Anna-Karin, social media experten

Ok, nu ska det out in the open. Sanningens minut!

Jag har ju börjat att söka jobb här i Sydney, även om jag inte har varit så vansinnigt aktiv än. Jag har sökt sex jobb och varit på tre intervjuer, vilket ju får ses som ganska bra utdelning. Att jag sedan inte fått jobben kan vi ju bara beklaga australiensisk scenkonst, eller hur. Eller som en tysk kollega och tillika referens sa när Sydney Operan "turned me down": If they don't recognize your magnificent abilities, forget them, they are not wooooooorth your presence". Så det så, gamla skitopera. Eller nått...

Förnärvarande har jag dock pausat i mitt jobbletande eftersom jag ska till Sverige i slutet av juni och inte har lust att varken ställa in eller förkorta den resan (jag har fortfarande en litet fåfängt hopp om att hitta ett jobb). Så nu håller jag istället på med ett väldigt intressant projekt. Jag håller på att bli social media-expert! För att understryka min ambition kan jag meddela att detta bloginlägg är en andpaus i en marathonsurfning i cyberrymden. Jag har förnärvarande 15 tabs aktiva och lär mig massor. Jag "känner" nu alla som jobbar med social media och non-profit marketing, in this interesting world som ska bli min nya grej!

Och varför detta behov att bli expert? Jo för att... nu kommer det, sanningens minut... när jag satt där på operan (som faktiskt var min första intervju (och som kan hända kommer att bli min starkaste bedrift här i Sydney, fast det får man ju för guds skull inte hoppas) och var skitnervös och illa till mods av de pinsamt dumma frågorna (som jag nu har förstått måste följa ett speciellt mönster vid jobb på "government institutions") så började vi prata social media. Jag tycker att jag har ganska bra koll, men jag kan inte säga att det sätt som folk använder facebook och twitter som marknadsföringsverktyg varken har intresserat eller imponerat på mig. Såååååå, när den dumma tjejen (som kunde ha varit jag själv på Stockholms Stadsteater...) frågar om jag använder Twitter svarar jag, "Twitter is not really my cup of thé".................................................................................................. Jaja, man får inte vara för hård mot sig själv, men jag känner att den där kommentaren är i stil med att "internet är bara en fluga".

Det är inte lätt att vara utlänning. Det är inte lätt att (för andra gången) bli en vit sida, utan professionella nätverk. Det är inte lätt att ensam boosta sitt självförtroende, titta sig i spegeln och tänka att jag kan ju faktiskt, när typ hälften av alla man träffar här tror att Sverige är Schweitz och att det nog säger en del om hur intresserade det är av arbetslivserfarenhet därifrån. Det är inte lätt att sitta på en intervju för "marketing specialist" på Sydney Operan och misstänka att man är professionellt lika stark som dumma tjejen som intervjuar, men plötsligt inse att det är massa marknadstermer man faktiskt inte kan på engelska. Och istället för att vara klockren och tuff blir man en mes som säger "you know" och "what is it called" och "oh yes, drain" (om avlopp). Men det är relativt lätt att undvika att säga att "Twitter is not my cup of thé", när man vet att Sydney Operan håller på att utveckla sig inom social media.

Så, nu har jag ett Twitter-konto (som jag inte ska börja plåga er med), nu följer jag hundra tusen bloggar om social media marketing och non profit marketing (som är nära kopplat till social media, eftersom social media är sååååå billigt!). Nu försöker jag tänka ut hur man kan komma runt all dum facebook-markandsföring och göra smarta saker, kul och viktiga saker. Nu vet jag att de som frågar om man känner till facebook och twitter i fråga om social media själva vet väldigt lite om social media. Nu ska jag minsann aldrig säga mer att "Twitter is not my cup of thé". Jag tror faktiskt att jag aldrig mer ska säga "it's not my cup of thé" överhuvudtaget, for det är ett otroligt töntigt uttryck och man kan bara tänka sig hur de sköt igen dörren efter mig och tittade på varandra, och grinande konstaterade att "höhö, she's not really our cup of thé". Hemska tanke...

Men allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Och varför inte utnyttja tiden på bästa sätt och bli social media expert?

