Högtryck i festivalsalongerna

Publicerad i Nättidningen
Nummer 4 augusti 2006

KRÖNIKA. Frilansskribenten Anna-Karin Brazee är nyligen hemkommen efter en omfattande festivalsommar. Läs hennes funderingar kring publikens roll utifrån de stora europeiska festivalerna KunstenFESTIVALdesArts i Bryssel, Montpeiller Danse och Avignonfestivalen i Frankrike.

Teatersalongerna har börjat koka på Europas festivaler. Knappt hinner mörkret lägga sig innan publiken börjar skruva på sig. Efter ett tag startar även en regelbunden avdroppning och för den resterande publiken flyttas fokus hela tiden mellan scen och salong. Man undrar onekligen vad denna ”aktiva” publiktrend beror på, och vem den otålige festivalbesökaren egentligen är?

Till festivaler söker sig människor av skilda anledningar: någon vill ha FESTival, en annan har ett brinnande fritidsintresse och en tredje är från branschen. Att tillfredsställa samtliga med en och samma festival är långt ifrån självklart, men inte sällan ett krav från finansiärer. Alla vill ha en stor festival som ger kommersiella ringar på vattnet och i jakten på publik sätts ett lika-med-tecken mellan folkfest och konst. Detta kan bli ett problem som slår tillbaka på festivalerna eftersom upplevelser alltid färgas av förväntningar.

I AVIGNON SVEK däremot inte publiken sommarens teaterfestival trots förra årets häftiga kritik. Att välja den ungerske koreografen Josef Nadj till konstnärlig rådgivare ansågs riskabelt eftersom kritiken just hade handlat om talteaterns tillbakagång till förmån för dans och performance. Alla kapitulerade dock inför Nadjs program, och det blev istället dramatikern Edward Bond och regissören Alain Françon som stod för ”skandalerna”. Paret var representerat med tre nattsvarta produktioner. Stora delar av publiken lämnade upprört föreställningarna och pressen skrev genast om ”barbariet som kommit till Avignon”. På presskonferensen satt en ilsken Françon och menade att publik och press har blivit lata då de inte vill försöka förstå djupet i Bonds dramatik.

Ligger det något i Françons ord om lathet? Suckar och manfall under pågående föreställning är faktiskt snarare regel än undantag idag. Kanske är publiken snabb att döma, men den är inte lat. För att gå på festival i Avignon får den teaterintresserade ägna en evighet åt ringa upptagna telefonlinjer, köa i timmar och betala massor för biljetter och boende. Det debatteras och analyseras som aldrig förr och publiken har startat föreningen ”Spect-acteur” som innebär ”aktiv åskådare”. I debatten refererar man allt som oftast till Brechts teori om ”konsten att vara åskådare” som vill skapa en koppling mellan konsten och livet. Man kan idag snarare se ett starkare och mer engagerat teaterintresse än tidigare.

PUBLIKEN FINNS ALLTSÅ och den vill uppleva scenkonst – i synnerhet sådan som är ärlig och genomarbetad. Det är därför publiken älskar italienske Pippo Delbono. Hans föreställningar är politiska och provocerande, men publiken applåderar så fort han visar sig. Föreställningen Récits de Juin (Junisagor) var från början en beställning på en läsning kring temat kärlek, men blev en brinnande stark monolog eftersom Delbono ”inte vill komma där och läsa för sin publik”. Under en dryg timma spelar han så att tårarna rinner på både aktör och publik. Jan Lauwers är en annan scenkonstnär som publiken älskar att älska. Förväntningarna var skyhöga i Avignon på den nya föreställningen The lobster shop efter succén Isabellas room. Lauwers har dock berättat att han skapat föreställningen på olika hotellrum när han zappat på tv:n. Detta är tyvärr märkbart och trots ensemblens skicklighet lyckas publiken inte hänga med i den förvirrade historien.

