Sunday, 6 September 2009
Thursday, 3 September 2009
Alternativa alternativ / Alternative "alternative"
Som den duktiga tvåbarnsmamma jag nu är på heltid, har jag börjat leta efter en ”pre-school” till Marie-Fleur. Man börjar på pre-school när man är tre år, men innan dess måste man stå i kö. Länge. Annars man kanske inte får plats, och får stå utanför i kylan och då vill man ju inte ens tänka på vilken elendig framtid man går till mötes. Så det bästa är att lista sig innan barnen ens är födda. Till allt. Och som vilken god mamma som helst (som tar sin mammaroll på allvar) har jag alltså börjat besöka skolorna för att skapa mig en bild av var vi vill lista Marie-Fleur.
I förra veckan var jag på två skolor och tittade. Den ena låg precis i närheten av oss, och många av barnen på Marie-Fleurs dagis går vidare till denna Pre-school. Det fanns en stor fin gård med massa leksaker, glada barn och påminde mycket om dagis. Man kan engagera sig i en föräldrakommitté vilket ju också känns bra och lite märkvärdigt. Den skolan kändes bra, men jag förstod inte riktigt vad skillnaden är mellan dagis och pre-school. Men det förstod jag när jag kom till Montessori, för som vilket kulturarbetar-och forskar-par som helst med lite självrespekt måste ju Jean-Yves och jag undersöka lite alternativa alternativ för att det ska kännas riktigt på riktigt.
Montessori skolan låg alldeles mysigt i anknytning till en liten park. Jag och Jean-Yves kom dit tillsammans med Hector eftersom jag lovat att köra Jean-Yves till universitetet efteråt och för att kunna behålla bilen under dagen sedan. Vi kom alltså inte tillsammans för att vi båda ville göra oss en bild av vårt barns potentiellt framtida skola, även om det kändes bra att Montessori-lärarna säkert trodde det... När vi kom strax innan nio höll Montessori-barnen på att samla sig för dagen. Föräldrar satt lite här och var i gräset och samtalade. Jag hade hört från dagis att Montessori föräldrarna har en väldigt fin kontakt. Det syntes. När de började släppa in barnen gick jag och Jean-Yves fram och presenterade oss för en asiatisk Montessori-lärare. Hon talade med lugn och pedagogisk ton om för oss att vi måste gå till den andra dörren på baksidan och fråga efter Debra. Detta var nämligen BARNENS dörr. Vi gick till baksidan och frågade efter Debra. Vi fick inte träffa Debra, men fick skriva in oss med namn och ankomsttid och blev sedan invisade i ett klassrum, där BARNEN, som hade kommit in genom BARNENS dörr, nu befann sig. Den asiatiska läraren pekade på två stolar. Den ena stod i ett hörn av klassrummet den andra i den andra hörnet. Hon gjorde tecken åt oss att sätta oss. Så jag satt i ena hörnet med Hector och långt ifrån oss i andra hörnet satt Jean-Yves. Runt omkring oss började BARNEN med dagens aktiviteter. Det var tre lärare i salen och de liksom undvek att titta på mig och Jean-Yves. Man kan ju tycka att det är normalt att säga hej till okända människor som kommer in i ett rum, men det är det inte på Montessori för där får inget störa BARNENS aktiviteter. Den asiatiska läraren kom fram och lämnade en lapp och en liten bok till Jean-Yves, som han läste koncenterat. Några av BARNEN satt vid bord och ritade och andra satt vid ett slags långt band på golvet och klistrade små etiketter. Vad de höll på med har jag ingen aning, eftersom inget förklarades. Jag började tycka att det kändes lite märkligt att sitta där helt tyst som en möbel med Hector i knät och titta på 25 tysta barn som pysslade. Jag hade ju frågor att ställa. Jag gjorde tecken till Jean-Yves att han