man har picknick i trädgården varje dag. Undertiden hinner man glömma hur det är att sova i en riktig säng och äta på porslinstallrikar, och man glömmer alla grejer man har och tänker att det vore inte så himla farligt om allt föll överbord någonstans mellan Sydney och Zurich.

Rent praktiskt blev det mer besvärligt när vi kom fram till Zurich. Det var ju, jag vet inte hur många, minusgrader, och vi hade bara fleecetröjor. Ganska oproffsigt för en svensk, men det är galet hur snabbt man förträngar den svenska vintern... Vi kastade oss in i en taxi och åkte till hotellet. Där vande oss åter snabbt vid möbler och annan lyx: mjuka sängar, badkar och nespressomaskin. Nespresso var förövrigt en av de avgörande faktorerna för vår flytt. "Blir det fördjävligt så kan vi ju i alla fall dricka gott kaffe. Med Lindt choklad."

När vi sovit bort vår jetlag hade våra två hotelldagar passerat och vi fick vår lånelägenhet. Då måste det riktiga livet börja och för att det ska kunna börja är det bara att börja pricka en lång lista av aktiviteter:

Man måste ha en adress för att kunna registrera sig i ett Kreiz (kvarter) som man måste göra inom åtta dagar för att få stanna i Schweitz. Man måste ha sin registrering för att få öppna ett bankkonto. Man måste ha ett bankkonto för att få köpa mobil. Man måste ha ett telefonnummer för att få ansöka om lägenhet. Och man måste ha en lägenhet där man kan ställa in möblerna som kommer i början av april. Så life might be like a box of chocolates, men sanningen är att i en av de där boxarna finns 20 kubikmeter grejer som måste få ett hem någonstans. Så det är bara att börja pricka av listan.   

Hej bull ant

När jag var i parken för ett par dagar sedan så träffade jag på en bull ant. En bull ant är en myra. Men det är inte vilken myra som helst. Den är ca två centimeter lång, den har små horn och är känd för att vara aggresiv. Låter ju lite märkligt... En myra är ju liksom en myra, och tycks ju inte ha så mycket för att vara aggressiv. För att demostrera dess agressivitet stampade min kompis i marken en bit i från myran. I stället för att pipa iväg vilket hade varit det mest logiska, ställer sig bull anten på bakbenen och kastar med sin lilla myrkropp och liksom slänger med sina små myrhorn i vår riktning. Typ: "kom igen bara, jävla jättar".

Vi bara stod där helt perplexa och trots myrans föga hotande storlek så kände vi oss ganska illa till mods. Det är ju inte utan att man undrar om den har något hemligt vapen som man inte sett än. Jag menar, att vara så liten och så tuff...

Så här i efterhand så kan jag bara konstatera att hela situationen är såååå australiensiskt.....Man går runt och tror att man befinner sig i ett paradis där allt är så fint och civiliserat och rent och ljuvligt. Tills man står öga mot öga med en jättemyra som hoppar runt och fräser mot en....  Bluuuäääää.

Halvfullt eller halvtomt?

Allt är fat free i Australien. Det finns ingen värre fiende än fettet och fettet ska bort från allt. Alla Sydneybor med lite självaktning beställer därför alltid en "skim cap, no sugar" när de vill dricka kaffe, vilket innebär en skim milk capuccino. Det skulle däremot inte föresväva Sydneyborna att ta en espresso, macciato eller skippa kaffet. Nej, mjölken ska vara där men den får inte vara mjölk. Eller i alla fall inte fet sådan. Detta är så långt ifrån det franska sättet att tänka, så det är nästan komiskt. Det skulle det inte föresväva en fransman att förstöra sina välmalda och välbryggda kaffebönor med mjölk. Och brevid espresson ska det helst ligga en liten chkladböna att avnjuta tillsammans med kaffet. Och om det nu ska vara mjök så ska det vara en riktig café crème med fet mjölk som smakar mjölk. Men i en liten kopp! Med chokladböna! Och folk vrider sig ut och in för att förstå hur fransmännen och fransyskorna kan hålla sig slanka trots mjölkfett och cholkadbönor. Jag tror att det är för att de inte hela tiden går runt med en megastor kaffe latte (som inte smakar kaffe överhuvudtaget(och inte mjölk heller för den delen...)) i papperskopp i handen. De dricker lite kaffe som tillåts smaka kaffe, liksom de äter lite mat som tillåts smaka underbart. Men de springer inte omkring och äter hela tiden. De äter inte mackor till lunch och farbriksbakade mega-muffins till kaffet. De sitter ner äter sin lunch, med förrätt och efterrätt, och när lunchen är slut så avslutas den med kaffe (och cholkladböna) och sedan är den slut. Punkt.

Oooo, jag saknar den franska maten! Och jag saknar att det står hur mycket fett det är i mjölken som i Sverige (2%, 1,5% eller 0,5%) istället för tvärtom! Jag tycker också om att säga att glaset är halvfullt och inte halvtomt. Herregud, Australien har gjort mig till en fransk matsnobb.