"No mercy" en tisdagkväll

I Frankrike började jag faktiskt vänja mig vid att ibland vara lite regelbrytande (men bara lite grann, på ett så där charmigt franskt sätt...). Vetskapen om att en fransman med väloljad mun kan klara sig ur de allra flesta situationer, kan göra även en fyrkantig svensk lite vild. Då och då. Jag minns första gången jag såg Jean-Yves springa ut i kalsonger på gatan i Montpeller där vi (oerhört olovligt) parkerat mitt framför huset i den bilfria delen av stan. Jag bara himlade med ögonen när jag såg hur han viftade med armarna och förklarade och förklarade och förklarade något för polismannen som satt en bot på vår ruta. Jag höll dock på att trilla ut genom förnstret när polismannen några minuter senare skakade hand med Jean-Yves och tog bort boten från bilen. Det var som...... Sådana minnesbilder måste jag nu genast radera ur min hjärna. Not gonna happen here!

Igår upptäckte jag sent på kvällen att vi hade slut på blöjor. Jag tog bilen och åkte till Wollies (förkortning för Wollworths som är den stora matkedjan med totalmonopol på matmarknaden). Jag är på Wollies väldigt ofta. Jag kör alltid ner i garaget där man alltid hittar parkering och man alltid får stå gratis (om man handlar på Wollies). Jag lägger större delen av min matbudget på Wollies (även om jag hellre hade velat gå på marknader, små välsorterade mysiga kött-, ost-, bröd-, vin-... affärer). Men denna kväll tänker jag vara ursnabb, jag ska bara ha blöjor, betala och sedan åka igen. Jag ställer mig därför framför affären och springer in. Eftersom Wollies är urstort tar det ändå tio minuter att göra mitt snabba köp. Jag springer ut och på håll ser jag en lite vit lapp på rutan (en liten vit lappdjävel...). Jodå, mycket riktigt, jag har fått en bot på 140 dollar, vilket motsvarar lite under 1000 kronor. Jag står där med mina blöjor och vet inte om jag ska gråta eller skrika. Det är tisdagen efter påsk, det småregnar och det är inte en själ ute. Jag har prakerat utanför Wollies i tio minuter. Under dessa osannolika omständigheter har alltså en Lisa har passerat min bil och lappat den med (nästan) maxtaxa. På håll ser jag en liten regnklädd person med reflexer och stor hatt (alla stadsanställda har stora blå hattar). Jag ropar "Är det här verkligen allvar, har jag fått en bot?" (vilken urusel kommentar, varken hotande eller bedjande...). En liten kvinna tittar upp på mig och konstaterar kallt "men du står ju i taxizon". Snabb kalkyl=No mercy. Ingen idé att skrika "men vem fan åker taxi en tisdagkväll efter påsk", ingen idé att kasta sig på knäna och säga "snälla snälla damen jag har ju bara köpt blöjot till mina barn, och jag parkerar alltid i parkeringshuset annars, och jag har inte råd med dessa höga böter, och vad ska mina barn nu äta etc etc etc. Ingen idé. Och jag vågar inte tänka på vad denna kvinna skulle ha fört mig om jag kom utspringande i kalsonger. Så jag gick in i min bil, skrek ett illvråls-fyyyyyyfaaaaaaaaaaaan. Tappade rösten. Och åkte hem. Och bytte blöjor. Och kontaterade att Frankrike är inte så illa ändå.

Oönskad fripassagerare

Nja, det är inte bara fördelar med att bo i tropiskt klimat. Efter en tur till Woolworths idag höll jag på att fickparkera utanför vårt hus. Plötsligt ser jag i ögonvran att det rör sig brevid ratten. Sedan gick allt väldigt fort. Vips så stod jag utanför bilen och hyperventilerade. Dörren till passagerarsätet var öppen så jag hade tydligen hoppat ut genom den. En kvinna stod på en balkong mitt emot och undrade forskräckt hur det stod still. Sp-p-p-pider, sp-p-p-ider, stammade jag. Japp, den största spindel jag någonsin sett satt vid fönstret alldeles brevid ratten. Efter en stund kom min räddare utspringande (Jean-Yves) och öppnade dörren och vi lät besten löpa. En ”Huntsman” såg vi efteråt på internet. Giftig, inte dödlig och aggresiv, men dess bett kan vara ”djupt och smartsamt”. Blääääää.

OK, we have reached THAT stage...