skulle komma över till mig och Hector med lappen. Han tittade lite besvärat på mig men lommade strax över med lapp och bok. På lappen kunde jag läsa förhållningsreglerna för besökare. Det var viktigt att sitta stilla och inte resa på sig och jag förstod varför Jean-Yves inte hade varit så pigg på att skutta över med lappen. Jag kunde också läsa att det var viktigt att inte söka kontakt med BARNEN eftersom detta kunde störa deras arbete. OM något av barnen sökte kontakt skulle man bara hälsa ”briefly”, så när det kom fram en liten pojke och hejade på Hector viskade jag till Hector ”låtsas att du är en staty, typ Manneken Pis”. Så det gjorde Hector och BARNET undvek så den chock det kunde blivit att upptäcka att det satt en okänd bäbis i rummet där han ARBETADE. Skämt åsido, det hela var mycket märkligt och kändes helt konstruerat. Jag kunde också läsa på lappen att man arbetade enligt principen ”teach me how to do it myself” vilket var Maria Montessoris egna ord. Och medan jag satt där och knappt vågade andras blev jag mer och mer medveten om att det här är inte alls min melodi. Jag tycker att barn ska skratta högt och säga hej till folk. Jag tycker att man ska interagera med andra och ta in såväl nya (en man, en kvinna och ett barn till exempel) som gamla element som dyker upp i ens omvärld. Jag tycker att man ska träna sig i att finna sin koncentration och inte få den serverad i ett bad av tystnad. Jag tror inte att det är bra att tre PEDAGOGER ger dig total uppmarksamhet medan DU arbetar. Och jag tycker att man ska få försöka och misslyckas många gånger tills man kan själv på sitt sätt, i stället för att få ett färdigt svar att söka efter. Efter en stund gjorde jag tecken till Jean-Yves: Vi drar? Vi bröt mot reglerna och ställde oss upp. Jag gick fram till den asiatiska läraren och sa att vi tyvärr måste gå nu eftersom Hector började bli så besvärlig. Detta var en mycket uppenbar lögn eftersom Hector bara satt och log som en sol och tydligen fortfarande lekte Manneken Pis, men det gör inget för på Montessori höjer man inte rösten och vi blev mycket PEDAGOGISKT visade till dörren.
Nu är både Marie-Fleur och Hector listade på den vanliga pre-schoolan för VANLIGA BARN! On det är bra eller inte får framtiden avgöra.
FRANCAIS
En tant que maman à plein temps, avec les devoirs d’une maman à plein temps, j’ai commencé à examiner des pre-schools pour Marie-Fleur. On commence la pre-school quand on a trois ans, mais bien avant ça il faut s’inscrire sur la liste d’attente d’une école. Et il faut être listé pendant très longtemps, sinon on risque de ne pas avoir de place et on n’ose même pas penser à ce que ça pourrait impliquer… La meilleure solution est d’inscrire les enfants avant qu’ils soient nés. De les inscrire partout. Comme la bonne maman que je suis, j’ai donc commencé à visiter des écoles pour Marie-Fleur pour me faire une idée de l’école dans laquelle on aimerait l’inscrire.
La semaine dernière j’ai visité deux écoles. Une était située pas loin de chez nous. Il y avait une grande cour, des enfants contents et l’école ressemblait beaucoup à la crèche. Ca m’a rassuré. En plus, on peut s’engager dans un comité de parents, une chose qui est également un plus. Par contre, je n’ai pas vraiment compris la différence entre la crèche et la pre-school. Mais cette différence, je l’ai comprise quand on a visité l’école Montessori. On a visité cette école parce que, comme n’importe quel couple impliqué dans la culture et la recherche, on ne peut pas s’empêcher d’examiner des alternatives « alternatives ».