TILL AVIGNONS FESTIVAL, som i år firar 60-års jubileum, kommer en mycket stor publik. Här finns både folkfesten och den internationella gräddan, men framför allt finns här mängder av ”vanliga teaterintresserade” som återkommer varje år. Vissa har en långt bättre kännedom om festivalens utveckling genom åren än både scenkonstnärer och ledning. På ett seminarium i år fick en sådan person komma till tals. Hon beskrev sin kärlek till teatern i allmänhet och festivalen i synnerhet men efterlyste de pjäser som handlar om vanliga problem i vanliga människors liv. Hon hade tappat bort sig själv i konsten och bad om ett starkare engagemang från scenkonstnärerna, som tack för att publiken sitter där kväll ut och kväll in och applåderar. Kvinnans anförande möttes av rungande applåder.

Kanske är det rent av scenkonstnärerna som ibland är lata? Det är ofta samma kreatörer som har tillträde till de internationella festivalerna och detta kan onekligen resultera i en konstnärlig trötthet. Det var därför befriande att se den unga Batsheva-dansaren Sharon Eyals nya verk Bertolina på dansfestivalen Montpellier Danse som ägde rum från 24 juni till 7 juli i södra Frankrike. Verket är sprängfyllt av vilja och energi. Eyal är 35 år men ses märkligt nog ändå som ung i sammanhanget.

MONTPEILLER DANSE är en synnerligen välprogrammerad festival med starkt internationellt anseende. Under sina 20 år har festivalen också skapat en stor lokal publik och väckt ett intresse för dansen i Montpellier. Det stora intresset manifesteras bland annat genom att en del föreställningar ges inför en proppfull salong i den nya operan Corum som har över 3000 platser. Där hade Emio Grecos Hell sin urpremiär. Verket är baserat på Dantes Inferno och var generöst, intelligent och fortsätter att växa långt efter föreställningens slut.

Det finns också föreställningar som slutar växa medan de fortfarande pågår. Under Maguy Marins föreställning Haha fick publiken titta på dockor som sprängdes till tonerna av en skrattande kör. När publiken efter en kvart insåg att föreställningen inte skulle utvecklas började massflykten. Folk dundrade ut och ropade "Skandal!", ”Var är dansen?”. Är man inte huvudsakligen intresserad av att följa koreografen Marins konstnärskap så blir föreställningen bara en föreställning där de spränger dockor i 50 minuter, för 250 kronor.

På KunstenFESTIVALdesArts i Bryssel, som pågick under maj månad, tillåts konsten ta plats för sin egen skull. Festivalen är scenkonstens ”haute couture”. Här blir en mindre lyckad föreställning aldrig ”usel” utan på sin höjd ”usel med en fjäder i hatten”, och en bra föreställning alltid en internationell succé. "Kunsten" är den bästa indikatorn om vad vi kommer att få se på våra scener i en nära framtid och lockar en internationell publik med starkt teaterintresse.

PUBLIKEN ÄR I FOKUS i Europa och blir allt mer medveten om sin roll som en självklar del av scenkonsten. Festivalen som forum för konstnärlig utveckling måste få finnas, men på Europas festivaler verkar publiken ha allt svårare att urskilja vad som egentligen är utveckling. Tidigare har en liten grupp haft tolkningsföreträde och dikterat analysen för publiken. Idag ställer människor dock högre krav på sina upplevelser och läser, diskuterar och recenserar själva på sajter och bloggar.

Publikens reaktioner inför scenkonstupplevelser handlar för det mesta om förväntningar och eftersom samma scenkonstnärer cirkulerar på internationella festivaler vet publiken ofta redan innan vad de bör tycka om föreställningen. Om publiken idag är snabb att döma, så krävs av regissörer att kunna stå upp för och debattera sina konstnärliga idéer. Françon försvarade effektivt sin föreställning: ”Tro inte att ni springer ifrån min föreställnings problematik när ni lämnar teatern. Ni springer in i den”.

