Barn eller jobb? Det är frågan. Här.

Privatisering av barnomsorgen är inte att rekommendera. Så här fungerar det i Australien: Vi bor i ett område där det inte finns tillgång till offentlig barnomsorg. Privata alernativ finns det däremot gott om. Mina barn går på dagis två dagar i veckan. För varje barn betalar vi ca 100 dollar per dag, vilket motsvarar 600 sek. Man får däremot ett statligt dagisbidrag som väntas motsvara 50% av dagsavgiften. Det är bara det att detta är baserat på den rekommenderade offentliga dagisavgiften som ligger på ca 40 dollar per dag (vilket jag aldrig har hört talats om i verkligheten). Alltså får man ca 20 dollar per dag och kommer därför ner i 80 dollar per barn och dag, vilket motsvarar ca 4000 kr per vecka för två barn heltid. Alltså cirka 16000 kr för en månad. Bidrag inkluderat.

Ja, det krävs inte ett geni att inse att det är tufft för en kvinna med mer än ett barn att motiverad gå tillbaka till arbetsmarknaden på heltid endast för att betala hela sin lön till dagis. "Men mannen då", undrar ni? Men en man är en man är en man och detta är kvinnans fight i Australien. Detta innebär att du som kvinna hela tiden tittar på dina ljuvliga barn och ställer dig frågan "Men, är det verkligen värt det! Slänga in dem fem dagar i veckan och knappt få ut någon lön? Det innebär också att många kvinnor väljer bort arbetsmarknaden tills dess att barnen börjar i skolan. Och det krävs inte heller ett geni att inse att de då förmodligen har tappat takten i karriären. Det innebär också att de yrkesarbetande kvinnor som jag känner i Sydney fixar och trixar med föräldrar och svärföräldrar och nannies.

(Men det innebär också att det blomstrar av massa små intressanta businesses som unga kvinnor finular ut när de är hemma med barn).

Det är ändå märkligt att jag som kommer från ett land som har kommit så långt i jämställdhetssträvanden på arbetsmarknaden, går omkring i Australien med ungefär samma funderingar som min mormor måste ha haft!

I Australien har man hittills inte haft rätt till en enda dag betald föräldrarledighet, men från 1 januari 2011 har man i Australien rätt till 18 veckor betald föräldrarledighet! The National Minimum Wage, 570 dollar per vecka. Ja ja, Rom byggdes inte heller på en dag.

Goa Gubbar

Som göteborgare borde det inte vara speciellt svårt att smälta in i det australiensiska samhället. Det kanske har att göra med det här att vara nummer två, men efter  ett och ett halvt år down under kan jag nämligen konstatera att Australien är, liksom Göteborg, proppfullt av Goa Gubbar. För en göteborgare behöver detta begrepp knappast ytterligare förklaring, men för andra kanske det ska förtydligas. En ”go gubbe” är helt enkelt en go gubbe: En sån som alltid ler och säger G’day (”tjena, tjena, läget”). En sån som gärna förkortar ord och tar förgivet att alla förstår vad man menar: en ”spag bol, please” (en spagetti bologaise, tack) eller ”have a god one” (Ha en bra dag). En som gärna umgås med andra goa gubbar över en BBQ (”knö daj in fast dörra en trång”). En som är lång och välbyggd (jag vet, det är märkligt, men det är liksom också ett kriterie att vara uppfödd på havregryn). En som utövar utomhussporter, aldrig har dåliga dagar, tycker att regnet är uppfriskande, spindlar är intressanta och Cats är konst. En go gubbe är perfekt och har ett stenhårt självförtroende, och du kan inte ens hata honom/henne för han/hon är dessutom trevlig.

Nu behöver Tove aldrig mer åka till Europa

Min kompis Tove sitter förhoppningsvis på ett plan mot Sydney just nu. Hon skulle på affärsresa till Marseille, och eftersom det var så länge sedan hon var i Sverige tog hon ut ett par semesterdagar för att hälsa på familjen i Bjäred. Och så kom den där vulkanröken.... Så stackars Tove fick åka tåg och taxi (vi vill inte veta till vilket pris) mellan Marseille och Bjäred, och när hon tittade på nyheterna fick hon det svar som en mamma som längtar ihjäl sig efter sin lilla dotter inte riktigt vill ha "ja, sådana här vulkanaktiviteter kan vara över på allt ifrån två dagar till två år... Märkligt att det alltid finns någon expert som uttalar sig så, trots att man vet att det 99,99% omöjligt att man skulle bli fast utomlands i två år. Men tanken är ju histnande; Typ när faller man till föga och köper en bostadsrätt och skaffar jobb."Ja, grattis Anna-Karin du fick jobbet", "Nej, nu är jag inte intresserad längre för vulkanen slocknade igår och nu jag ska tillbaka till Australien och träffa mina tonårsbarn".

Nåväl.

I vilket fall som helst så verkar det som om Tove nu sitter på ett plan till Sydney i alla fall, och det är jag glad för. Det har varit lite tråkigt utan henne. Hon kommer säkert vara trött och aldrig mer vilka resa i hela sitt liv.... Och då kommer att kunna ge en mycket glad nyhet. Tove är liksom jag gift med en fransman, och har bott hela sitt vuxna liv i Paris. Hon älskar Paris, liksom jag, och hennes dag i Paris var en av affärsresans höjdpunkter. Vi fick sms när hon satt på cafe och njöt i vårsolen. Så, till nyheten:

Tove, nu kommer vi aldrig mer behöva lämna Sydney, för det trista fiket brevid köttaffären på Spofforth Street har bytt ägare. Paris har kommit till oss! Ny ägare: L'ami de pain. Från och med tisdag: des croissants frais et un bon pain au chocolat, quand tu veux!