Je suis y allée avec Jean-Yves et Hector. J’avais promis à Jean-Yves de le déposer à l’université en voiture après. Notre visite commune était plutôt pratique et pas vraiment planifié. Mais on était content que les pédagogues de Montessori aient cru que c’était le cas. On est arrivé vers neuf heures quand les enfants de Montessori étaient en train de venir pour la journée. Les parents attendaient l’arrivé des professeurs avec les enfants dans le petit parc juste en face de l’école. Ils m’ont dit à la crèche que les parents Montessori ont une bonne relation entre eux. C’était évident. Quand ils ont ouvert les portes pour les enfants, on s’est présenté à une pédagogue asiatique. Elle nous a expliqué avec une voix calme et pédagogique qu’il fallait prendre la porte derrière et parler avec Debra, parce qu’ici c’était l’entrée des ENFANTS. Donc on est allé à la porte derrière. On n’a pas rencontré Debra, mais il fallait s’inscrire avec son nom et l’heure d’arrivé et ensuite on nous a amené dans une salle de classe où se trouvaient les ENFANTS, qui sont entré par la porte des ENFANTS. La pédagogue asiatique nous a indique deux chaises. Une était placée dans un coin de la salle et l’autre chaise dans l’autre coin. Elle nous a fait signe de nous assoir. Donc j’étais assis dans un coin de la salle avec Hector et Jean-Yves était assis très loin de chez nous sur l’autre chaise. Autour de nous les ENFANTS ont commencé les activités de la journée. Il y avait trois pédagogues dans la salle, mais elles semblaient d’éviter de nous regarder. On peut penser que c’est normale de dire bonjour quand il y a des gens qui entrent dans une pièce, mais pas à Montessori, parce qu’ici rien ne peut déranger les activités des ENFANTS. La pédagogue asiatique est venue donner une feuille et un petit livre à Jean-Yves, qu’il a lu très concentré.
Quelques ENFANTS étaient assises autour des petites tables et quelques enfants étaient allongés sur le sol en collant des autocollants sur quelque chose. Je n’ai aucune idée de ce qu’ils faisaient, comme rien n’était expliqué. J’ai commencé à trouver la situation un peu bizarre. On était tous les deux assis tout en silence pendant un bon moment maintenant en regardent les ENFANTS. J’avais des questions à poser ! J’ai fait signe à Jean-Yves de venir me donner le document. Il m’a regardé un peu dérangé mais après un moment il est venu avec le document. Dans le document je pouvais lire les règles pour les visiteurs. Il fallait rester assis et ne pas se lever. J’ai compris pourquoi Jean-Yves n’avait pas voulu venir avec le document… Je pouvais aussi lire que c’était important de ne pas prendre contact avec les enfants, pour ne par déranger le travail (d’accord, ça se comprend). Si un enfant prenait contact avec nous il fallait seulement répondre « briefly ». Quand il y avait un petit garçon qui est venu voir Hector j’ai dit rapidement à Hector : fait semblent que tu es une statut, genre Manneken Pis. Et Hector faisait semblent d'être Manneken Pis et on a évité le choc que l’ENFANT aurait pu avoir par la découvert qu’il y avait un bébé dans la salle de TRAVAIL. Non sérieusement, même s’il y a surement des choses raisonnables avec Montessori, la situation était seulement bizarre et avait l’air d’être « construite ». Dans le document je pouvais également lire une citation de Madame Montessori : « Aide-moi à apprendre à le faire moi-même ». Et quand j’étais là dans la salle, trop peur pour respirer je me suis rendu compte que je ne suis pas du tout d’accord avec Madame Montessori. J’aurais voulu être un « parent Montessori », mais ce n’est pas ma tasse de thé. Au contraire, je crois fortement aux enfants qui rient et qui disent bonjour aux gens. Je pense que c’est bien que les enfants interagissent avec des éléments nouveaux (par exemple une femme, un homme et un bébé) ainsi que familial qui apparaissent dans leur entourage, rien d’autre ne peut être normal. Je pense que c’est bien de chercher et trouver sa concentration et ne pas être servi la concentration dans un bain de silence. Je ne pense pas que c’est bien d’avoir trois pédagogues qui sont 100% absorbées par toi quand tu TRAVAILLES. Et je pense que ça vaut mieux d’essayer et rater, essayer et rater jusqu’à ce qu’on trouve comment faire, à la place d’apprendre la bonne manière par quelqu’un. Après quelques temps je faisais signe à Jean-Yves : On se casse ? On à abusé les regels et on s’est levé. On est allé voir la pédagogue asiatique pour lui expliquer qu’il fallait partir parce qu’Hector commençait d’être un peu difficile. Un mensonge très évident parce que Hector souriait comme un soleil comme d’habitude et avait l’air d’encore faire semblent être Manneken Pis. Mais ils ont laissé le mensonge passer, parce qu’à Montessori on ne peut pas parler avec une haute voix, et on nous a montré la porte très PEDAGOGIQUEMENT.
Marie-Fleur et Hector est maintenant listés dans l’école pour les enfants qui crient, qui rient et qui disent bonjour. Si c’est bien ou pas l’avenir nous le dira !