Rapport efter första ronden

Mitt första halvår i Frankrike har varit allt annat än en snygg solbränna, en café crème på en terrass eller uppmuntrande dunk i ryggen. Mitt första halvår i Frankrike har varit en härligt saftig boxningsmatch. Det är jag mot franskan, jag mot ficktjuvar, jag mot hundskitar, jag mot grammatiken, jag mot grannarna, jag mot hemtentor och jag mot praktikplatsen, jag mot Frankrike, jag mot världen. Överallt är allting svårarbetat och ingenting är lättvunnet. Jag är fullständigt förvånad! I mitt horoskop beskrivs jag ju som en människa som med lätthet ska kunna ta till mig nya kulturer, nästan så till den grad att jag skulle kunna bli upptäcksresande eller en Kanada gås. Fast det är klart även Kanadagäss har väl en viss tillvänjningsperiod.

Jag börjar faktiskt sakta genomgå den franska metamorfosen. Jag lever på chokladkex, dricker massor av kaffe, röker förvisso inte själv men det gör alla andra åt mig. Jag är aktiv passiv rökare överallt, på alla möten, raster, caféer, bilar och inte minst på min praktikplats. I övrigt fnyser jag nu även åt muskler och har börjat säga ”Oh lá lá” som på ett lite menande sätt betyder ”oj, det där var inte så bra”.

Och så detta med maten… Här i Frankrike är maten en stolthet och ”att äta balanserat” en dygd. Hur det fungerar att äta balanserat jag fått lära mig snabbt och i tysthet för att inte riskera att avslöja mina barbariska sidor. Ibland brukar Jean-Yves skratta lite förnöjsamt och prata om den gamla (o)goda tiden då jag var en barbar och åt kaviar till frukost. Ibland om vi vill roa gäster är detta också ett uppskattat inlägg – fiskägg på morgonen! Vad Jean-Yves dock inte vet är att jag köpt en stor tub Kalles kaviar på Ikea och ibland blir jag en helt vanlig barbar igen och tar en go ”ägga-macka” med kaviar innan han har vaknat!

När folk frågar vad vi äter i Sverige, vilket är en fråga som jag får ganska ofta, blir jag lika nervös som när folk tidigare frågade ”Var går du ut i Stockholm?”. Att säga att jag inte riktigt vet för att jag mest ätit varma koppen, yoghurt och omeletter är om möjligt ännu värre än att säga ”När jag går ut går jag till Folkoperan Kök och Bar (jobbade på Folkoperan) eller den indiska resturangen som jag bor granne med…nej, just det, jag har inget liv”.

Matlagning har ju faktiskt aldrig varit min starka sida och den saken har inte förändrats här. Tyvärr kanske man skulle tillägga eftersom det verkar vara ett av det enda sättet vinna fransmännens svårflirtade uppmärksamhet.

”Jag har arbetslivserfarenhet från Sverige”, jahadu.
”Jag kan stå på huvudet i en halvtimme”, jahadu.
”Jag känner en som känner Michel Jackson”, jahadu.
”Igår såg jag en grön elefant komma flygande”, jahadu.
”I Sverige äter vi små runda köttbitar som kallas köttbullar”, Åhåhåååå berätta mer!

Häromveckan bilade vi med två kollegor till Alperna för att åka skidor. Jean-Yves chef hade erbjudit sig att göra en bilpicknick och vi insisterade ivrigt på att i alla fall få göra efterrätten. Eftersom vi var sena som vanligt i planeringen, fick jag snabbt svänga ihop en ”sandkaka” (en torrare variant av sockerkaka) sent på kvällen innan bilfärden (men vad fan, en dessert är väl ändå bara något sött i munnen efter maten). När picknicken väl dukades upp med pajer, sallad och ostar började jag dock skämmas för mitt enkla bakverk. När kakan dukades fram ägnades den största tänkbara uppmärksamhet ”Oj, vad är det här? Något typiskt svenskt?”. Jag tittade ner på min torra halvmåne och mumlade ”Det är en sockerkaka”. ”Jasså, åhåhå, vad har du i den då?”. ”Njaä, inget särskilt direkt… lite socker….lite ägg…lite mjöl… och lite smör”. Kollegorna åt glada i alla fall, men de är ganska angelägna om att jag ska trivas, så de kanske bara var snälla.