"No mercy" en tisdagkväll

I Frankrike började jag faktiskt vänja mig vid att ibland vara lite regelbrytande (men bara lite grann, på ett så där charmigt franskt sätt...). Vetskapen om att en fransman med väloljad mun kan klara sig ur de allra flesta situationer, kan göra även en fyrkantig svensk lite vild. Då och då. Jag minns första gången jag såg Jean-Yves springa ut i kalsonger på gatan i Montpeller där vi (oerhört olovligt) parkerat mitt framför huset i den bilfria delen av stan. Jag bara himlade med ögonen när jag såg hur han viftade med armarna och förklarade och förklarade och förklarade något för polismannen som satt en bot på vår ruta. Jag höll dock på att trilla ut genom förnstret när polismannen några minuter senare skakade hand med Jean-Yves och tog bort boten från bilen. Det var som...... Sådana minnesbilder måste jag nu genast radera ur min hjärna. Not gonna happen here!

Igår upptäckte jag sent på kvällen att vi hade slut på blöjor. Jag tog bilen och åkte till Wollies (förkortning för Wollworths som är den stora matkedjan med totalmonopol på matmarknaden). Jag är på Wollies väldigt ofta. Jag kör alltid ner i garaget där man alltid hittar parkering och man alltid får stå gratis (om man handlar på Wollies). Jag lägger större delen av min matbudget på Wollies (även om jag hellre hade velat gå på marknader, små välsorterade mysiga kött-, ost-, bröd-, vin-... affärer). Men denna kväll tänker jag vara ursnabb, jag ska bara ha blöjor, betala och sedan åka igen. Jag ställer mig därför framför affären och springer in. Eftersom Wollies är urstort tar det ändå tio minuter att göra mitt snabba köp. Jag springer ut och på håll ser jag en lite vit lapp på rutan (en liten vit lappdjävel...). Jodå, mycket riktigt, jag har fått en bot på 140 dollar, vilket motsvarar lite under 1000 kronor. Jag står där med mina blöjor och vet inte om jag ska gråta eller skrika. Det är tisdagen efter påsk, det småregnar och det är inte en själ ute. Jag har prakerat utanför Wollies i tio minuter. Under dessa osannolika omständigheter har alltså en Lisa har passerat min bil och lappat den med (nästan) maxtaxa. På håll ser jag en liten regnklädd person med reflexer och stor hatt (alla stadsanställda har stora blå hattar). Jag ropar "Är det här verkligen allvar, har jag fått en bot?" (vilken urusel kommentar, varken hotande eller bedjande...). En liten kvinna tittar upp på mig och konstaterar kallt "men du står ju i taxizon". Snabb kalkyl=No mercy. Ingen idé att skrika "men vem fan åker taxi en tisdagkväll efter påsk", ingen idé att kasta sig på knäna och säga "snälla snälla damen jag har ju bara köpt blöjot till mina barn, och jag parkerar alltid i parkeringshuset annars, och jag har inte råd med dessa höga böter, och vad ska mina barn nu äta etc etc etc. Ingen idé. Och jag vågar inte tänka på vad denna kvinna skulle ha fört mig om jag kom utspringande i kalsonger. Så jag gick in i min bil, skrek ett illvråls-fyyyyyyfaaaaaaaaaaaan. Tappade rösten. Och åkte hem. Och bytte blöjor. Och kontaterade att Frankrike är inte så illa ändå.

Oönskad fripassagerare

Nja, det är inte bara fördelar med att bo i tropiskt klimat. Efter en tur till Woolworths idag höll jag på att fickparkera utanför vårt hus. Plötsligt ser jag i ögonvran att det rör sig brevid ratten. Sedan gick allt väldigt fort. Vips så stod jag utanför bilen och hyperventilerade. Dörren till passagerarsätet var öppen så jag hade tydligen hoppat ut genom den. En kvinna stod på en balkong mitt emot och undrade forskräckt hur det stod still. Sp-p-p-pider, sp-p-p-ider, stammade jag. Japp, den största spindel jag någonsin sett satt vid fönstret alldeles brevid ratten. Efter en stund kom min räddare utspringande (Jean-Yves) och öppnade dörren och vi lät besten löpa. En ”Huntsman” såg vi efteråt på internet. Giftig, inte dödlig och aggresiv, men dess bett kan vara ”djupt och smartsamt”. Blääääää.