I förra veckan var jag på två skolor och tittade. Den ena låg precis i närheten av oss, och många av barnen på Marie-Fleurs dagis går vidare till denna Pre-school. Det fanns en stor fin gård med massa leksaker, glada barn och påminde mycket om dagis. Man kan engagera sig i en föräldrakommitté vilket ju också känns bra och lite märkvärdigt. Den skolan kändes bra, men jag förstod inte riktigt vad skillnaden är mellan dagis och pre-school. Men det förstod jag när jag kom till Montessori, för som vilket kulturarbetar-och forskar-par som helst med lite självrespekt måste ju Jean-Yves och jag undersöka lite alternativa alternativ för att det ska kännas riktigt på riktigt.
Montessori skolan låg alldeles mysigt i anknytning till en liten park. Jag och Jean-Yves kom dit tillsammans med Hector eftersom jag lovat att köra Jean-Yves till universitetet efteråt och för att kunna behålla bilen under dagen sedan. Vi kom alltså inte tillsammans för att vi båda ville göra oss en bild av vårt barns potentiellt framtida skola, även om det kändes bra att Montessori-lärarna säkert trodde det... När vi kom strax innan nio höll Montessori-barnen på att samla sig för dagen. Föräldrar satt lite här och var i gräset och samtalade. Jag hade hört från dagis att Montessori föräldrarna har en väldigt fin kontakt. Det syntes. När de började släppa in barnen gick jag och Jean-Yves fram och presenterade oss för en asiatisk Montessori-lärare. Hon talade med lugn och pedagogisk ton om för oss att vi måste gå till den andra dörren på baksidan och fråga efter Debra. Detta var nämligen BARNENS dörr. Vi gick till baksidan och frågade efter Debra. Vi fick inte träffa Debra, men fick skriva in oss med namn och ankomsttid och blev sedan invisade i ett klassrum, där BARNEN, som hade kommit in genom BARNENS dörr, nu befann sig. Den asiatiska läraren pekade på två stolar. Den ena stod i ett hörn av klassrummet den andra i den andra hörnet. Hon gjorde tecken åt oss att sätta oss. Så jag satt i ena hörnet med Hector och långt ifrån oss i andra hörnet satt Jean-Yves. Runt omkring oss började BARNEN med dagens aktiviteter. Det var tre lärare i salen och de liksom undvek att titta på mig och Jean-Yves. Man kan ju tycka att det är normalt att säga hej till okända människor som kommer in i ett rum, men det är det inte på Montessori för där får inget störa BARNENS aktiviteter. Den asiatiska läraren kom fram och lämnade en lapp och en liten bok till Jean-Yves, som han läste koncenterat. Några av BARNEN satt vid bord och ritade och andra satt vid ett slags långt band på golvet och klistrade små etiketter. Vad de höll på med har jag ingen aning, eftersom inget förklarades. Jag började tycka att det kändes lite märkligt att sitta där helt tyst som en möbel med Hector i knät och titta på 25 tysta barn som pysslade. Jag hade ju frågor att ställa. Jag gjorde tecken till Jean-Yves att han skulle komma över till mig och Hector med lappen. Han tittade lite besvärat på mig men lommade strax över med lapp och bok. På lappen kunde jag läsa förhållningsreglerna för besökare. Det var viktigt att sitta stilla och inte resa på sig och jag förstod varför Jean-Yves inte hade varit så pigg på att skutta över med lappen. Jag kunde också läsa att det var viktigt att inte söka kontakt med BARNEN eftersom detta kunde störa deras arbete. OM något av barnen sökte kontakt skulle man bara hälsa ”briefly”, så när det kom fram en liten pojke och hejade på Hector viskade jag till Hector ”låtsas att du är en staty, typ Manneken Pis”. Så det gjorde Hector och BARNET undvek så den chock det kunde blivit att upptäcka att det satt en okänd bäbis i rummet där han ARBETADE. Skämt åsido, det hela var mycket märkligt och kändes helt konstruerat. Jag kunde också läsa på lappen att man arbetade enligt principen ”teach me how to do it myself” vilket var Maria Montessoris egna ord. Och medan jag satt där och knappt vågade andras blev jag mer och mer medveten om att det här är inte alls min melodi. Jag tycker att barn ska skratta högt och säga hej till folk. Jag tycker att man ska interagera med andra och ta in såväl nya (en man, en kvinna och ett barn till exempel) som gamla element som dyker upp i ens omvärld. Jag tycker att man ska träna sig i att finna sin koncentration och inte få den serverad i ett bad av tystnad. Jag tror inte att det är bra att tre PEDAGOGER ger dig total uppmarksamhet medan DU arbetar. Och jag tycker att man ska få försöka och misslyckas många gånger tills man kan själv på sitt sätt, i stället för att få ett färdigt svar att söka efter. Efter en stund gjorde jag tecken till Jean-Yves: Vi drar? Vi bröt mot reglerna och ställde oss upp. Jag gick fram till den asiatiska läraren och sa att vi tyvärr måste gå nu eftersom Hector började bli så besvärlig. Detta var en mycket uppenbar lögn eftersom Hector bara satt och log som en sol och tydligen fortfarande lekte Manneken Pis, men det gör inget för på Montessori höjer man inte rösten och vi blev mycket PEDAGOGISKT visade till dörren.