Teaterdebatt: förnuft respektive känsla

Nättidningen Nummer 26 augusti 2005

DEBATT. Om den svenska teaterdebatten tenderar att teoretiskt hänga upp sig på organisatoriska frågor, så är den franska desto mer konstnärligt mångfacetterad och öppen. Nummer bad Anna-Karin Brazee att utifrån årets kritiserade teaterfestival i Avignon jämföra det franska och svenska debattklimatet.

Aldrig tidigare har teaterfestivalen i Avignon blivit så starkt kritiserad som den blev i år. Förutom festivalledningen angreps belgiske scenkonstnären Jan Fabre, årets konstnärliga rådgivare, särskilt hårt. Kritiken riktade sig både mot Fabres egen produktion – en nypremiär, Je suis sang (Jag är blod), och tre urpremiärer, bland annat den stora öppningsföreställningen L’histoire des larmes (Historien om tårar) – som i pressen beskrevs som våldsam, obscen och konstnärligt tveksam, samt mot programmet som ansågs vara alltför dominerat av dans, performance och kropp.

Ur den häftiga personkritiken utkristalliserade sig snart en debatt som inte längre rörde sig på pajkastningsnivå, utan som i förlängningen känns viktig för scenkonsten. Man kan inte annat än imponeras av alla de disparata åsikter kring teatern som luftas i franska dagstidningar. Upprörda småföretagare uttalar sig om hur festivalen på senare år har börjat skrämma iväg de turister som tidigare gjort handeln så blomstrande. Tillresta teaterentusiaster beklagar att programmet blivit så deprimerande. Journalister diskuterar om det är rimligt att inte spela en enda talteaterföreställning på den anrika spelplatsen Palais des Papes, och teaterchefer runt om i Frankrike debatterar teaterns konstnärliga utveckling. Det är upprört, förälskat och på blodigt allvar.

När teatern är närvarande, och skildrad från olika perspektiv, i kulturdebatten blir den onekligen betydelsefull. Den blir både politisk och konstnärlig, av intresse för marknadskrafter och allmänhet såväl som för teaterarbetare och specialintresserade grupper. Alla tycker olika om teater, men alla tycker åtminstone något om teater.

Att jämföra den svenska och den franska teaterdebatten är intressant. Den svenska debatten har av tradition en tendens att framförallt röra sig kring teaterns organisatoriska struktur. Organisation är ett snällt debattämne där det är betydligt lättare att nå en självklar sluträkning än i en debatt kring teaterns konstnärliga utveckling. Det är också en relativt otillgängligt debatt för människor utanför teaterns värld. Bristen på en livlig intellektuell debatt kring kvalitet och utveckling, samt bristen på en debatt som inte är startad för att uppnå kulturpolitiska mål, kan ofta skapa en falsk känsla av att den svenska teatern är endimensionell, den utslätas till en byggsten i socialpolitiken. När teatern sedan plötsligt upprör – som till exempel DI:s barnprojekt förra året – har man inga verktyg att bemöta kritiken med. Allmänheten är inte beredd på att teatern kan vara het och farlig, och resultatet blir att halva Sverige vill skrota teaterkonsten och stänga DI.

Att ständigt föra en kritisk teaterdebatt i media behöver för teaterarbetare och journalister inte alls innebära att såga av den gren man sitter på. Det kan i stället vara att peka på en annan gren och säga ”Det där är en skitgren. Min gren är bäst och jag älskar trädet passionerat.” Och så kan man sitta där och kasta lite svidande kottar på varandra för att föra in lite krydda i debatten, för att ta ställning och understryka teaterns mångfacetterade art.

I Avignon har man nu gjort bokslut över årets festival och arbetet inför nästa år med Josef Nadj som konstnärlig rådgivare har börjat. Jan Fabre är redan någon annanstans och gör nya upprörande storverk. Lugnet har åter lagt sig.