Nu är både Marie-Fleur och Hector listade på den vanliga pre-schoolan för VANLIGA BARN! On det är bra eller inte får framtiden avgöra.
FRANCAIS
En tant que maman à plein temps, avec les devoirs d’une maman à plein temps, j’ai commencé à examiner des pre-schools pour Marie-Fleur. On commence la pre-school quand on a trois ans, mais bien avant ça il faut s’inscrire sur la liste d’attente d’une école. Et il faut être listé pendant très longtemps, sinon on risque de ne pas avoir de place et on n’ose même pas penser à ce que ça pourrait impliquer… La meilleure solution est d’inscrire les enfants avant qu’ils soient nés. De les inscrire partout. Comme la bonne maman que je suis, j’ai donc commencé à visiter des écoles pour Marie-Fleur pour me faire une idée de l’école dans laquelle on aimerait l’inscrire.
La semaine dernière j’ai visité deux écoles. Une était située pas loin de chez nous. Il y avait une grande cour, des enfants contents et l’école ressemblait beaucoup à la crèche. Ca m’a rassuré. En plus, on peut s’engager dans un comité de parents, une chose qui est également un plus. Par contre, je n’ai pas vraiment compris la différence entre la crèche et la pre-school. Mais cette différence, je l’ai comprise quand on a visité l’école Montessori. On a visité cette école parce que, comme n’importe quel couple impliqué dans la culture et la recherche, on ne peut pas s’empêcher d’examiner des alternatives « alternatives ».
Je suis y allée avec Jean-Yves et Hector. J’avais promis à Jean-Yves de le déposer à l’université en voiture après. Notre visite commune était plutôt pratique et pas vraiment planifié. Mais on était content que les pédagogues de Montessori aient cru que c’était le cas. On est arrivé vers neuf heures quand les enfants de Montessori étaient en train de venir pour la journée. Les parents attendaient l’arrivé des professeurs avec les enfants dans le petit parc juste en face de l’école. Ils m’ont dit à la crèche que les parents Montessori ont une bonne relation entre eux. C’était évident. Quand ils ont ouvert les portes pour les enfants, on s’est présenté à une pédagogue asiatique. Elle nous a expliqué avec une voix calme et pédagogique qu’il fallait prendre la porte derrière et parler avec Debra, parce qu’ici c’était l’entrée des ENFANTS. Donc on est allé à la porte derrière. On n’a pas rencontré Debra, mais il fallait s’inscrire avec son nom et l’heure d’arrivé et ensuite on nous a amené dans une salle de classe où se trouvaient les ENFANTS, qui sont entré par la porte des ENFANTS. La pédagogue asiatique nous a indique deux chaises. Une était placée dans un coin de la salle et l’autre chaise dans l’autre coin. Elle nous a fait signe de nous assoir. Donc j’étais assis dans un coin de la salle avec Hector et Jean-Yves était assis très loin de chez nous sur l’autre chaise. Autour de nous les ENFANTS ont commencé les activités de la journée. Il y avait trois pédagogues dans la salle, mais elles semblaient d’éviter de nous regarder. On peut penser que c’est normale de dire bonjour quand il y a des gens qui entrent dans une pièce, mais pas à Montessori, parce qu’ici rien ne peut déranger les activités des ENFANTS. La pédagogue asiatique est venue donner une feuille et un petit livre à Jean-Yves, qu’il a lu très concentré.
Quelques ENFANTS étaient assises autour des petites tables et quelques enfants étaient allongés sur le sol en collant des autocollants sur quelque chose. Je n’ai aucune idée de ce qu’ils faisaient, comme rien n’était expliqué. J’ai commencé à trouver la situation un peu bizarre. On était tous les deux assis tout en silence pendant un bon moment maintenant en regardent les ENFANTS. J’avais des questions à poser ! J’ai fait signe à Jean-Yves de venir me donner le document. Il m’a regardé un peu dérangé mais après un moment il est venu avec le document. Dans le document je pouvais lire les règles pour les visiteurs. Il fallait rester assis et ne pas se lever. J’ai compris pourquoi Jean-Yves n’avait pas voulu venir avec le document… Je pouvais aussi lire que c’était important de ne pas prendre contact avec les enfants, pour ne par déranger le travail (d’accord, ça se comprend). Si un enfant prenait contact avec nous il fallait seulement répondre « briefly ». Quand il y avait un petit garçon qui est venu voir Hector j’ai dit rapidement à Hector : fait semblent que tu es une statut, genre Manneken Pis. Et Hector faisait semblent d'être Manneken Pis et on a évité le choc que l’ENFANT aurait pu avoir par la découvert qu’il y avait un bébé dans la salle de TRAVAIL. Non sérieusement, même s’il y a surement des choses raisonnables avec Montessori, la situation était seulement bizarre et avait l’air d’être « construite ». Dans le document je pouvais également lire une citation de Madame Montessori : « Aide-moi à apprendre à le faire moi-même ». Et quand j’étais là dans la salle, trop peur pour respirer je me suis rendu compte que je ne suis pas du tout d’accord avec Madame Montessori. J’aurais voulu être un « parent Montessori », mais ce n’est pas ma tasse de thé. Au contraire, je crois fortement aux enfants qui rient et qui disent bonjour aux gens. Je pense que c’est bien que les enfants interagissent avec des éléments nouveaux (par exemple une femme, un homme et un bébé) ainsi que familial qui apparaissent dans leur entourage, rien d’autre ne peut être normal. Je pense que c’est bien de chercher et trouver sa concentration et ne pas être servi la concentration dans un bain de silence. Je ne pense pas que c’est bien d’avoir trois pédagogues qui sont 100% absorbées par toi quand tu TRAVAILLES. Et je pense que ça vaut mieux d’essayer et rater, essayer et rater jusqu’à ce qu’on trouve comment faire, à la place d’apprendre la bonne manière par quelqu’un. Après quelques temps je faisais signe à Jean-Yves : On se casse ? On à abusé les regels et on s’est levé. On est allé voir la pédagogue asiatique pour lui expliquer qu’il fallait partir parce qu’Hector commençait d’être un peu difficile. Un mensonge très évident parce que Hector souriait comme un soleil comme d’habitude et avait l’air d’encore faire semblent être Manneken Pis. Mais ils ont laissé le mensonge passer, parce qu’à Montessori on ne peut pas parler avec une haute voix, et on nous a montré la porte très PEDAGOGIQUEMENT.
Marie-Fleur et Hector est maintenant listés dans l’école pour les enfants qui crient, qui rient et qui disent bonjour. Si c’est bien ou pas l’avenir nous le dira !
Friday, 21 August 2009
Språkinlärning / L’apprentissage d’une langue
Denna veckan har Marie-Fleur lärt sig hur man uppmuntrar gott beteende på dagis. Resultatet är att hon hela tiden säger ”Good Girl, Hector. Good girl” till sin bror. Hon har också lärt sig hur man ursäktar dåligt beteende, vilket i sin tur resulterar i att hon gör precis vilka bus som helst och sedan kommer till oss, tittar under lugg och säger ”sowwy” och kramar oss. Och vi förlåter forstås allt!
Subscribe to:
Posts (Atom)